Citat:
Tur att du kunde fly fältet i alla fall. Maken till tortyr; jag blir extremt förbannad när jag läser sånt här. Jag hade aldrig i livet funnit mig i en sådan behandling, jag hade besvarat eld tills Aschberg knackat på.
Ursprungligen postat av Ellika
Tack för era svar. Följande är vad som hände mig efter jag skickade ett mail till grannen om deras eviga skrik och vrål. Min sambo och jag krisade inför den oväntade attacken och när jag hörde att pappan i familjen skulle "tala" (uppfattat som hotfullt) med mig fick jag panik. Pappan hade inte ens kollat upp att jag, en påstådd barnamördare och barnvåldtäktskvinna, gråtande var på väg till mina föräldrar och polisen som skulle delge mitt olaga hot enbart mötte min chockade sambo.
Mina föräldrar hämtade mig nånstans halvvägs i ett halvt hysteriskt tillstånd och körde mig hem till sig. Jag svor att jag aldrig skulle åka tillbaka till mitt hem. Det allra hemskaste hände - min älskade katt försvann spårlöst. Jag åt ingenting på sex dagar och var rädd att polisen skulle knacka på dörren. Efter en vecka kom min sambo. Just nu är pappa i vårt hem och plockar ur möblerna, för det är helt omöjligt att bo bredvid grannar som påstår mig vara så labil att jag är i stånd att mörda. Om någon skulle behöva polisbesök är det grannarna, för deras dagliga ljudtortyr som gjorde hemmet till ett fängelse. Det finns fler grannar som inte är ett dugg glada över att ha dem i området.
Nu bor jag i mina föräldrars klädgarderob med mina tre återstående katter. Vet inte hur det går med polisanmälan, men den förbleknar inför sorgen efter min unge solige katt som haft det svårt nog som utmärglad hemlös innan han flyttade till oss.
När jag kommit ur mitt chocktillstånd ska vi försöka sälja huset. Stackars de som flyttar dit. Alltså, var beredd på att du aldrig kan föreställa dig vad en granne kan ta sig till och att det kan vara du som lämnar hemmet vind för våg, enbart på grund av ett mail om oljud. Har ännu ej lyckats få fatt i vari anmälan består, men poliserna tyckte att grannar borde kunna lösa en konflikt utan att blanda in dem. Eventuellt har jag blivit anmäld för hela denna tråd, som jag inte ens läst.
Summa summarum... ytterligare ett försök att dämpa en alltmer outhärdlig situation exploderade rakt i ansiktet på mig. En god sak kom ur allt elände - här på vischan där släkten levt i hundratals år är det en helt annan stämning. Man behöver inte vara orolig för en snorkig blick istället för ett leende.
Är det outhärdligt - flytta! Min depression är på bättringsvägen trots allt elände och jag verkar sakta bryta mig loss från min sociala fobi. Att vid 35 års ålder bo i en klädkammare är inget vidare liv, men hellre det än att bo bredvid de där grannarna.
Mina föräldrar hämtade mig nånstans halvvägs i ett halvt hysteriskt tillstånd och körde mig hem till sig. Jag svor att jag aldrig skulle åka tillbaka till mitt hem. Det allra hemskaste hände - min älskade katt försvann spårlöst. Jag åt ingenting på sex dagar och var rädd att polisen skulle knacka på dörren. Efter en vecka kom min sambo. Just nu är pappa i vårt hem och plockar ur möblerna, för det är helt omöjligt att bo bredvid grannar som påstår mig vara så labil att jag är i stånd att mörda. Om någon skulle behöva polisbesök är det grannarna, för deras dagliga ljudtortyr som gjorde hemmet till ett fängelse. Det finns fler grannar som inte är ett dugg glada över att ha dem i området.
Nu bor jag i mina föräldrars klädgarderob med mina tre återstående katter. Vet inte hur det går med polisanmälan, men den förbleknar inför sorgen efter min unge solige katt som haft det svårt nog som utmärglad hemlös innan han flyttade till oss.
När jag kommit ur mitt chocktillstånd ska vi försöka sälja huset. Stackars de som flyttar dit. Alltså, var beredd på att du aldrig kan föreställa dig vad en granne kan ta sig till och att det kan vara du som lämnar hemmet vind för våg, enbart på grund av ett mail om oljud. Har ännu ej lyckats få fatt i vari anmälan består, men poliserna tyckte att grannar borde kunna lösa en konflikt utan att blanda in dem. Eventuellt har jag blivit anmäld för hela denna tråd, som jag inte ens läst.
Summa summarum... ytterligare ett försök att dämpa en alltmer outhärdlig situation exploderade rakt i ansiktet på mig. En god sak kom ur allt elände - här på vischan där släkten levt i hundratals år är det en helt annan stämning. Man behöver inte vara orolig för en snorkig blick istället för ett leende.
Är det outhärdligt - flytta! Min depression är på bättringsvägen trots allt elände och jag verkar sakta bryta mig loss från min sociala fobi. Att vid 35 års ålder bo i en klädkammare är inget vidare liv, men hellre det än att bo bredvid de där grannarna.
Hur gick det för ditt förhållande?
