Filosofer och vänskap?

Det beror väl på vad man spenderar dagarna med att fundera på. Mitt intresse för filosofi är begränsat till sociala frågor - Hur man ska leva. Frågor som oändlighet och tid besvärar jag mig inte med.

Det gömmer sig mycket djupt i alla människor och man kan alltid försöka "peta" ens vänner i vad man tycker är rätt riktning utan att skylta med sina åsikter. Man måste vara tolerant eftersom vanliga människor i min ålder (20-25) hamnar i väldigt mycket meningslöst drama, framför allt om det finns tjejer i gemenskapen.

Om man är lagd åt djupare tänkande så är det väldigt svårt att umgås med de flesta människor annat än på deras villkor. De flesta människor skjuter sådant ifrån sig.

Schopenhauer skrev om stora filosofer att de är som örnar som bor på varsin bergstopp.

Framförallt kanske man ändrar sin blid av vänskap lite i takt med att man når lite djupare in i sanning/medvetande.

Tidigare kanske man identifierade sig med sig själv. I takt med insikter börjar man förstå att man inte är sig själv. I så fall skulle man kunna välja känsloläge, tankar, åsikter etcetera, det kan vi inte, så varför låtsas att vi är oss själva, det är att ta makten och göra ägande-anspråk på sig själv. Men "sig själv" vill vara ett fritt väsen, fri från "dig"

Just att man kravlar sig ut ur sig själv så att säga, så finns det där också en möjlighet att få en sann bästa vän - Sig själv! En vän att verkligen älska 😀

Lite utökat resonemang med samma insikt, är ju en förälder som identifierar sig med sitt barn(utökat ego), kanske för sin utebliva fotboll/tennis-karriär, kanske av karriär/ekonomiska/status-mässig själ, eller bara av osäkerhet. Men när/om föräldern drar tillbaka sitt ego från sitt barn finns det genast en potentiell grund för en stark kärlek/vänskap.

Och för att återknyta till första stycket, när man drar tillbaka egot även från sig själv, då släpper man äntligen sig själv fri också, och man kan för första gången verkligen älska sig själv(kallas också egodöd, vilket inte är någon död alls, utan en frihet från tyranniskt tankegods)

Narcissism är egentligen raka motsatsen till en person som på djupet älskar sig själv.

Lite flummigt kanske, men jag vet att du förstår! Ingen slump att du har det nicket du har, du är en fyr av ljus i mörkret! 👍🙏

För att återknyta till TS och vänskap. Se det som att du ger dig en chans att bli vän med dig själv. Efter det trillar saker och ting på plats, du märker att du är oberoende av vänskap med andra, du är hel och glad ändå, din harmoni med livet kan inte rubbas av hur många vänner du har, eller om du inte har några alls. Vänskap med andra blir som ett lustfyllt sätt att dela tankar och idéer, men det sker helt otvunget, det blir bara som en bonus. Du är lika glad i ditt egna kontemplerande. Paradoxalt nog dyker det upp massa intressanta möten, just för att du är så oberoende, de känner av att du inte har behov att göra anspråk på dem, eller definiera dina möten. Det gör att folk känner sig fria i ditt sällskap, utan att känna sig ägda eller få fördomar projicerade på sig.

Jag har inga vänner, alltså jag har inga sådana etiketter klistrade på mig själv eller andra.

Jag är vänligt inställd till alla, och det gör mitt liv jättesocialt, folk öppnar upp sig. Att definiera som uttalade vänner blir nästan som ett kontrakt, det tar bort spontanitet. Varje möte sker av lust och ömsesidig frivillighet, utan krav att man ska ses eller höras igen, det kanske dock gör, eller kanske inte, man låter livet/intuitionen välja, inte det rationella tänkandet som säger nu måste jag göra si eller så för att underhålla vänskapen, det leder till korrumption.

Ja, jag förstår alltid allt. Du beskriver den inre förändringen i den människa som mediterar; och när det inre förändras så förändras även hur vi handlar, då vi ser annorlunda på världen – vi ser den mer objektivt och mer klart.

Jag tror att ett av de stora filosofiska projekten för vår tid är att orkestrera och föra samman den västerländska synen på att förädla individen och dennes individualitet med den österländska traditionen att genom kontemplation se – ja, jag talar om att direkt uppleva – att allt är samma universum.

Det är väl egentligen filosofiskt nog att finnas till och behöva dras med sig själv dygnet runt.
Dras med sina egna funderingar på allt och varenda gång man tror sig ha förstått allt så inser man att man inte förstår någonting.
Filosofer filosoferar väl med vem den än umgås med.
Klart att filosofen har vänner eller kanske inte ens vill ha vänner.
Varför måste man kalla någon för filosof överhuvudtaget. Vi är väl mer eller mindre tänkare, tankebyggare alla.

Blir folk överlag överhuvudtaget vuxna idag? Vad man nu menar med (mentalt) vuxen. Det kanske är ämnet för en ny tråd iof.

Jag vill inbilla mig att vissa individer kan enas i mycket, men kanske inte i allt. Om båda är kapabla att värdera argument på ett likartat sätt (enligt logiken), så borde man landa i ungefär samma slutsatser. Utom i rena åsiktsfrågor förstås. Och i samtalet med andra finns ju mycket att vinna, nya perspektiv, att man har olika erfarenheter och kunskaper, som man kan dela med varandra.

Vilka projekt skulle du vilja engagera dig i? Jag tycker inte man ska sluta försöka, för det innebär att man gett upp och är något viktigt bör man väl aldrig ge upp?

Vill du ha en vän eller flera, eller föredrar du att vara utan dom?

Det finns ju saker du kan testa för att dämpa eller rent av eliminera din rädsla för andra. Det är ju i hög grad en inställnings- och övningssak det där med rädsla.

Vänskap är inte samma sak som vänskaplighet/vänlighet.

En sann vänskap odlas fram, har djup, och kräver absolut underhåll. Man lär känna varandra, under flera år. Men är det vänskap är underhållet ingen belastning, utan något man gör av glädje, av nöje, kanske något man behöver och måste göra. Vänskap är ett slags kärlek, det finns stora inslag av självuppoffring: man gör sådant som glädjer vännen trots att det tar tid, energi eller pengar från mig själv.

Få kan leva så spontant som du beskriver. Och en sådan livsstil gentemot andra leder till blott ytliga samtal, med främlingar, om vilka man inget vet vilka de är, vad de gjort, upplevt, eller vad som format deras åsikter. Mycket går förlorat. Men föredrar man ett sådant umgänge är det förstås så man ska leva sitt liv!