Vad är egentligen meningen med livet?

Man är en ganska simpel varelse som människa. Vi är alla mycket unika i perception känslor personlighet precis som hundarna, i intelligens moral minnen (som formar oss) är vi också unika.
Tror vi fyller en liten mening i alltet. Att vara unika vänner till varandra och göra den bästa möjliga förbättringen eller upplevelsen för motparten, i alla relationer. Vi har en mening för varandra. Sen tror jag på högre stående andliga varelser än människan. Att nå deras nivå eller komma tillbaka till den förbättrad för rollen man ska fylla i den världen känns som en mening för mig. Alltså är utveckling mening för en själv och andra. Kärlek lycka välbehag har ingen djup mening men har en mening ändå.

Som påpekats finns det ingen mening med livet (om man inte är religiös) de olika förslagen här avser alla meningen i livet. Det går ju att fylla ett meningslöst liv med allehanda aktiviteter

Du börjar känna mer mening med livet när du ägnar dig åt kreativa saker, när du börjar utveckla dina talanger och förmågor och gör något av det. Människor som är kreativa och innovativa grubblar sällan över meningen med livet. Går ens liv bara ut på att varje dag gå till ett jobb man hatar, bara för att få en pengar att överleva på, och sen bara går hem och äter, skiter och sover och tar sig en fylla till helgen, som får en att tillfälligt må lite bättre, så är det klart att man undrar vad det är för mening med allt. Många hänger upp känslan av mening med livet med att hitta någon som älskar dem (en partner) och som de kan älska tillbaka, och när man väl träffar någon som det klickar med, så visst känns livet mer meningsfullt i förälskelsefasen. Men sen när den grå vardagen tar över hamnar dessa åter igen i känslan av meningslöshet och apati.

Livet blir meningsfullt när du är villig att utvecklas, prova nya saker och framförallt när du satsar på att vara kreativ och en "doer" snarare än någon som bara sitter på arslet och väntar på att lyckan ska komma.

Detta fick jag själv klart för mig den hårda vägen, då jag själv verkligen varit en grubblare och en som funderat mycket på meningen med allt.

Sedan mår vi heller inte bra av att vara egoister i längden (observera att jag nu inte är för Sveriges generösa invandringspolitik om nu någon drar sådana växlar på det jag skriver), Vi mår bättre när vi bryr oss om människor som behöver det. Vi mår bättre när vi känner att vi tillför andra något av värde och försöker hjälpa andra.

Vi är inte menade att leva bara för oss själva och att endast tillfredsställa våra egna behov. Det om något skapar i längden en känsla av meningslöshet och inte sällan beroenden av olika slag, som missbruk av alkohol, droger och mat eller spel, eller ett överdådigt leverne som man inte har råd med, varpå man skuldsätter sig, bara för att man tycker att man måste unna sig saker (trösta sig) i tid och otid.