Mår dåligt av min höga intelligens

Man mår bättre om man inte förväntar sig förståelse eller för den delen är för fåfäng om man nu klarar att vara mestadels ensam. Annars är det nog bara att stå ut tyvärr.

Hej,

Jag vill inte imponera på någon eller försöka trycka ner någon. Jag anser mig inte ett dugg bättre än någon annan för att jag har hög IQ. Jag är helt värdelös på annat så det jämnar ut sig.

Men min höga IQ tynger mig dagligen. Jag finner inget intresse i andra människors diskussioner. Så fort jag kommer på något fullständigt revolutionerande som jag vill delge mina vänner så är det ingen som förstår. Detta har naturligtvis lett till att jag försöker ligga på deras nivå trots mitt ointresse vilket tär på mig.
Livet har nästan blivit som ett fängelse för mig.
Väldig få människor som jag verkligen får ut något av att tala med.
Ogillar människor rent generellt: ytligheten, materiella konsumtionen, oförmågan att tänka på annat än fotboll och tjejer, falskheten, supandet. Allting egentligen.

Detta är seriöst ett allvarligt problem för mig. Det känns som jag lever i en värld där ingen annan förstår mig och hur jag fungerar och det gör att min syn på livet blivit ganska grå och trist.

Mitt IQ är beräknat till 139 i WAIS-test (tog typ 8 timmar totalt). Gjorde mensas test bara på skoj och fick alla rätt (alla rätt innebär att du har minst 126 IQ då testet inte kan mäta högre. Detta med en stark rekommendation om att ansöka om att bli medlem vilket jag inte vill).

Är det någon som har några tankar eller tips att delge mig utan påhopp och liknande kring hur jag kan förändra mitt liv/tankesätt så jag slipper må såhär.

Har ni andra frågor om hur det är/varit att leva med detta eller vad som helst så svarar jag er gärna.

Jag kan bifoga mina test-resultat om ni inte tror mig. Jag är ödmjuk mot er alla så jag ber er vänligt att vara trevliga och snälla i svaren till mig.

Trevlig morgon på er! Jag sitter med en kopp rykande färskt kaffe och hoppas på en givande diskussion.

Nu kör vi!