Hur kan folk vara lyckliga?

Visst har du helt rätt i det du skriver, det förstår jag med. Problemet är att jag inte kan låta bli. Tyvärr är jag diagnosticerad med generellt ångestsyndrom, vilket kan likställas med kronisk oro. Tyvärr är det ingen medicin som hjälper mot detta för mig, förutom ångestdämpande. Det har jag på recept men det hjälper bara delvis.

Gällande backbacking hade det varit en utmärkt idé och det inte vore så att jag klantat bort hundratusentals kronor dom senaste åren, dels på dåliga aktieaffärer och dels pga ett års sjukskrivning pga psykisk ohälsa. Har visserligen lite över 100k kvar, men min tanke är att om jag kommer ur det värsta ska jag köpa ett hus vilket är den enda dröm jag har. Och därmed har jag inte pengar till resor. Detta med pengarna jag förlorat är också något jag dagligen grämer mig över, just för att jag annars skulle kunnat ha rest iväg nu.



Jag har tyvärr otroligt svårt att leva i nuet. Kan göra det med alkohol, men helt omöjligen nykter. Har försökt med meditation/mindfulness (gått en utbildning på 1,5 år). Funkat lite, men det kommer alltid nåt helvete i vägen som gör att allt raseras igen och så står man där på ruta 1. Yoga har jag gett en ärlig chans det också men det gjorde inte ett skit på mig.

När jag mediterar blir det numera bara värre. Tankarna accelererar och oron ökar... det funkar helt enkelt inte på mig. Jag kan inte koppla bort mina tankar, det är omöjligt. Så jävla trött på detta miserabla helvetes liv och har lust att avsluta det.

Jag är en väldigt djup person. Intelligent säger dom, men grubblar för mycket. Det är väl egentligen kanske en av huvudanledningarna till att jag inte är lycklig, men sån är jag.

Tänker ofta på det som varit, det jag försummat och förlorat. Det jag misslyckats med, varför jag (inte) gjorde si och så osv. Jag är idag nästan 40 år, har en flickvän jag älskar men i övrigt ett väldigt miserabelt liv. Man lyckas inte få bukt med mina depressioner vad man än använder för metoder eller mediciner, och jag tror att det beror på att dom i själva verket beror på att jag genomskådat livet snarare än medicinska orsaker.

För hur kan folk vara lyckliga i denna värld, i detta liv? Mina föräldrar som jag älskar över allt annat håller på att bli gamla och jag som enda barnet vet inte hur jag ska klara av att fortsätta leva utan dom. Dom är dom finaste människor jag känner, och det blir bara svart och jag drabbas av en svindlande känsla när jag tänker tanken att dom så småningom inte kommer finnas längre.

Jag oroar mig jämt och ständigt för sjukdomar. Inte för att jag bryr mig om jag blir sjuk, utan för att dom jag älskar ska drabbas. Det känns som att det alltid är någonting värt att faktiskt oroa sig över, någon allvarlig sjukdom som någon närstående till mig kan lida av. Dessvärre har jag haft väldigt mycket otur i mitt liv vad gäller detta, så det kanske inte är så konstigt.

Jag har helt tappat tron på livet. Hade ett långt förhållande men mådde på slutet så dåligt att hon inte orkade med mig längre. Och jag hade där chansen att skaffa barn, men jag tvekade (kanske var lika bra). Tvekar alltid på allt, drar ut på saker tills det inte håller längre. Sedan inser jag vad jag förlorat och ångrar mig och grämer mig. Sade nyligen upp mig på ett toppjobb, och så här i efterhand inser jag att det var ren självdestruktivitet som så mycket annat. Något inom mig vill inte att jag ska bli lycklig. Allting bottnar nog i det faktum att allt har ett slut. Att allt är meningslöst. Att jag upplevt så mycket smärta och vet att jag kommer att få uppleva ännu värre smärta.

Skulle jag t ex skaffa ett barn med min nya skulle jag oroa mig dag och natt för barnet. Så jag vet inte om det är någon bra idé (tycker inte heller vi bör skaffa barn som världen ser ut idag). Samtidigt insisterar tjejen på att skaffa barn så småningom, så kanske borde jag göra slut med henne trots att jag älskar henne. För att skaffa barn innebär att jag måste fortsätta leva för barnets skull, och jag vet inte om jag kommer klara göra det när mina föräldrar går bort.

Vill dock tillägga att dom flesta som träffar mig tror att jag är en glad och lycklig person. Jag är extremt duktig på att hålla uppe fasaden, och jag kan tillfälligt njuta av roliga aktiviteter som resor och äventyr. Berusning av alkohol (måttligt och bara då och då) gör mig också tillfälligt glad och får mig att se livet på ett annat sätt, men jag vill ju inte dricka oftare för det innebär ju att man bara kommer må ännu sämre. Hur som helst är det som gör mig glad bara tillfälliga ljusglimtar, och min grundstämning är alltså nattsvart. Och detta har man inte lyckats få bukt med under 15 års tid med psykiatri och dess olika metoder och mediciner. Men, jag kan helt enkelt inte se livet på något annat sätt - och det är ju dessutom sanning mitt sätt att se på livet. Det slutar ju trots allt med att vi alla dör.

Ja, nu fick den som orkade läsa ända hit en inblick i mina otroligt optimistiska tankegångar. Men det är så jag ser på livet, och jag kan verkligen inte vända det om än tillfälligt. Jag fattar verkligen inte hur folk kan leva i sina bubblor om att allt är för evigt när allvarliga sjukdomar kan drabba den man älskar när som helst. Samtidigt som man vet att döden förr eller senare kommer.