Är det lättare för en blyg person att bli social om h*n var social tidigare i livet?

Jag brukade vara väldigt social och pratglad under större delen av tonåren (1999-2004, ungefär), men tappade sen kontakten med de flesta av mina kompisar under gymnasietiden och blev mer och mer "isolerad", bortsett från familjemedlemmarna och någon enstaka tidigare kompis.
Jag har dock nyligen börjat träna upp min sociala förmåga igen, och jag har märkt att jag ibland kan ha mina ögonblick då jag blir förvånansvärt social, ibland till en sån grad att folk uttryckligen har sagt att de har blivit nästan chockade och att jag blir en totalt annan person (och deras respons är alltid positiv, så det är ju bra).
Tror ni att man på något sätt "har en social sida inom sig" på ett annat sätt om man tidigare har varit social av sig?
Min teori är att man kanske fortfarande har den där väldigt sociala sidan väldigt nära inom sig, och att man bara behöver en lätt "push" för att den ska dyka upp igen.

Det låter som om du har ett stort behov av att bli bekräftad. Att bli bekräftad gör att man mår bra psykiskt. Baksidan med sociala människor är att de är ytliga och saknar kärna i personligheten. De är sociala bara för att få skratt och uppskattning.

Frågan du bör ställa dig om det i det långa loppet är värt att vara social. Visst, du måste vara social för att få en sängkamrat men att tömma sin säd kan man ju göra utan en massa prat och uppvaktning.

Det beror på personens situation.

Blyghet kan snarare ses som ett personlighetsdrag, det vill säga att det har varit med en under nästan hela livet. Det låter som att du lider av någon form av social ångest (aka social fobi, men oklart om du uppfyller alla kriterierna för det). Faktiskt så är det relativt vanligt att människor med social ångest egentligen är väldigt sociala och har en period i sitt liv när saker och ting fungerar riktigt bra för dem. Sen händer något som gör att de sakta men säkert blir mer och mer oroliga i sociala sammanhang. Då är det vanligt att man isolerar sig mer, men det får ju konsekvensen att man får mindre och mindre social träning. Det i sin tur leder till att man blir ÄNNU mer orolig i sociala sammanhang och den onda cirkeln är sluten... I ditt fall började kanske problemen i och med bristen på social träning, och det i kombination med dålig självkänsla ledde till att du blev orolig bland andra.

Det låter som att du har bra förutsättningar för att träna upp din sociala sida, men det krävs tålamod och hårt arbete. Det här är en väldigt bra självhjälpsbok som du kan kika in. Den används faktiskt av många psykologer: https://www.bokus.com/bok/9789147097...eteendeterapi/

Det är bättre att ha varit normalt social som barn och sedan bli blyg. Det är social fobi, den kommer i tonåren. Social fobi kan behandlas med KBT.

Men gar man haft samma "onormala" blyghet sen barndomen är det risk det är nån personlighetsstörning eller annat svårbehandlat

Jag var rätt blyg under hela uppväxten, men med hjälp från vänner och målriktat träning lyckades jag komma ur mitt skal och bli mycket mer social. Jag är fortfarande introvert (att vara social tar energi), men tycker inte längre det är svårt att träffa folk och skaffa vänner.

Svaret är oftast ja, såvida den sociala hämningen inte följer av nedbrytande neurologisk sjukdom.

Din hypotes om att alla har en social sida inom sig behöver utvecklas en smula. Det är rätt så till vida att alla människor utan undantag är sociala varelser. Sen kan man dels ha olika mycket talang för att förstå sig på andra människor och man kan dels ha haft olika goda förutsättningar för att ta sig an sina medmänniskor i något slags socialt utbyte.

Har förmågan de facto funnits under bar- och ungdomen på acceptabelt fungerande nivå så har den senare utsatts för någon slags hämning. I vanligaste fallen så är det vuxenblivandets vedermödor som krånglar till det och utvecklas till en inte helt ovanlig neurotisk historia. Detta kan man säga är själva ämnet för psykoterapi (eller i alla fall terapi som inte är smalt symptomfokuserad), alla neurotiska tillstånd kommer till uttryck i form av sociala svårigheter också.

Det kan också vara svårare själsliga tillstånd som börjar bli bevärande vid ungdomsårens slut. Olika former av schizoida drag kan börja dominera vardagen. Då ska man inte väja för medicinering om de för tillståndet dominerande symptomen är besvärande, och terapeutiskt bör man fokusera på vardaglig kommunikationsträning, alltså olika former av psykopedagogik så att man får dagen att rulla och inte ställer till det för sig.

SLutligen kan det vara så att barndomen socialitet var en skenbar socialitet som bestod mest av efterapningar och imitation, alltså att det som på ytan såg ut som en funktionell förmåga inte hade sin förankring i ett faktiskt kunnande eller förmåga att allas förstå sig på andra. De förmågorna man levde på kan man ta upp igen och utveckla vidare.

Huvudregeln är att öra det tillsammans med någon annan. Människan är ett socialt djur och all utveckling sker i interaktion med en annan. Då helst en klok person. Definitivt inte självhjälpsböcker, effekten av sådana är i bästa fall noll, i sämsta fall lite mindre än noll, dvs bortkastad tid.

Att vara "social" handlar väl om något man lär sig genom att träna på det omedvetet.
Först genom föräldrar, syskon, föräldrahemmets bekanta, andra barn, skoltiden.
Sen som ung vuxen får man ta ett litet språng ut i det egna ansvarets kalla värld. Vissa klarar det andra inte. Då har man inte ramarna barndomen längre utan måste själv skapa sig dem.

En normalt social person är väl nån som "Tränat" omedvetet hela livet , inte haft någon yttre eller inre hinder och följt en nomal utveckling där så småningom den sociala förmåga och instinkten sitter i ryggmärgen.

Men om vi tänker oss en vuxen person som inte är autistisk eller har svårt att "förstå" andra människor, men som av nån anledning hämmats socialt (t ex. genom förtryck, överbeskydd, en stor medfödd sårbarhet osv) och därför isolerat sig - det måste vara en ganska kämpig historia att plötsligt i vuxen ålder bli tillitsfull och trygg. Jag tror att en sån person kan ha det negativt sociala inprogrammerat p.g.a. att det blev fel från början, så det sitter för djupt rotat. Det är väl det som kan kallas "räddhågsen personlighetsstörning" eller? En medfödd benägenhet åt ett visst håll, utfallet är inte hugget i sten, men utan tidig insikt om eller kunskap om denna såbarhet så matas och förstärks sårbarheten till en kronisk neuros inflätad i personligheten.

Om en sådan hämmad/blyg person inte är begåvningsnedsatt, och inte heller har autistiska egenskaper eller nån sorts schizoid personighet, utan "bara" är ovanligt hämmad socialt, så nog skulle en sån person kunna lära sig att bli lite mer öppen tillitsfull och framåt i sociala sammanhang.
Men det är knappast nåt som en 12 timmars KBT fixar eller utskrivet antidepp skulle ordna. Det skulle nog behövas några års samordnad psykoterapi och arbetsträning /sysselsättning.