Litterära gestaltningar av "Förintelsen"

”Också denna byggnad var uppförd enligt turbinprincipen. Den skulle förvandla liv och alla former av därmed sammanhängande energi till oorganiska ämnen. Denna turbin av ny typ hade att övervinna den psykiska, neurogena, respiratoriska, kardiologiska, muskulära och cirkulatoriska energin. Den nya byggnaden kombinerade turbinens, slaktteknikens och sopförbränningsaggregatets principer. Alla dessa karakteristika måste kombineras i en enkel arkitekturlösning.

- Vår käre Hitler, sade Stahlgang, glömmer aldrig bort den arkitektoniska formen ens när han inspekterar de mest prosaiska industriobjekt.
Han sänkte rösten så att endast Liss kunde höra honom.
- Ni vet ju att entusiasmen för den mystiska sidan av den arkitektoniska utformningen av lägren utanför Warszawa har gett Reichsführern stora obehag. Allt detta måste man hålla i minnet.
Betongrummets inre svarade helt mot det industriella tidevarvets stora massor och hastigheter. När livet flöt fram genom matarkanalerna var det som vatten som inte kan stanna upp eller flyta bakåt, dess rörelsehastighet genom korridorerna bestämdes av formler liknande Stockes om vätskans rörelse i ett rör: en funktion av täthet, specifik vikt, viskositet, friktion och temperatur.

---

Rummets golv bestod av tunga, skjutbara plattor som var infattade i metallramar och slöt tätt intill varandra. Genom styrning från kontrollrummet kunde plattorna ställas i vertikalläge så att innehållet i rummet tömdes ned i utrymmet under jorden. Där skulle de organiska ämnena bearbetas av tandläkarbrigader som utvann de dyrbara protesmetallerna. Sedan sattes transportbandet i rörelse bort mot kremeringsugnarna där de organiska ämnena som mist förmågan att tänka och känna utsattes för ytterligare nedbrytning under inverkan av värmeenergin – de förvandlades till fosfin, kalk och aska, ammoniak, kol- och svaveldioxid.”

”Säg mig vad du anklagar judarna för och jag skall säga dig vad du gjort dig skyldig till.---
Och till och med den geniale Dostojevskij såg en judisk ockrare där han i stället borde ha upptäckt den ryske entreprenörens, slavägarens och fabrikörens skoningslösa ögon.”

”De arbetare som betjänade gaskammaren slapp bevakning och åt i en lokal för sig. Tyskarna från Sonderkommandot åt på en restaurang där var och en kunde komponera sin egen meny. Tyskarna i Sonderkommandot fick överlöner, nästan tre gånger så mycket som militärer med motsvarande rang vid frontförbanden. Deras familjer åtnjöt särskilda bostadsförmåner, tilldelades högra livsmedelsransoner och hade förtursrätt vid evakuering från områden som hotades från luften.---

Rose hade blivit van vid arbetet, han blev inte längre upphetsad som i början av att titta genom inspektionsfönstret. Hans företrädare hade blivit ertappad med att ägna sig åt något som kunde förlåtas en tolvårig grabb men inte en SS-soldat i specialtjänst. Rose hade först inte begripit varför kamraterna kommit med oanständiga antydningar, först senare hade han fått reda på vad det var fråga om.---

Han hade hamnat i Sonderkommandot. Chefen – en expert på människosjälar – hade förstått sig på hans kvinnligt mjuka karaktär. Han fann ingenting tilldragande i att se på hur judarna vek sig av smärta inne i gaskammaren. Rose kände sig fientlig mot de soldater som tyckte om att arbeta på objektet. Alldeles särskilt obehaglig var krigsfången Zjutjenko som hade morgontjänsten som vakt vid ingången till gaskammaren. Ett slags barnsligt och därför särskilt obehagligt leende spelade hela tiden över hans ansikte. Rose tyckte inte om sitt arbete, men han var medveten om dess påtagliga och hemliga fördelar.
Vid varje arbetsdags slut kom en solid herre, en tandläkare, till Rose och överlämnade en liten papperspåse innehållande några tandkronor i guld. De små påsarna var bara en obetydlig del av den ädelmetall som gick till lägerstyrelsen, men Rose hade redan ett par gånger överlämnat omrking ett kilo guld till hustrun. Detta var deras ljusa framtid – ett förverkligande av drömmen om en lugn ålderdom.”

"---Om Gerstein har Karl Johan Nilsson skrivit en gripande roman med den träffande titeln "Mörkrets hastighet". Nilsson hör till de författare som tagit upp dokumentärlitteraturens utmaning: redan i debuten "Kvicksilver" från 2000 kunde man se hans förtrogenhet med det bästa i svensk sextiotalsprosa. I den nya romanen får vi följa Gerstein under perioden 1938-45. Jag skall genast säga att jag tycker att "Mörkrets hastighet" är ojämnt skriven. Men därmed har jag också sagt att den innehåller stark prosa. Karl Johan Nilsson odlar dokumentärromanens insikt om problemen med att arbeta med laddad verklighet, med verkliga människors liv, att göra dokumentens fakticitet till en del av en fiktion. Han drar hela tiden hederligt undan gardinen och påminner oss om att det är en roman vi läser, inte minst i omkvädet "skriv om".---"

Aharon Appelfeld, author of the acclaimed new novel "To the Land of the Cattails," posed his own rhetorical question: "Is there a danger of the Holocaust being overtold in literature?" Without pausing, he responded: "The answer is 'no.' The Holocaust is a central event in many people's lives, but it has also become a metaphor for our century. There cannot be an end to speaking and writing about it."