Citat:
Ursprungligen postat av
Superkuf
Generellt sett är det effektivare att samla "frivilliga" i egna förband för att skapa sammanhållning och identitet. Sedan kan högre officerare tillhöra erövrarna.
Håller med i princip. En fördel med att inte ha officerare av samma nationalitet är att man slipper den internpolitik som plågar många grupper. Nackdelen är en större risk att soldaterna uppfattas som knähundar eller legosoldater, samt att man missar att skapa och forma framtida ledare. Ett exempel är den exilfranska armén som drogs med extremt mycket interna motsättningar men samtidigt blev en nyttig kommunist- och fascistfri symbol efter befrielsen, och en plattform för dito ledargestalter som De Gaulle och Leclerc.
Citat:
Ett strålande exempel är den brittiska Indien-armén. En bataljon gurkhas (vars hemland inte ockuperats av britterna, utan är mer av legosoldater), en bataljon rajputer, en bataljon sikher och en bataljon britter - lett av en brittisk brigadstab. Med egna högtider (förbandets bildande, stora slag, utdelande av medaljer etc) och traditioner ("här bär vi hjälmsnodden SÅHÄR - inte som dräggen i femte brigaden ...") kan man uppnå förvånansvärt mycket.
Både de brittiska och franska kolonialtrupperna får ses som extremt framgångsrika i genren. De hade bättre meriter än de flesta förband från moderländerna.
En av tyskarnas nackdelar var att de saknade erfarenhet. När man under andra halvan av kriget började göra nödvändiga justeringar som att appellera till nationalstolthet istället för att förslava och mörda folk var det redan för sent. De stora kolonialmakterna hade fördelen av att kunna utforma och utpröva sina system under lång tid.
Citat:
Ursprungligen postat av
ReiseReise
Nu riskerar det att bli en väldigt lång diskussion om VK2. Vore bättre om vi delade in ämnet i epoker. Hur såg det ut i 1700 talets linjärinfanteri, 1600-talets knektar, 1300 talets riddaradel, 1100-talets feodala bönder, persiska & grekiska under antiken.
När i tiden använde man krigsfångar som manskap mer prominent, och när fanns de bästa förutsättningarna både i praktiken och teoretiskt?
Man kan ju tycka att det borde ha varit enklare innan nationalstater utvecklades och en bredare nationell identitet fanns mellan folket.
Det var definitivt enklare förr. Enklast av allt verkar det ha varit på 15/1600-talen, när man ofta införlivade stora delar av den förlorande armén. Att många var legosoldater underlättade givetvis.
Under medeltiden komplicerades sidbyten av feodala lojaliteter, som ofta togs på stort allvar. Man kunde inte svika sin herre hur som helst. Under antiken var sidbyten (dock varvat med hämndaktioner och utrensningar av fångar) vanliga under inbördeskrigen. Barbarer kunde säljas som slavar eller inlemmas som allierade, det varierade beroende på politisk situation och humör.
Det blev allt svårare att byta sida under 1700-talets gång i takt med att arméerna blev mer reglementerade och nationella. Under Napoleonkrigen verkar det i princip ha upphört, och istället uppkom de nationella legioner (ibland legoarméer i tunn förklädnad) i annan tjänst som förblev populära under 1900-talet. Napoleons polacker är de mest kända. Stora mängder andra, framförallt tyskar, stred både mot och för Napoleon utan att det ansågs konstigt av samtiden. Allianser skiftade helt enkelt.
Andra världskrigets varianter är svåra att utvärdera av flera anledningar. Man har länge framställt till exempel de icketyska SS-volontärerna och de sovjetiska frivilliga som rätt usla soldater. Även om en del av de förbanden verkligen var urusla (av olika anledningar) verkar många av dem ha varit riktigt bra: den bespottade franska SS-divisionen stred hårt ända till slutet, till exempel. Med tanke på hur många antikommunistiska och profascistiska fransmän det fanns bör det heller inte ha varit något problem med rekryteringen. Likaså för de sovjetiska Hiwis, som av allt att döma var bra och motiverade soldater. Deras dåliga rykte förklaras enkelt av sovjetisk propaganda som ingen kunnat eller velat göra upp med.
I Asien har historieskrivningen varit delvis annorlunda, och bland annat de indier som stred på axelmakternas sida (varav många var krigsfångar) har ända sen kriget hyllats som hjältar av indiska nationalister. Givetvis finns det politiska skäl till det också, inklusive att flytta fokus från alla de indier som stred med britterna. Exakt hur man ser på den mycket kletiga historien i Östasien (både Chiang Kai-shek och Park Chung-hee gick i japanska militärskolor, och den sistnämnde stred till och med i den japanska armén) vet jag inte. Kan tänka mig att de debatterna inte är avslutade.
Citat:
Ursprungligen postat av
hieroboam
Hade möjligtvis kunnat fungera för vk1sovjet då missnöjet bland tyska soldater var stort och många hade kommunistiska sympatier, men även där skulle det var långsökt och riskabelt.
Många av de som släpptes ur rysk fångenskap efter Brest-Litovsk var inga glädjespridare och deras återinträde i armén höjde inte direkt moralen, så man kan väl säga att de blev en sorts vapen för andra sidan.