Intressant med Hodell, som utan att skämmas tycks ha reproducerat alla de mest infantila skräckfantasmerna om "judeutrotningen" för att chockera den frasradikalt salongssvärmande, historiskt obildade, litterata "avantgardeborgerligheten". Detta skikt existerar förstås även i samtiden, representerade exempelvis i den "antologi om Nelly Sachs" som publicerades med titeln Bokstäverna jag färdas i år 2001, med bidrag av Anders Olsson, Aris Fioretos, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig och Mona Vincent. Pretentiöst som satan, politiskt korrekt och trist så man riskerar att kvävas...
Visst har Celan producerat en del läsvärt, och det är egentligen mest den akademisk-hagiografiska snyltarindustrin runt Celan som irriterar mig; fast jag anser att han vid tiden för självmordet vid 50 års ålder (1970) degenererat som diktare, med en alltmer tilltagande kryptisk-maniererad stil. Den tidige Celan åstadkom dock suggestiva saker, inklusive den germandemoniserande "Todesfuge", med sitt besvärjande:
"der Tod ist ein Meister aus Deutschland sein Auge ist blau
er trifft dich mit bleierner Kugel er trifft dich genau".
Denna sajt har hela Celans (hans dopnamn var Paul Antschel) verk online:
http://www.geocities.com/Athens/Chariot/3474/
En mycket djärv och underhållande "litterär gestaltning av förintelsen" skrevs av en av vår tids mest framstående litteraturkritiker och kulturfilosoferande essäister, den judiske George Steiner; jag tänker på
The Portage to San Cristobal of A.H. från 1982, i svensk översättning
Adolf Hitlers sista resa. Den handlar om hur den åldrade Adolf hittas av "nazistjagande" israeler i den brasilianska djungeln, och vad som tilldrar sig under transporten av Hitler till civilisationen.
Boken avslutas med en inspirerad monolog av A.H., som bl.a. innehåller följande:
"Avbryt mig inte. Jag tolererar inte att bli avbruten. Jag är en gammal man. Jag blir trött i rösten. Mina herrar, jag vädjar till er rättskänsla, er ökända rättskänsla. Låt mig få tala till punkt. Betänk min tredje försvarsartikel. Vilken är att ni har överdrivit. Grovt. Hysteriskt. Att ni har framställt mig som någon slags galen djävul, ondskan själv, helvetet förkroppsligat. När jag, i själva verket, bara var en man av min tid. Oh, inspirerad, det medger jag, med en viss - hur ska jag uttrycka det - näsa för den högsta politiska möjligheten. En mästare i mänskliga känslolägen, kanske, men en man av min tid.
Genomsnittlig, om ni så vill. Hade det varit annorlunda, hade jag varit den oförliknelige demonen i era fantasier, hur skulle då miljontals vanliga män och kvinnor i mig kunnat finna spegeln, den simpla speglingen av sina egna behov och önskningar?
Och det var, det medger jag, en ond tid. Men det var inte jag som skapade dess ondska, och jag var inte den värste. Långt ifrån. Hur många eländiga små skogsmän mördade era belgiska vänner på fläcken eller lämnade de till svält och syfilis när de våldtog Kongo? Svara mig på det, mina herrar. Eller måste jag påminna er? Omkring
tjugo miljoner. Den picknicken var redan igång när jag var nyfödd. Vad var Rotterdam eller Coventry jämfört med Dresden och Hiroshima? Jag placerar mig inte som den värste i den svarta statistiken. Uppfann jag lägren? Fråga boerna.
Men låt oss vara allvarliga. Vem var det som krossade
das Reich? Åt vem lämnade ni över miljoner, tiotals miljoner män och kvinnor från Prag till Östersjön? Ställde fram dem som en skål mjölk framför en omättlig katt? Jag var en man av en mordisk tid, men en liten man i jämförelse med
honom.
Ni betraktar mig som en satanisk lögnare. Nåväl. Ni behöver inte tro mig på mitt ord. Välj vilket helgonförklarat, omutligt vittne ni vill. Den helige författaren, den store skäggprydde som kom ut ur Ryssland och predikade för världen. Det är länge sedan nu. Mitt minne sviker mig. Mannen från arkipelagen. Ja, det ordet har fastnat i mitt minne. Vad var det han sa? Att Stalin hade slaktat
trettio miljoner.
Att han hade fulländat metoderna för folkmord när jag fortfarande var en okänd pennfäktare i München. Mina pojkar använde sig av sina knytnävar och av sina piskor, det nekar jag inte till. Tiderna stank av hunger och blod. Men när en människa spottade ur sig sanningen så slutade de. Stalins bödlar arbetade för själva nöjets skull. För att få människor att göra på sig, för att krama ur dem bekännelser som är lögner, vanvettigheter, obscena skämt. Sanningen gjorde dem bara än mer bestialiska. Det är inte jag som intygar dessa saker: det är era egna överlevande, era historiker, den vise från Gulag. Vem var då den störste förintaren, vems blodtörst var störst? Stalins eller min?
Ribbentrop berättade för mig: om mannens förakt för
oss. Som han fann amatörmässiga, korrumperade av medlidande. Våra fasor var rena byfesten jämförda med hans. Våra läger upptog absurda tunnland; han hade dragit taggtråd och grävt dödsgropar kring en kontinent. Vilka överlevde av de som kämpat tillsammans med honom, fört honom till makten, utfört hans önskningar? Inte en enda. Han krossade deras ben, till sista flisan. När mitt fall kom så var mina goda följeslagare vid liv, feta skuttade de iväg för att finna trygghet och gottgörelse, kråmade sig inför er med sin botfärdighet och sina minnen. Hur många judar dödade Stalin, er räddare och bundsförvant?
Svara mig på det. Hade han inte dött när han gjorde, skulle det inte ha funnits en enda av er vid liv mellan Berlin och Vladivostok. Ändå dog Stalin i sängen, och hela världen stod tyst utanför tigerns kula. Medan ni jagar upp mig som en galen hund, ställer mig inför rätta (med vilken rätt, med vilket bemyndigande?), släpar mig genom träsket, binder mig på nätterna. Jag som är en mycket gammal man och vars minne inte längre är det bästa. Ett småvilt, mina herrar, knappast värt er skicklighet. I en värld som har torterat politiska fångar och hällt napalm över nakna bybor, som har rensat jorden från växter och djurliv. Som har gjort dessa saker och som fortsätter att göra dem alldeles utan min hjälp och långt efter det att jag, "den ur helvetet uppstigne" - åh skrattretande, teatraliska fras - troddes vara utrotad.---
Men var det Herzl eller jag som skapade Israel? Begrunda frågan rättvist. Skulle Palestina ha blivit Israel, skulle judarna ha kommit till den där karga remsan av Levanten, skulle Förenta Staterna
och Sovjetunionen,
Stalins Sovjetunionen, ha erkänt er och garanterat ert överlevande, om det inte varit för Förintelsen? Det var Förintelsen som gav er modet att handla orättfärdigt, att driva araben från hans hem, bort från sina åkrar, för att han var loppbiten och utan resurser, för att han stod i er gudabeordrade väg. Det fick er att stå ut med tanken på att de som ni hade drivit ut ruttnade i flyktingläger bara ett par mil längre bort, begravda i förtvivlan och vanvettiga drömmar om hämnd.
Kanske
är jag Messias, den verklige Messias, den nye Sabbatai vars skändliga dåd tilläts av Gud för att de skulle föra Hans folk hem. "Förintelsen var det nödvändiga mysteriet innan Israel kunde vinna sin styrka". Det är inte jag som har sagt det, det är era egna visionärer, era uttolkare av Guds mening när det är fredag kväll i Jerusalem. Borde ni inte hedra mig som gjort er till krigare, som har gjort den långa, enfaldiga drömmen om Sion till verklighet? Borde ni inte vara mig till tröst på min ålders dar?
Mina herrar i tribunalen: jag tog mina doktriner från er. Jag bekämpade den utopins utpressning med vilken ni har förföljt mänskligheten. Andra begick lika grova och grövre brott än jag.
Das Reich födde Israel. Dessa är mina sista ord."
Att Steiners Hitlergestalt inte har några detaljer om "Förintelsen" att berätta bör inte förvåna: sådant förekommer inte heller i "den klassiska Holocau$tlitteraturen", hos sådana som Levi, Wiesel, Kertész.
) kunde ta plats här, men alla sorters "överlevarminnen" uppfyller väl på sätt och vis kriterierna för en litterär gestaltning, även om de estetiska bristerna ofta är rent häpnadsväckande (läste nyligen böcker av exempelvis Inga Gottfarb och Hedi Fried som är gravt pekorala). Böcker som Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, Primo Levis Är detta en människa? och Imre Kerteszs Mannen utan öde är några få av de som kan diskuteras här.
stoft -
jagar mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt om var jag sätte rmin fot. Försökte med nervgas då jag gav mig av. Vistas redan sedan år tillbaka i hemlighet i mitt hus, lyssnar genom mikrofoner genom väggarna."