Hur kan folk vara lyckliga?

Jag är en väldigt djup person. Intelligent säger dom, men grubblar för mycket. Det är väl egentligen kanske en av huvudanledningarna till att jag inte är lycklig, men sån är jag.

Tänker ofta på det som varit, det jag försummat och förlorat. Det jag misslyckats med, varför jag (inte) gjorde si och så osv. Jag är idag nästan 40 år, har en flickvän jag älskar men i övrigt ett väldigt miserabelt liv. Man lyckas inte få bukt med mina depressioner vad man än använder för metoder eller mediciner, och jag tror att det beror på att dom i själva verket beror på att jag genomskådat livet snarare än medicinska orsaker.

För hur kan folk vara lyckliga i denna värld, i detta liv? Mina föräldrar som jag älskar över allt annat håller på att bli gamla och jag som enda barnet vet inte hur jag ska klara av att fortsätta leva utan dom. Dom är dom finaste människor jag känner, och det blir bara svart och jag drabbas av en svindlande känsla när jag tänker tanken att dom så småningom inte kommer finnas längre.

Jag oroar mig jämt och ständigt för sjukdomar. Inte för att jag bryr mig om jag blir sjuk, utan för att dom jag älskar ska drabbas. Det känns som att det alltid är någonting värt att faktiskt oroa sig över, någon allvarlig sjukdom som någon närstående till mig kan lida av. Dessvärre har jag haft väldigt mycket otur i mitt liv vad gäller detta, så det kanske inte är så konstigt.

Jag har helt tappat tron på livet. Hade ett långt förhållande men mådde på slutet så dåligt att hon inte orkade med mig längre. Och jag hade där chansen att skaffa barn, men jag tvekade (kanske var lika bra). Tvekar alltid på allt, drar ut på saker tills det inte håller längre. Sedan inser jag vad jag förlorat och ångrar mig och grämer mig. Sade nyligen upp mig på ett toppjobb, och så här i efterhand inser jag att det var ren självdestruktivitet som så mycket annat. Något inom mig vill inte att jag ska bli lycklig. Allting bottnar nog i det faktum att allt har ett slut. Att allt är meningslöst. Att jag upplevt så mycket smärta och vet att jag kommer att få uppleva ännu värre smärta.

Skulle jag t ex skaffa ett barn med min nya skulle jag oroa mig dag och natt för barnet. Så jag vet inte om det är någon bra idé (tycker inte heller vi bör skaffa barn som världen ser ut idag). Samtidigt insisterar tjejen på att skaffa barn så småningom, så kanske borde jag göra slut med henne trots att jag älskar henne. För att skaffa barn innebär att jag måste fortsätta leva för barnets skull, och jag vet inte om jag kommer klara göra det när mina föräldrar går bort.

Vill dock tillägga att dom flesta som träffar mig tror att jag är en glad och lycklig person. Jag är extremt duktig på att hålla uppe fasaden, och jag kan tillfälligt njuta av roliga aktiviteter som resor och äventyr. Berusning av alkohol (måttligt och bara då och då) gör mig också tillfälligt glad och får mig att se livet på ett annat sätt, men jag vill ju inte dricka oftare för det innebär ju att man bara kommer må ännu sämre. Hur som helst är det som gör mig glad bara tillfälliga ljusglimtar, och min grundstämning är alltså nattsvart. Och detta har man inte lyckats få bukt med under 15 års tid med psykiatri och dess olika metoder och mediciner. Men, jag kan helt enkelt inte se livet på något annat sätt - och det är ju dessutom sanning mitt sätt att se på livet. Det slutar ju trots allt med att vi alla dör.

Ja, nu fick den som orkade läsa ända hit en inblick i mina otroligt optimistiska tankegångar. Men det är så jag ser på livet, och jag kan verkligen inte vända det om än tillfälligt. Jag fattar verkligen inte hur folk kan leva i sina bubblor om att allt är för evigt när allvarliga sjukdomar kan drabba den man älskar när som helst. Samtidigt som man vet att döden förr eller senare kommer.

Klart du får ett miserabelt liv om du inte gör annat än oroar dej för saker du själv inte kan påverka..
Hade du skaffat dej ett barn hade du haft något att oroa dej för ja, men även något att leva och stiga ur sängen på morgnarna för..
Du behöver nog backpacka jorden runt , lära dej att uppskatta små saker som tak o väggar, en säng och en varm dusch.
Det skulle iaf ge dej en liten ny boost att bestämma dej vad du vill göra utav DITT liv, du har bara ett så gör något kul utav det.
Eller så sitter du kvar där du sitter och oroar dej för nästa liktorn.

Alternativt kan du fortsätta leva livet med inställningen att livet är eländet mellan fyllorna.

Jag känner igen mig i mycket av det du säger. T.ex. att ha en pappa som betyder så mycket för än att man inte förstår hur man ska kunna leva när han är borta en dag. Eller att skjuta på saker, att oroa sig för saker, gräma sig över saker som hänt, känna en meningslöshet i livet - allt det där är sammanfattat i en sak - du vet inte hur du lever livet i stunden. Ett uttryck som blivit klichéartat idag, men som har faktiskt betydelse. När man kan leva i nuet, så faller oro bort, för med fötterna på jorden och en förmåga att vara här och nu så får inte oron samma grogrund, du vet alltid att du kommer vara OK i nuet. Det är som grunden i ett hus, något att falla tillbaka på. Har man inte den grunden, så blir livet till synes meningslöst. Har också trott att jag "genomskådat skiten" som du också skriver om, men desto bättre jag blev, desto mer mening har jag hittat i livet, som jag inte trodde fanns (då jag hela tiden letade efter meningen genom tankens kraft, så att säga).

Så hur hittar man till denna "grunden" då och lär sig att leva i nuet? Yoga, meditation & fysisk aktivitet. 3 saker som människor använt i tusentals år för att fostra sitt välmående.

Visst har du helt rätt i det du skriver, det förstår jag med. Problemet är att jag inte kan låta bli. Tyvärr är jag diagnosticerad med generellt ångestsyndrom, vilket kan likställas med kronisk oro. Tyvärr är det ingen medicin som hjälper mot detta för mig, förutom ångestdämpande. Det har jag på recept men det hjälper bara delvis.

Gällande backbacking hade det varit en utmärkt idé och det inte vore så att jag klantat bort hundratusentals kronor dom senaste åren, dels på dåliga aktieaffärer och dels pga ett års sjukskrivning pga psykisk ohälsa. Har visserligen lite över 100k kvar, men min tanke är att om jag kommer ur det värsta ska jag köpa ett hus vilket är den enda dröm jag har. Och därmed har jag inte pengar till resor. Detta med pengarna jag förlorat är också något jag dagligen grämer mig över, just för att jag annars skulle kunnat ha rest iväg nu.


Jag har tyvärr otroligt svårt att leva i nuet. Kan göra det med alkohol, men helt omöjligen nykter. Har försökt med meditation/mindfulness (gått en utbildning på 1,5 år). Funkat lite, men det kommer alltid nåt helvete i vägen som gör att allt raseras igen och så står man där på ruta 1. Yoga har jag gett en ärlig chans det också men det gjorde inte ett skit på mig.

När jag mediterar blir det numera bara värre. Tankarna accelererar och oron ökar... det funkar helt enkelt inte på mig. Jag kan inte koppla bort mina tankar, det är omöjligt. Så jävla trött på detta miserabla helvetes liv och har lust att avsluta det.

Lycklig är man väl för att man väljer att vara det. Det är lättare för någon än för andra men det går att tänka dom tankarna. Man ska inte lägga så mycket värde i saker och ting och grubbla för det leder ju som bekant ingen vart. Jag gör detta mycket men mindre nu när jag blivit äldre.
En bra lösning är att inte ta sig själv på för stort allvar och försöka se sig mindre märkvärdig. Att vara lycklig är man ju som bekant i korta stunder och då får man njuta av det. Det är inte mer än så. Verkligen inte mer än så.

Du kan väll lösa lyrica då via läkaren, med pregabalin kan du få en ständig fylla🙂
Gör som du vill, men tror du att du plötsligt mår toppen och slutar oroa dej för allt när du är låst med ett bolån tills du blir en jordgubbe , och bortsett från räntor och amorteringar så behöver taket läggas om och försäkringsbolaget täckte visst inte fuktskadan osv osv.. hoppas det ordnar upp sej.. man lever bara en gång, ibland får man pensla på lite färger i vardagen med hjälp av kemikalier.

Väldigt kortfattat:
För att bli lycklig måste du acceptera och ta livet som det är. Inte spendera all tid på att gräva ner dig i saker du själv inte kan påverka alls.

Låter såklart mycket lättare än vad det är. Men när man lär sig att släppa saker det är bara då man kan bli lycklig. Led tankarna någon annanstans när du börjat grubbla för mycket, gör något som får dig att tänka på annat osv.

Du har orimliga förhoppningar och krav av livet vilket gör att du blir miserabel när saker inte går som planerat. Sedan oroar du dig över skit som du inte rår över. Istället för att låta livet flyta på som det ska, likt flyta ned för en flod så håller du dig fast vid all möjlig skit på vägen som resulterar i att förbipasserande materia träffar dig.

Allt kommer att ha ett slut, ja, men det hindrar dig inte ifrån att njuta av nuet.


Läs Meditations av Marcus Aurelius.

https://www.bokus.com/bok/9780141395869/meditations/

Och The power of now av Eckhart Tolle

https://www.bokus.com/bok/9780340733...-power-of-now/

Kommer att förändra ditt liv till det bättre, om du ens vill det dvs. Du verkar vara lite stolt över att vara miserabel och nihilistisk, tror du har upptäckt kunskapens källa när du själva verket dyrkar en falsk gud.

Något inom dig? Det är inte ngt, utan det är du som inte vill det. Skyll inte på "ngt".

Att allt har ett slut är en förutsättning för lycka. Tiden är knapp, tick tack, snart är du död och då är det för sent. Men gläd dig åt att du slipper leva för evigt...

Smärta är en förutsättning för njutning. Den som bara njuter blir avtrubbad och slutar snart uppskatta det nämnvärt, sådan är vår biologi. Den som påstår annat ljuger.

Nja kanske inte av den anledning du säger vill jag hålla med dig. Den dagen måste bli den sorgen... Men i övrigt kan jag inte heller förstå vad det är som gör att folk är glada. Jag tror det är deras naivitet som skyddar dem från mörker och negativitet.
Man kan säkert leva lyckligt i kloak så länge man bara tror att det kommer att bli bättre. Omvänt tror jag inte någon skulle stå ut i ett slott om de vetat att tortyr oundvikligt väntar dem, inte ens om det gäller ett inbillat brinnande helvete. Att döden sätter en gräns för ålderdomen ska du dock se positivt. Att allt egentligen är helt meningslöst har du såklart rätt i. Ja, vad gör man...

Du har lurat dig själv i alla år och nu är det dags att du lurar om dig.

Tillåt dig inte negativa tankar. När du ändå råka trilla dit korrigerar du med en positiv. Typ ”Janne tycker jag är en idiot” kontras med ”jaha då är det hans problem”.

När du gjort det här ett tag (månader) så kommer du börja programmeras om. Då är det bara fortsätta i det invanda spåret (precis som du gör nu fast nu kör du negativt).

Oro för sjukdom kontras med ”jaha det får jag ta det när det jag vet” eller ”det jag inte vet har jag inte ont av”.

Jag tror du tänker alldeles för mycket och har svårt att distansera dig, världen fallerar inte för att dina föräldrar dör. Du måste själv ta kontroll över ditt liv och våga skaffa barn, bli en familjefar. Sluta gräv ner dig i sjuka tankar om allt som kan gå fel och fokusera istället på det du har - en kvinna som fortfarande kan få barn. Sumpa inte den chansen