"Vittnesmål" om "utrotningsläger och gaskammare"

[ Franz Suchomel:]Man höll på att tömma gettot i Warszawa då.
På två dagar kom det tre tåg, alla med tre-, fyra-, femtusen personer ombord,
Alla från Warszawa.
Men på samma gång kom det tåg
från Kielce och andra ställen.
Det kom allstå tre tåg,
Och eftersom offensiven mot Stalingrad var i full gång, lät man judetransporterna stå på en station. Vagnarna var dessutom franska,
av plåt.
Så av femtusen judar som kom till Treblinka
Var tretusen döda.
I vagnarna.
De hade skurit sig i handlederna eller bara dött…
Vi lastade av halvdöda
Och halvgalna

I tågen som kom från Kielce
Och andra håll
Var minst hälften redan döda.

Vi travade upp dem här, här,
Här och här.
Det blev tusentals människokroppar,
travade på varandra…
På plattformen.
Som en vedtrave.

Men det fanns också
Andra judar, folk som levde, som väntat i flera dagar, för de små gaskamrarna räckte inte längre till. De gick dygnet om då.
[…]...det var en katastrof.
För ingen hade talat om för oss
Hur och vad… Att man dödade folk där.
Det hade ingen sagt.
Nej.
Men så är det. Jag ville inte fara dit.
Det blev bevisat vid rättegången.
”Herr Suchomel,
Där har vi skrädderier och skomakerier
Och ni skall övervaka verksamheten”,
Sade man.
Ja. Man hade sagt mig:
”Führern har beordrat förflyttningsaktioner.
Det är en order från Führern.”
Förflyttningsaktioner.
Ingen talade om att ”döda”.
Men citera mig inte med namn.
[…]…och just när vi kom förbi höll de på att
Öppna dörren in till gaskammaren…
Och folk rasade ut som potatisar.
Det är klart att det där skrämde och chockerade oss.
Vi gick tillbaka och satte oss på våra väskor
Och vi grät som gamla gummor.

Varje dag valde vi ut hundra judar
Som fick släpa ned liken i dikena.
På kvällen jagade ukrainarna in de här judarna
i gaskamrarna eller sköt dem.
Varje dag.

Det var mitt i augustihettan.
Marken böljade
- som vågor – på grund av gasen.
Tänk på att de här groparna inte var mer än
sex-sju meter djupa, och proppfula med lik.
Ett tunt lager sand och så hettan på det. Fattar ni?
Det var ett helvete, där uppe.
[right]Såg ni det?[right]
Ja. En enda gång, första dagen.
Då spydde vi och grät.
Vi grät också, ja.
Stanken var fruktansvärd.
Ja, för gasen läckte hela tiden ut.
Det stank förskräckligt, stanken kändes flera kilometer bort…
Flera kilometer bort.
Överallt. Det berodde på hur det blåste. Stanken
Fördes med av vinden.
Förstår ni?

Hela tiden kom det mer och mer folk, hela tiden
Fler än vi kunde döda.
[…]
Gaskamrarna höll för låg kapacitet.
De små gaskamrarna.

Judarna fick vänta i både en och två och tre dagar.

De kände på sig vad som skulle hända dem.
De kände det på sig.
De tvivlade kanske, men mer än en visste.
Det fanns till exempel judiska kvinnor
Som på natten skar upp sina döttrars pulsådror
Och sedan sina egna.
Andra tog gift.

De hörde bullret från motorn som drev
Gaskammaren.
Det var motorn från en stridsvagn.

Vi fick undan kropparna som låg där.
Det var medan vi hade de gamla gaskamrarna.
Och eftersom det var så många,
så många döda
Som vi inte blev av med,
hopade sig liken runt gaskamrarna
och blev kvar där i dagar.
Och under dessa högar av lik gick det ett kloakdike,
Ett tio centimeter djupt kloakdike fyllt av blod, maskar
och skit.
Ingen ville gräva i det.
Judarna lät sig hellre skjutas
än att arbeta där.
Det var hemskt. Begrava de sina och se med egna ögon…
Köttet från kropparna fastnade i händerna på dem.
Då gick Wirth själv dit,
tillsammans med några tyskar…
och han lät skära till långa läderremmar
som man slog runt kropparna för att kunna dra bort dem.
[…]

Tjajkowski remembers the heavy doors of the gas chambers closing, and complete darkness that followed. Women started to scream “gas, gas”, but suddenly the door on the other side opened. Outside were wagons, waiting to transport the dead bodies. The sun streamed into the darkness and Tjajkowski was thrown out into the light, realising she was still alive. Years later, she learned that she survived due to a problem with the gas chamber’s radiator.

In the spring of 1945, as the Allied forces were advancing, Tjajkowski and other survivors left Auschwitz, walking for 10 days.

När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz.