Litterära gestaltningar av "Förintelsen"

"---metodiska problem som gradvis leder till förintelselägrens industriella likproduktion, där löpande band-principen bearbetar miljoner av dem till aska och söndermalda ben. Jämfört med vittnesbörd från judar som överlevde Förintelsen, de i Claude Lanzmanns niotimmarsdokumentär ”Shoa” till exempel, måste fiktion nödvändigtvis enbart bli en blek återgivning. Littells beskrivningar av det ofattbara som hände i Kiev och Auschwitz rekonstruerar ändå verkligheten med en ofta förfärande suggestionskraft och intensitet.

I den vänsterliberala franska veckotidningen Le Nouvel Observateur yttrade sig just Lanzmann nyligen om ”Les Bienveillantes” och fick – med karakteristisk självbelåtenhet som skaparen av ”Shoa” – fram att romanen med sin överväldigande ordmassa och historiska referenstäthet bara kan förstås av två personer – honom själv, naturligtvis, och Raul Hilberg, författare till trevolymersverket ”The Destruction of the European Jews”.---"

"Mailer did Jesus in The Gospel According to the Son; now he plumbs the psyche of history's most demonic figure in this chilling fictional chronicle of Hitler's boyhood. Mailer tells the story through the eyes of Dieter, a devil tasked by Satan (usually called the Maestro) with fostering Hitler's nascent evil , but in this study of a dysfunctional 19th-century middle-class Austrian household, the real presiding spirit is Freud. Young Adolph (often called Adi) is the offspring of an incestuous marriage between a coarse, domineering civil servant and a lasciviously indulgent mom. The boy duly develops an obsession with feces, a fascination with power, a grandiose self-image and a sexually charged yen for mass slaughter (the sight of gassed or burning beehives thrills him). Dieter frets over Hitler's ego-formation while marveling at the future dictator's burning gaze, his ability to sway weak minds and the instinctive führerprinzip that emerges when he plays war with neighborhood boys—talents furthered by Central Europe's ambient romantic nationalism. Mailer's view of evil embraces religions and metaphysics, but it's rooted in the squalid soil of toilet-training travails and perverted sexual urges. The novel sometimes feels like a psychoanalytic version of The Screwtape Letters, but Mailer arrives at a somber, compelling portrait of a monstrous soul.---"

Man kan skriva stor poesi även på sådant som är baserat på myt och lögn.

https://www.flashback.org/showpost....09&postcount=5

Skulle det verkligen vara möjligt att få så många människor i så många olika länder att samverka för att sprida sådana ofattbara lögner... Och jag menar ofattbara i betydelsen att om det inte hade hänt, så hade ingen kunnat hitta på det... TROR ni verkligen det?
http://www.flashback.org/showpost.p...9&postcount=17

HÅRD HÖST. DEBATT OCH VÄRDERING

redaktion OLOF LAGERCRANTZ – ERIC OLSONI -- OLAVI PAAVOLAINEN – J. O. TALLQVIST – LAURI VILJANEN

STOCKHOLM --- BOKFÖRLAGET NATUR OCH KULTUR

Till HAGAR OLSSON 16. 9. 1943

[…]
I går, en sommardag i Sverige, läste jag i en tidskrift om utrotningen av de litauiska judarna. På sex månader, räknat från den 22 juni 1941 utrotades enligt denna rapport omkring 170,000 judar av 220,000. Rapporten, som har trovärdighetens prägel och f.ö. verifieras av vad som har hänt i andra länder där judar utrotats, meddelar fakta utan särskilda kommentarer. »Det är inte överdrivet, emedan varje överdrift här är omöjlig», står det i ingressen.

Men här måste mänskan, måste författaren fly undan. Man läser siffror och beskrivningar på metoderna vid detta utrotande av levande, talande, tänkande varelser; med vämjelsen uppe i halsen försöker man föreställa sig det hela. Men man mäktar inte. Ohyggligt är det, tänker man.
Kan det återges? Nej, inte av en mänska som varit med i det nu och kommit undan. Bödlarna vid maskingevären har ingen möjlighet att berätta om sina upplevelser. Den kommendant som ger de judiska kvinnorna order att trycka de små barnen tätare till bröstet för att en enda kula ska räcka, har inte den moraliska och, misstänker man, inte den intellektuella möjligheten att skildra detta. Inte de överlevande judiska vittnena heller. Av denna väldiga, ohyggliga verklighetsmassa blir endast fragment kvar: siffror, data, namn på bödlar och på orter i Litauen.
Men om den mänska som försöker återuppleva detta i sin själ kan rycka ut en enda levande bild ur denna bödelsverklighets slutna block av lidande träder hela verkligheten fram för hans ögon: han kan se det, han kan återge det, han kan meddela det. Genom att dikta om verkligheten, förtäta den, kan han föra sanningen om den vidare. Andra, som stannat framför siffrornas blodångande skräck utan att kunna fatta att sådant hänt bara något tusental kilometer längre söderut på jordytan, kan genom denna diktens, omdiktningens förmedling få veta hur det egentligen var.
[…]

»Det är inte överdrivet, emedan varje överdrift här är omöjlig», står det i ingressen.

[…]om det inte hade hänt, så hade ingen kunnat hitta på det...

Genom att dikta om verkligheten, förtäta den, kan han föra sanningen om den vidare. Andra, som stannat framför siffrornas blodångande skräck utan att kunna fatta att sådant hänt […], kan genom denna diktens, omdiktningens förmedling få veta hur det egentligen var.

Kan det återges? Nej, inte av en mänska som varit med i det nu och kommit undan. Bödlarna vid maskingevären har ingen möjlighet att berätta om sina upplevelser. Den kommendant som ger de judiska kvinnorna order att trycka de små barnen tätare till bröstet för att en enda kula ska räcka, har inte den moraliska och, misstänker man, inte den intellektuella möjligheten att skildra detta. Inte de överlevande judiska vittnena heller.

Fran en artikel publicerad i New York Times den 15 november 1986:
Citat:
Aharon Appelfeld, author of the acclaimed new novel "To the Land of the Cattails," posed his own rhetorical question: "Is there a danger of the Holocaust being overtold in literature?" Without pausing, he responded: "The answer is 'no.' The Holocaust is a central event in many people's lives, but it has also become a metaphor for our century. There cannot be an end to speaking and writing about it."
https://www.flashback.org/showpost....7&postcount=22

Två av årets Augustprisnominerade romaner har Förintelsen som tema. Det är bra och viktigt. Det kan inte skrivas nog med böcker som bevarar minnet av det största brottet mot mänskligheten åt eftervärlden. Allra helst nu, i en tid när Sverigedemokraterna idogt försöker göra främlingsfientligheten rumsren.

Storfavoriten är självklar – Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź har hyllats av en enig kritikerkår och det är på tiden att en roman om Förintelsen vinner den skönlitterära klassen – det har inte hänt under prisets 20-åriga historia. Även Per Agne Erkelius nominerade roman, Hotel Galicja, har Förintelsen som ett tema, men mitt tips är att Sem-Sandbergs nästan 700-sidiga kraftprov har en större chans att ta hem priset.