Jag vet att detta inlägg är gammalt men jag kan inte låta bli att kommentera det. Om jag hittade det så kan det vara fler som letar upp det. Här är mina tankar och funderingar. Jag lider av “Shy Bladder” och jag har förnekat det hela mitt liv. Jag har envist vägrat låta det påverka mitt liv. Nåå, hur har det gått då? Sådär måste jag erkänna.
Varför utsätter man sig för en lång bussresa tillsammans med andra tokiga fotbollssupportrar, drickandes hinkvis med öl under resan? Det kan ju vilken idiot som helst räkna ut vad som måste ske förr eller senare, alla måste ut och urinera. Vad händer: Jag följer givetvis med ut jag också, dom flesta pissar helt ogenerat mot bussen, någon går lite åt sidan men alla verkar kunna pissa………..utan jag! Jag har panik, jag klarar bara inte detta, jag behöver lugn och ro samt lite mer tid. Varför utsätter jag mig för detta IGEN? Bara att kliva på bussen igen, nu mer nödig än innan, ingen mer öl denna resa. När vi äntligen är framme får jag antigen låsa in mig på någon toalett eller avvika från gruppen och försöka leta upp dom senare.
Kanske någon undrar varför jag inte väljer en buss med toalett ombord. Vissa av oss (jo, vi är faktiskt fler) har otroligt svårt att gå på en toalett som inte står still. Låter väldigt konstigt för dom som inte har problemet men man bygger upp en stress sen är det stenkört. Bussar och tåg är lika illa, speciellt om det är kö till toaletten. Flyg då? Kan vara en mardröm. Själv älskar jag att resa och flyger långt 4-5 ggr per år. Mitt knep är alkohol, massor av alkohol. Det får en att slappna av, bli mer nonchalant, till slut är du så packad att du skiter i vilket. Men ibland hakar det upp sig, på vissa flygbolag är det svårt att bli serverad öl i 10 timmar. Dom tror ju att man har problem och visst har man det, stora problem. På kortare flygningar gör jag precis tvärtom, försöker torka ut mig totalt innan och dricker ingenting på planet. En tur till Madeira blev en skräckupplevelse. Planet försenat och blev nödig efter halva resan, en toalett var sönder så alla fick dela på en enda. Alltså kö hela tiden. Försökte gå men det var omöjligt, satt och höll mig i timmar. Väl ute ur planet rusade jag till flygplatstoaletterna, katastrof. En liten urinoar, ett bås och hur mycket folk som helst i kö. Trodde jag skulle dö. Fick helt enkelt vänta ut alla innan det blev lugnt, då hade jag en totalblockering och det tog en evighet innan jag kunde få hur mig det. Snacka om att behöva psykologhjälp eller en pistol så jag kunde ta livet av mig.
Det är så illa att jag kan vara ute och köra motorcykel, kör helst ensam som ni förstår. Blir pissnödig, stannar hojen mitt ute i fucking nowhere. Jag vet att jag är ensam, ingen ser mig och jag bryr mig inte, tror ni jag kan pissa? Inte alltid, ibland men inte alltid. Bara att sätta sig på cykeln och köra lite till och försöka igen. Sjukt är bara förnamnet. Jag gillar att fjällvandra och klättra i berg. Är ofta i Norge, åker nästan alltid själv, någon som är förvånad? Jag kan alltså stå för mig själv på en vandringsled, inte en själ på flera mil avstånd, fri sikt åt alla håll. Det händer att jag har svårt att kissa då också, fast då får jag ju ingen panik, det löser sig förr eller senare.
Min favoritplats är krogen, det är bland det bästa jag vet. Finns det nåt bättre att sitta och dricka öl med polarna? Det är toppen tills det dyker upp ett mörkt moln på himmeln. Min favoritkrog har en pissoar och en toalett som går att låsa. Fint så långt, problemet är bara att det är bara inte min favoritkrog utan även många andras. Sent är det alltid mkt folk på toa. Tidigt brukar det inte vara nåt problem, har tom pissat i pissoaren. Lycka är när man väl har börjat pissa så är det lugnt om det kommer någon och ställer sig bredvid, det är väldigt ovanligt att jag får uppleva det. Det slutar dock med att jag oftast får smita ut från puben och pissa på en buske en bit därifrån, att den busken fortfarande lever är ett under. Det har hänt någon enstaka gång på väg från krogen att en av mina vänner har ställt sig och urinerat mitt i stan och jag har helt avtrubbad ställt mig jämte och låtit det flöda. För mig är det helt obegripligt, vad är det som händer vid dessa tillfällen, förutom att jag är ordentligt berusad förstås. Ett annat fenomen som är helt otroligt är att jag (hittills) aldrig har blivit haffad för offentligt urinerande, dom böterna skulle jag rama in.
Worst case scenario: Jag gillar som sagt bergsklättring och har hållit på hela livet. Till slut tog jag beslutet att åka till Himalaya och klättra en riktigt hög topp. Nu behövde jag hjälp, jag skulle inte kunna klara mig själv på det berget. Jag åkte ner med en kompis, jag berättade om mina problem men jag tror aldrig han förstod vidden av det hela. Flygresan ner blev småjobbig, dricka alkohol kändes inte rätt nu när vi skulle vara seriösa. Med tiden har jag väl utvecklat en av världens största blåsor så jag kan hålla mig länge, väldigt länge. Väntetiden på 8 timmar i Abi Dabi var nästan värre eftersom toaletterna var få och hela tiden välbesökta.
Det verkar ju vansinnigt att ge sig iväg på en sån här pryl när man har dom här problemen men bergen lockade nåt otroligt. Inga större problem i Kathmandu. Sen började vi vandringen mot Mount Everest Base-Camp, dit vi skulle för att acklimatisera oss för “vårat” berg. Det var bara vi två, en guide och en bärare. Det konstiga är att det finns gott om toaletter i logerna och tehusen som finns överallt på lederna. Ibland fick man ju avvika och gå undan på leden men jag upplevde det inte som nåt större bekymmer. Annat blev det när vi äntligen kom fram till vårt basläger på 5150 m vid berget vi skulle försöka på. Här var det svårt att “komma undan”.
Natten före vi skulle upp till advance camp på 5700 m sov jag dåligt, var uppe 2 ggr och pinkade. Men det var nästa natt vid det framskjutna baslägret jag fick småpanik och undrade hur i helsicke jag skulle fixa detta. Nu hade vi med oss en klättersherpa och vi skulle vara inknutna i ett rep tillsammans i princip hela tiden. Hur hade jag tänkt? Det här var min värsta mardröm. Den natten kunde jag inte sova nåt, vilket var helt galet. Behövde verkligen all sömn jag kunde få. På hög höjd är det ju viktigt att dricka mkt vätska för att inte bli uttorkad, jag ville inte dricka nästan nåt. Var utanför tältet 3 ggr och försökte tömma mig helt. Fick vårt “WakeUpCall “ kl. 02.00. Hade inte sovit en blund utan legat och lyssnat på Pink Floyd. Frukost i sherpatältet, åt mycket men drack bara en halv kopp the. Kl. 03:00 började vi klättra, det var stjärnklart och minus 20. Kl. 06:00 gick vi på snö, fram med isyxa och stegjärn. När vi passerade en glaciär slog det mig att jag var inte ett skit pissnödig, det här kanske skulle gå vägen. 08:24 var vi på toppen. Var helt slut men behövde inte gå på toa. På vägen ner bad jag dom andra att dom kunde dra på ner men att jag var tvungen att vila i tältet på 5700 någon timme. Nu var jag ensam men klättersherpan släppte mig aldrig helt utan hade lite koll. När jag kom till framskjutna baslägret var alla tält nere och det gick upp för mig att vi var tvungna inte bara ta oss ner till Base-Camp utan gå några timmar till nästa by där vi skulle sova.
Vi var slitna så det tog en evighet att ta oss ner till baslägret och där delade vi på oss och jag plus min polare började sakta vandra mot byn. Jag hade fortfarande inte pissat en enda gång men konstigt nog var det ingen större fara. Halvvägs tog vi ett litet brake vid en förfallen stuga. Gick runt hörnet får att äntligen slå en drill. Där står en stor jävla jak och stirrar på mig. Inte en chans att jag kunde pissa med honom där, jag tittar på klockan, jag har inte pissat på 18 timmar och jag börjar faktiskt gapskratta.
Vill du veta mer:
http://www.paruresis.org/a_day_in_the_life.htm
