När man åldras bortom den punkten då livet inte längre uppskattas, meningen förlorad?

Visst, under spannet av en livslängd som det ser ut idag kan jag tro dig men frågan gäller vad som händer i framtiden om vi helt plötsligt lever längre än hundratals år utan att ens åldras fysiskt nämnvärt, hur hanterar man då att inte bara tröttna på att livet tappar sin dynamik på något sätt?

Jag kan tänka mig följande scenario; i och med vissheten om att du kommer att leva så länge "skolas du in" från första början i den vissheten och den samhällskulturen och omgivande miljön kommer att ge dig nödvändiga redskap. Om din hypotetiska framtid blir verklighet kommer också människans plats i universum att ha genomgått stor förändring, vilket också kommer att påverka dina livsåtaganden. Du hinner ändå inte göra allt som kommer att erbjudas.

Tja, om man inte redan förstört sina receptorer som 14 åring
kan man ju börja droga som 214 åring?

Det finns sammansatta fenomen som blir olika även om beståndsdelarna är lika.

En bot mot åldrande skulle vara tvungen att kunna ersätta förlorade synapser, receptorer och hjärnceller vilket skulle regenerera hjärnan. Så det hade gått att först droga och sedan återgå till en oskadd hjärna!

Sälj allt och flytta till ett varmt land, börja umgås med människor som lever fattigt men lyckligt så kommer du se på världen i nytt ljus.

Vad talar för att det skulle finnas fler sådana tillgängliga som inte bara är utan effekt? Alla organiska molekyler ger inte samma rus som MDMA till exempel bara för att de innehåller samma atomer, begränsningar ökar snabbare än möjligheterna och då är det inte mycket kvar att välja mellan.

Det är inte bara droger som kan ökas i variation utan även nya arter, samhällen, planetmiljöer genom miljömodifiering, bygga om sin egen kropp för att leva i de olika planetmiljöer som skapas och så vidare.

Variationen kan aldrig vara ändlös, då saknar varje unik nyans betydelsefullare värde på egen hand än som jag sa i förra inlägget om begränsningar kontra möjligheter stipulerar. Annars finns där ingen kongruens att förhålla sig till och då är ju allt meningslöst av helt nya skäl.

Nej, de olika effekterna kan i sin tur bli orsaker till helt nya sammansatta fenomen. Det som skenbart verkar meningslöst på komponentnivå behöver inte vara meningslöst på sammansatt nivå.

Jag har 55+ år av minnen att surfa på, upplevelser som är så rika från den tid då man kunde jobba sig runt i världen som 16-åring.
Alla dessa platser med deras dofter, kvinnor och händelser.
Det är bara att hitta ett lugn och öppna hjärnans playdel.

Unga fantiserar och drömmer, jag återupplever i alla dimensioner och drömmer.
Jag kommer alltid att uppskatta livet även om jag inte skulle komma ur sängen.

Men än kan jag röra mig i världen och älska med en ny kvinna.
Så det enda som skulle göra livet meningslöst är skuldkänslor som gör återblickar obehagliga och smärta. Mot det senare finns droger.
Så lev väl med andra och livet förlorar aldrig sin mening.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerotranscendens

Varför skulle dessa nödvändigtvis dyka upp i någon garanterad kronologisk ordning?