Använda krigsfångar som soldater?

Som de andra sa. Historiskt var det rätt vanligt att man inkorporerade tillfångatagna fiendesoldater.
Var det enstaka mannar tog man dem in i ledet på enklaste sätt. Speciellt till sjöss var det ren rutin.
Var det en hel trupp som tex kapitulerade, gav man dem möjlighet att byta sida. Eventuellt mot att de fick efterliggande solden utbetald.
Under tex folkvandringstiden, de besegrade folken utsattes sällan för massmord. Det förutsattes istället att de skulle ställa upp med trupper åt segrarna. Så segrararmén kunde till slut bestå till endast en mindre del av erövrarna. Större delen av hären var diverse allierade, där de flesta mer eller mindre tvingats att vara med...

Under 2:a världskriget fanns det ett intressant specialfall. På västfronten ville inte allierade rekrytera de tyska krigsfångarna. Delvis av ideologiska skäl. Delvis för att man hade hyfsat med egna manskapsreserver. Språkliga skäl, etc. Gjorde man det ändå ville man ha först ideologiskt omskolning etc...
ETT undantag fanns: den polska armén i väst. De rekryterade gladeligen tyska soldater av polsk ursprung. Eller i praktiken, de polsktalande. Tyskarna hade många utskrivna Kaszubier, Schlesier, Gorale (dvs högländare). Tyskarna såg dem som icke polska folk. Medan polackerna red på att deras språk med lite god vilja sågs som polska dialekter, dvs - de talade polska.
Och talade de polska och verkade vara villiga att identifiera sig med Polen och byta sida, erbjöds de att byta sida. Man krävde inte någon avideologisering, omskolning eller dylikt. Endast att de skulle svära eden för Polen och polska fanan. Det sägs att det finns exempel på att tillfångatagna kunde sättas in i strid på nytt under samma pågående slag...
För den polska armén var dessa rekryteringar givetvis guld värda. Visst hade de ett tillflöde av manskap, diverse polska ättlingar från hela världen. Många frivilliga, en del motvilliga utskrivna. För det mesta måste de ju i likhet med de flesta nya rekryter utbildas och tränas. Medan dessa fd tyska soldater var redan fulltränade.

Polska armén i öst? Jag antar att sånt kunde förekomma där också, men var inte alls lika vanligt.

1. Tyskarna gjorde detta med Polackerna och det enda de gjorde var att desertera.
2. Krigsfångar behövs i industrin.

Att rekrytera krigsfångar för offensiv krigföring mot det land de kom ifrån går bara om dessa soldater har lågt förtroende för det egna landet. Det var ganska få sovjetiska krigsfångar som kunde värvas på det sättet eftersom brutaliteten i den tyska krigföringen var tydlig för alla på östfronten och det snabbt blev klart att Hitlers fälttåg inte bara syftade till att militärt slå ut Röda Armén och inta Moskva, utan till att krossa ryssarna som nation, mörda miljoner av dem och göra resten till en massa av slavar.

Även om inte alla sovjetiska/ryska soldater avgudade Stalin och kommunismen så var de överlag starkt fästa vid Ryssland, vid hemlandet och dess oberoende. Om Hitler hade lyckats hade det varit slut inte bara med Sovjet som stat utan med ryssarna som nation, och det insåg även vanligt folk. Ett direkt uttryck för den ambitionen var att minst någon miljon sovjetiska och ryska krigsfångar gasades i Auschwitz eller på andra sätt mördades utan vidare.

Osmanska riket använde sig av tillfångatagna barn som uppfostrades till att bli en elit armé.
Från år 1380 till 1648 rekryterades Janitsjarerna genom det system som kallas Devşirme, vilket avskaffades 1638 . Detta syftade på bortrövandet (förslavandet) av icke-muslimska pojkar.

Om vi ska hålla oss till Tyskland under andra världskriget så fick de som nämnts miljoner sovjetmedborgare att gå över till dem, trots att det från officiellt håll motarbetades ("Ska arier slåss sida vid sida med undermänniskor? Det kan vi inte godkänna!") Alla dessa var dock inte krigsfångar.

På västfronten funderade man på att rekrytera brittiska krigsfångar, men eftersom det var noggrannare med krigets lagar mot den motståndaren och tyskarna var osäkra på om det var tillåtet, i kombination med ointresse från tillfångatagna Tommies, så blev det en flopp. De siffror jag sett nämnas rör sig alla under 10.

Under trettioåriga kriget var det mer regel än undantag att gå över till fienden. Blev man tillfångatagen igen bytte man sida igen.
Ang. allianser så började den synen ändras då också. Från att de flesta tidigare hade accepterat att krig var business, not personal så gick det mer mot tanken att det låg något främmande i att byta sida hipp som happ. Exempelvis knorrade en del svenska soldater under Bernadotte om att det var "onaturligt" att strida tillsammans med Ryssland efter förlusten av Finland.

https://en.wikipedia.org/wiki/British_Free_Corps
Man rekryterande brittiska krigsfångar till Waffen SS.
Dom fick väldigt stiliga uniformer med dom tre engelska lejonen på kragen istället för SS broderingen.
Man kan väl säga med facit i hand att det var en totalflopp.

Då krävs också en raspolitik där man inte anser att alla österut är untermensch och bara duger till slavarbete