Många mår dåligt på Jämställdhetsmyndigheten

Jo, en klassisk taktik men exempelvis jämställdhetsparadoxen visar upp mer än enbart ett misslyckande med demografiska fördelningsmål.

Här kastar du ett vettigt ljus över saken. Faktiskt inte tänkt på det ur den aspekten tidigare.
Dock är det bra för kvinnor att ha andra kvinnor med sig också, det är alltid skörare på toppen om du är utan alierade. Kvinnor som jobbar bra ihop och kompletterar varandra är ett dreamteam.
Men ordet här är kompletterar, man kan alltså inte vara för lika och framförallt inte lika dominanta.

Själva myndigheten som sådan är antagligen ett praktexempel på kvinnor som inte jobbar bra ihop. Spontant skulle jag gissa att de har samma världsbild men saknar eget driv att åstadkomma något. Att glida fram på andras arbete däremot gör de gärna. Jag kan precis föreställa mig kategorin som sitter där.
Maktgalna innerst inne, men ingen kan stå för det. De sitter ju på själva Mecka för att makt ska vara lika fördelat och Gud nåde den som tror någonting annat.
Men hela grundmotivet till att var och en sitter där är makt i grunden.
Kombinera detta med en skattedriven verksamhet utan resultatkrav. De kämpar enbart för sin egen makt, var och en i tysthet.

Luddiga otydliga mål, maktgalenhet och noll vinstkrav. Kan det sluta på annat sätt än kaos?
Nånting måste de ju göra av sin tid. Då blir det intriger och mobbning eftersom det antagligen mest finns luftslott att hantera på dagordningen.

Kan man på ett mer lyrisk sätt ge uttryck för Sveriges desperata behov av att bli ett äkta patriakrat?

Pratar du om mig eller personalen på jämställdhetsmyndigheten?

Så det jobbar 67 personer där och 51 av dem är kvinnor. Ledningsgruppen består av nio personer, åtta är kvinnor. Jämställdhet in action.

"Gör som vi säger, inte som vi gör!"

Jag vet inte hur många reportage jag nu sett från verksamheter där TV-bilderna visar fullständig dominans med 50-åriga kvinnor som masar sig fram i långa glas-korridorer till låg lön och slapp arbetstid. Senast var det Socialstyrelsen, som inte klarar att dra in sjuksköterskelegitimationer, och Livsmedelsverket, som har som kostråd "ät lite allt möjligt", och ett socialkontor där man inte orkade jobba med sina klienter längre.

Varje gång jag ser en sådan arbetsplats så tänker jag på hur enormt många 50-åriga kvinnor som finns i Sverige, och att alla verkar uppsöka likartade arbetsplatser med massor av fika och babbel, och noll utvärdering.

Vi bör lägga ner alla babbelverk, eller åtminstone fokusera dem på ett litet antal uppgifter och utvärdera att de verkligen gör något = garanterad nerläggning

HAHA. Det är helt sjukt hur korkade dessa människor är.

Man får nog leta med ljus och lykta efter några mindre upplysta individer, men det karaktäriserar väl egentligen hela vänstern/identitiespolitiken/genus-tramsfalangen.

Jag har redan fått dig godkänd som honorär patriakrat i Sveriges patriakratförbund där alla män är medlemmar. PS: det är superhemligt, berätta inte för nån, speciellt feministerna.

Om man inte endast vill ge den mycket träffande referensen till skönlitteraturen så är det du säger dessutom den tes som Michel Foucault driver i sina första verk. Det systematiska misslyckandet är nyckeln till framgång, dvs misslyckandet tas som bevis för att man måste göra ännu mer av samma sak, alltså att det misslyckade organisationerna måste få mer pengar, deras tjänstemän ännu mer betalt.

Foucault har lustigt nog varit en självklar referens bland såna här postmodernistiskt stukade själar, märkligt nog, för det är ju exakt deras praktik som han vill säga något om.

Som nämnts i kommentarerna kring dessa vaga uppgifter vi har angående personalens trivsel med varandra men inte på jobbet, så är det alldeles självklart ett ledningsproblem. Möjligen kan det ha att göra med att organisationen är relativt ny, knappt ett år, och att de kan vara lite körigt till en början. Det lär bli den främsta bortförklaringen - man vill alltid ha mer tid och tror alltid att det kommer bli jättebra i någon odefinierad framtid. Men om man har en separatistiskt sinnad generaldirektör, en som är förtrollad av en ideologi som man inte kan förena med särskilt många svenska liberala ideal, så lär man också få en separatistisk organisation. En sån som inte får något gjort och där alla som inte är korkade ja-sägare kommer att känna hur deras själar utarmas, såvida de inte går raka spåret till sjukskrivning för stress och allmän ohälsa med diffus psykisk grund.

Oj, vilka fantastiska analyser och djupa diskussioner.

Klart det handlar om motstånd och att denna myndighet egentligen bara är ett spel för gallerian från makten.

De som beslutat om denna myndighet och som egentligen ska skapa förutsättningar och ramar för att detta ska bli lyckat, är av samma uppfattning och åsikter som de flesta i denna tråd. Detta yppar sig nu i psykisk ohälsa precis som i alla andra fall där makten är ett hinder och vi inte kan peka ut en ansvarig.

Frustration kallas det och får det inget riktigt utlopp tar det stopp i hjärnan.

Pricken över i:t. Och alla är i en övergångsålder mot klimakteriet. Du kan föreställa dig hur kul det är att vara ung kvinna bland dessa bittra varelser.

Hur mycket pengar skulle inte Calle Schulman kunna dra in på dokusåpa om ett sådant ställe. Ett nytt Ullared?
Vore jag driven skulle jag göra det själv.