Använda krigsfångar som soldater?

Skulle det vara en fungerande strategi att använda tagna krigsfångar som soldater i de egna leden?

Ex: På östfronten under andra världskriget tog tyskarna otroligt många krigsfångar. Hade man kunnat använda dem som tyska soldater? Man ger dem klädsel och vapen, kanske märker dem med en form av armbindel så folk har extra koll på dem. De erbjuds total amnesti och boende i Tredje riket efter kriget

Tyskland förlorade östfronten bland annat på grund av oljebrist men även att man hade mindre soldater än Sovjet. Här hade man kunnat "värva" hundratusentas soldater, kanske t.o.m miljoner soldater. En enkel rysk knegare har väl ingen anledning att dö som martyr om han inte måste.

Tankar?

Det gjorde tyskarna. Det hjälpte lite, men vi vet alla vem som vann kriget. Vidare gjorde tyskarna bort sig genom att inte bomba fabriker samtidigt som de själva, de borde kunna se, hur mycket som gick åt att försvara fabrikerna och återställa dem efter bombning.

Ukrainska och andra partisaner var väl aktiva in på 50-talet, så det fanns uppenbarligen ett missnöje att exploatera. Det kräver dock att man behandlar folk anständigt och förespeglar dem en framtid som något annat än slavar. Tyskarna hade påtagligt svårt med det i öst.

Tror det fanns några ukrainska bondemiliser som var rätt lyckade, men deras intresse var mest att skydda hembygden mot partisaner. Systemet med Hiwis funkade också bra; upp till 25 procent av Sjätte armén kan ha utgjorts av dem. Så det kunde bevisligen funka i medelstor skala.

Vad gäller de sovjetiska krigsfångarna insåg den tyska ledningen snart att de behövdes som arbetskraft, men då var en stor del av dem redan döda.

Dummare idéer får man leta efter, ge vapen till sina fiender och säga åt dom att döda sina landsfränder för ett avlägset löfte om medborgarskap, när det finns massor med slavarbete att göra i krig.
Hade möjligtvis kunnat fungera för vk1sovjet då missnöjet bland tyska soldater var stort och många hade kommunistiska sympatier, men även där skulle det var långsökt och riskabelt.

Det beror helt på omständigheterna.

I Sovjet fanns det mängder av människor som av politiska (hat mot kommunisterna), religiösa (hat mot kommunisterna) eller lokalpatriotiska (befria Estland, bilda ett självständigt Ukraina eller återupprätta Donkosackerna) var villiga att arbeta med Sovjet. Många av dessa hade tvångsrekryterats till Röda Armén och var beredda att byta sida när de inte längre var under sovjetiskt befäl. De såg sig inte som "sovjeter", utan som "ester", "ortodoxa", "kosacker", "självägande bönder", "socialdemokrater" eller "gammelryssar", så de hade inga problem att slåss mot sovjeter.

Men nazistisk rasideologi och lebensraum-fantasier omöjliggjorde något större och officiellt samarbete (inofficiellt fanns det massor av Hiwis, som Ankdammsman påpekat). I en kontrafaktiskt scenario är det fullt möjligt att tyskarna i augusti 1941 hade skakat fram några vitryska adelsmän, ortodoxa patriarker eller naturliga ledare som hade kunnat skapa "Vitryska befrielsearmén" eller "Ukrainas självförsvarsstyrkor". Vlasov-armén fungerade faktiskt riktigt bra trots alla begränsningar.

I andra sammanhang, som USA i Irak, saknades dessa förutsättningar för samarbete. Till det kommer krigets komplexitet - under WW2 kunde vilken varm kropp som helst bära och använda ett gevär, och det räckte med kanske 20 kommandon. I dagens krigföring är det långt mer avancerat och komplicerat att integrera nya människor i militären. Behovet av miljonarméer är också en 1900-talsföreteelse.

Generellt sett är det effektivare att samla "frivilliga" i egna förband för att skapa sammanhållning och identitet. Sedan kan högre officerare tillhöra erövrarna. Ett strålande exempel är den brittiska Indien-armén. En bataljon gurkhas (vars hemland inte ockuperats av britterna, utan är mer av legosoldater), en bataljon rajputer, en bataljon sikher och en bataljon britter - lett av en brittisk brigadstab. Med egna högtider (förbandets bildande, stora slag, utdelande av medaljer etc) och traditioner ("här bär vi hjälmsnodden SÅHÄR - inte som dräggen i femte brigaden ...") kan man uppnå förvånansvärt mycket.

Nu riskerar det att bli en väldigt lång diskussion om VK2. Vore bättre om vi delade in ämnet i epoker. Hur såg det ut i 1700 talets linjärinfanteri, 1600-talets knektar, 1300 talets riddaradel, 1100-talets feodala bönder, persiska & grekiska under antiken.

När i tiden använde man krigsfångar som manskap mer prominent, och när fanns de bästa förutsättningarna både i praktiken och teoretiskt?
Man kan ju tycka att det borde ha varit enklare innan nationalstater utvecklades och en bredare nationell identitet fanns mellan folket.
Att man inte använder krigsfångar i modern tid kan vi nog redan nu nå en konsensus kring. Det finns helt enkelt för många faktorer som spelar emot, samt att det saknar faktiskt behov nu när de numerärt väldiga arméernas tid är förbi.

Det fungerade då för Muhammed. Vilket är orsaken till att han tog över hela mellanöstern och ända upp i Spanien innan han fick motstånd.
Konvertera eller dö.

1. Profeten Muhammad erövrade knappt något utanför den arabiska halvön.
2. Kraftig motstånd och motgångar fick man gott om från Romarna i Konstantinopel.
3. De flesta konverterade frivilligt för att utnyttja islam förmåner och slippa nackdelarna. Ortodoxa kristna var fortfarande i majoritet i många delar av Mellanöstern under flera hundra år efter erövringarna.
4. Det slaget som du hänvisar till ägde rum djupt inne i Frankrike och inte i den iberiska halvön.

Det var nog inte bara Muhammed jag syftade på egentligen. Det är kanske främst efterföljarna.
Men de har ju jobbat på samma sätt Hela Islams utbredning har ju skett med denna taktik mer eller mindre. Men det är ju främst Mellanöstern och delar av Afrika.

Tyskarna drev ju med detta i väldigt stor utsträckning under kriget. Både med krigsfångar och med personal rekryterad från de ockuperade områdena.

Jag får återkomma med fylligare förteckning senare.

Nu håller vi på att gå väldigt mycket offtopic så för att undvika detta vill jag endast påpeka att det du skriver är fel. Tvångskonvertering var något som den kristna världen sysslade med och inte muslimerna som istället accepterade tolerans och pluralism även om den inte var jämställd. Man accepterade islam oftast frivilligt när den spreds via handel, invandring, kontakt och förmåner. Hade det endast varit via erövringar så hade varken Ostindien eller det mongoliska väldet varit muslimskt, och det hade knappast funnits några kristna kvar i varken Grekland eller Armenien.

Detta är som sagt offtopic eftersom den inte undersöker frågan huruvida kalifatet använde sig av krigsfångar i militära ändamål. Krigsfångar hade ju mer eller mindre 2 uppgifter, att bli slavar (som då kunde befrias om de konverterade) eller att säljas tillbaka / bytas mot andra krigsfångar. Det sista alternativet var att avrätta dem vilket man många gånger gjorde.
Med tanke på att nästan alla krig (förutom de blodiga inbördeskrigen) var riktade mot hedniska & kristna folk så blev nog användandet av krigsfångar som soldater väldigt sparsamt eftersom det krävdes att du var av rätt religion och oftast av rätt ras för att kunna ingå som soldat.

Däremot hade det kanske helt klart varit lukrativt att sätta in icke-troende och icke-araber in i armen, framförallt när förlusterna började att märkas ju mer man försökte närma sig Konstantinopel. Det slutade med enorma sociala påfrestningar när i kalifatet den muslimsk-arabiska demografin minskade. Det farliga hade dock varit med denna rekrytring att man fått den sociala klassen av slav-krigare som sedan fått övertaget helt... ungefär det som hände i Egypten.

Håller med i princip. En fördel med att inte ha officerare av samma nationalitet är att man slipper den internpolitik som plågar många grupper. Nackdelen är en större risk att soldaterna uppfattas som knähundar eller legosoldater, samt att man missar att skapa och forma framtida ledare. Ett exempel är den exilfranska armén som drogs med extremt mycket interna motsättningar men samtidigt blev en nyttig kommunist- och fascistfri symbol efter befrielsen, och en plattform för dito ledargestalter som De Gaulle och Leclerc.


Både de brittiska och franska kolonialtrupperna får ses som extremt framgångsrika i genren. De hade bättre meriter än de flesta förband från moderländerna.

En av tyskarnas nackdelar var att de saknade erfarenhet. När man under andra halvan av kriget började göra nödvändiga justeringar som att appellera till nationalstolthet istället för att förslava och mörda folk var det redan för sent. De stora kolonialmakterna hade fördelen av att kunna utforma och utpröva sina system under lång tid.


Det var definitivt enklare förr. Enklast av allt verkar det ha varit på 15/1600-talen, när man ofta införlivade stora delar av den förlorande armén. Att många var legosoldater underlättade givetvis.

Under medeltiden komplicerades sidbyten av feodala lojaliteter, som ofta togs på stort allvar. Man kunde inte svika sin herre hur som helst. Under antiken var sidbyten (dock varvat med hämndaktioner och utrensningar av fångar) vanliga under inbördeskrigen. Barbarer kunde säljas som slavar eller inlemmas som allierade, det varierade beroende på politisk situation och humör.

Det blev allt svårare att byta sida under 1700-talets gång i takt med att arméerna blev mer reglementerade och nationella. Under Napoleonkrigen verkar det i princip ha upphört, och istället uppkom de nationella legioner (ibland legoarméer i tunn förklädnad) i annan tjänst som förblev populära under 1900-talet. Napoleons polacker är de mest kända. Stora mängder andra, framförallt tyskar, stred både mot och för Napoleon utan att det ansågs konstigt av samtiden. Allianser skiftade helt enkelt.

Andra världskrigets varianter är svåra att utvärdera av flera anledningar. Man har länge framställt till exempel de icketyska SS-volontärerna och de sovjetiska frivilliga som rätt usla soldater. Även om en del av de förbanden verkligen var urusla (av olika anledningar) verkar många av dem ha varit riktigt bra: den bespottade franska SS-divisionen stred hårt ända till slutet, till exempel. Med tanke på hur många antikommunistiska och profascistiska fransmän det fanns bör det heller inte ha varit något problem med rekryteringen. Likaså för de sovjetiska Hiwis, som av allt att döma var bra och motiverade soldater. Deras dåliga rykte förklaras enkelt av sovjetisk propaganda som ingen kunnat eller velat göra upp med.

I Asien har historieskrivningen varit delvis annorlunda, och bland annat de indier som stred på axelmakternas sida (varav många var krigsfångar) har ända sen kriget hyllats som hjältar av indiska nationalister. Givetvis finns det politiska skäl till det också, inklusive att flytta fokus från alla de indier som stred med britterna. Exakt hur man ser på den mycket kletiga historien i Östasien (både Chiang Kai-shek och Park Chung-hee gick i japanska militärskolor, och den sistnämnde stred till och med i den japanska armén) vet jag inte. Kan tänka mig att de debatterna inte är avslutade.


Många av de som släpptes ur rysk fångenskap efter Brest-Litovsk var inga glädjespridare och deras återinträde i armén höjde inte direkt moralen, så man kan väl säga att de blev en sorts vapen för andra sidan.