Citat:
Ursprungligen postat av Strix m/94
Javisst. Det över tid uppenbara är ju vid krig eller krigsfara. Då har kungligheter, just som nationella samlande gestalter, en mycket viktig roll. Den folkliga uppslutningen kring monarkin under de båda världskrigen, och även under det kalla kriget, är tydliga exempel på detta.
...
Det är väl ändå synnerligen illa valda exempel. Under första världskriget höll Gustav V på att dra in Sverige i kriget, och det var de någorlunda demokratiskt valda företrädarna som kunde avstyra det hela. Det hade ju inte direkt varit kungens blod som flutit.
Kungar har efter 1600-talet varit ganska måna om sin egen hälsa för övrigt. För att aveln kanske började bli viktigare, och framgångarna på slagfälten mindre. Ett känd exempel är Vilhelm II av Tyskland, som uppmanades att offra sig i kriget därmed försöka rädda monarkin. Han föredrog att abdikera och pensionera sig i stället. Däremot hade han inget emot att skuffa miljontals andra mot en säker död, för ungefär samma floskler han själv skulle offra sig för.
Även under andra världskriget hostade gubbjäveln till igen, men då var han så gammal och skinntorr, att det inte blev så mycket. Sen hade ju hans käring redan dött i alla fall.
Idén tidigare att kungen skulle vara någon sorts garant för demokratin, genom att endast han skulle kunna ratificera lagförslag och därmed stoppa dåliga, är osmaklig. Inte bara för att vår egen halvt iliterate idiot skulle tänka bättre än 349 folkvalda, utan för att monarkin genom historien främst stått för antidemokratiska åsikter.