Kan nästan bara relatera till missbrukare

Någon som känner samma?

Finns såklart många missbrukare som är totala nötter och som jag inte vill ha något att göra med, men i princip alla människor jag verkligen kan relatera till och har mycket gemensamt med har eller har haft drog/alkohol problem. Så fort jag träffar en skön person som jag verkligen klickar med visar det sig alltid att denne är missbrukare eller fd missbrukare.

Har "vanliga" vänner också men är inte alls lika nära dom av nån märklig anledning. Dom flesta "normala" människor som är nykterister eller helg super känns oftast ganska.. o genuina, kan inte riktigt sätta fingret på det..

Någon som har någon teori vad det kan bero på? Är ändå av åsikten att det är en bra sak att berusa sig så lite som möjligt och att missbruk är något väldigt destruktivt.

Äkta genuina människor har inte en plats i samhället. Oftast för att dom har varit med om saker som tynger dom på något sätt och därför blir dom oftast eller har varit brukare / missbrukare.

De bästa människorna är de som mår dåligt eller har djup erfarenhet utav det. Men anledningen till att det inte accepteras är för att om dom mår FÖR dåligt, då håller dom inte vad dom lovat och kan vara för känslosamma och fastnar i en spiral. Men det är ju för att samhället inte har eller kan hjälpa dom då allt ska gå innanför mallen och på deras sätt. Alternativa lösningar är inte tillgängliga och därför ser man ner på dessa människor, som säkerligen skulle kunna bidra med så mycket mer än vad man nu har tillgång till på ett psykiskt plan. Anledningen till att dom fastnar i sitt bruk är för att samhället stöter ut dom om man inte kan eller vill gå deras väg och knarka det dom vill.
En del blir hjälpta, men många blir inte hjälpta i sin ångest. För det är Det de handlar om, ångest och inte missbruk i sig som samhället gärna påstår men som sedan blir en sanning då det inte finns bättre alternativ som sagt eller tillräcklig lycka / anledningar till att ta sig upp.

Bra svar! Skulle inte påstå att jag mår särskilt dåligt över lag alls dock men har definitivt erfarenhet av ångest och traumatiska händelser. När jag tänker på det har de flesta missbrukare jag känner också det.

Det är väl just lidande som tar fram ens äkta jag.

Hur ser dina egna vanor ut? Har tänkt liknande som du, och märkt att de nyktraste ofta är de som står minst för vad de säger/utlovar/utger sig för att vara. Allt låter oftast jävligt bra efter ett par lördagsbira, men på måndag vill vederbörande inte alls kännas vid en eller minnas vad som sagts/överenskommits/ utlovats. Fördelen med dessa svikare är att de inte bryter ditt källarförråd på hemvägen. Min erfarenhet av halv/heltunga brukare är att de är väldans lojala och jättebra att ha att göra med, ända tills...snap! Cykeln/bilen/ nycklarna/jackan/skorna/ pengarna/hörlurarna plötsligt är borta liksom personen ifråga. Ett år senare stöter man ihop och får en skruvad förklaring till beteendet, gärna en smärre kompensation och så körs hela skiten ett varv igen. Funkar tillräckligt ofta för att funka.

Mycket struntprat i tråden.

Missbrukare har en falsk gemenskap. Jag har haft många vänner (majoriteten) som haft missbruksproblem och sedan övergått till avsky till att inse att några av de viktigaste människor i mitt liv och som varit i det, varit missbrukare.

Tyvärr måste jag säga att allt klagande inte ger djupare band eftersom det är lika djupa som vattenpölar. Missbrukaren är en egoist som alltid sätter missbruket först.

Att känna kärlek, samhörighet och förståelse är en sak, att glorifiera misären något annat. Människor omkring missbrukaren lider enormt mycket och många gånger även missbrukaren själv bortsett från att den alltid bedövar sina känslor, skiter i den och lever järnet. Snyfthistorierna använder de för att förstärka sin egen offerroll. Ibland är inte ens berättelser sanna utan de vet att de funkar även om det absolut är en grupp med människor som varit och är särskilt utsatta.

Jag vet att jag låter extremt hård men substans som intas styr och skadar hjärnorna. Det gränslösa pratandet passar enbart när man måste prata med myndigheter (eftersom de kräver berättelser för allt som innebär hjälp i livet).

Du är helt enkelt anpassad efter missbrukare, kanske är du en själv. Vi trivs med dem vi trivs med efter våra persongallerier. Själv är jag nog lyckligare bland dem som inte riktigt passar in än att försöka pressa mig själv in i någon Svensson roll jag inte är så jag uppskattar trots min vägran att linda in fel i bomull, också med problematiska människor och känner mig lyckligare med meningsfullare liv och mer värderade relationer, än att behöva tvingas sitta med folk man vet väger ens ord och dömer än när man istället kan skratta och ha trevligt tillsammans med andra människor som tillför något.

Känner igen mig i det du beskriver..

Missbrukarmänniskor är också mindre fördomsfulla, det är i alla fall min åsikt. Du kan komma som du är, behöver inte förfina något eller göra dig till, inga konstigheter på något sätt. Det är en skön inställning och ett skönt bemötande. De mår också skit eller har varit nere i helvetet och vänt och förstår hur du mår. Det blir ett automatiskt stöd i just förståelsen, om det så väl är psykiskt som ekonomiska bekymmer.

Är väl meningslöst att jag säger att jag inte är en missbrukare själv, men klarade mig nyligen en månad utan droger eller alkohol utan större problem. Annars dricker jag väl varje helg, självmedicinerar kanske några gånger i månaden och brukar narkotika för nöjes skull typ ett 10 tal gånger per år, brukade dock cannabis dagligen förut.
Ja själva missbruket i sig är ju som sagt något negativt och folk som är helt sålda till substansen är inte att lita på öht, men om man bortser från själva substansberoendet är dessa personer ofta mycket mindre dömande och man behöver inte fejka att man är på ett visst sätt. "Vanliga" personer har ofta väldigt specifika krav på hur man ska vara. Men även folk som är ganska avslappnade och inte är särskilt dömande har jag ändå problem att verkligen relatera till och kunna vara mig själv kring.

Som personen nedan beskriver typ.



Är för övrigt uppväxt i en relativt vanligt Svensson familj där verkligen ingen har haft missbruksproblem, inte heller mina vänner under uppväxten så skulle väl inte säga att jag är anpassad efter dom.

Kanske är det just spänningen, tabun till tänket och droger eller just att det är något annat än svensson-familjelivet? Samma sak med mig gällande uppväxten.

Min gissning är att anledningen är att många missbrukare växer upp i trasiga hem med missbrukande föräldrar och har tvingats lära sig att smeka medhårs för att inte väcka föräldrarnas ursinne.

Detta upplever jag också...
Jag är en ung och hyfsat fräsch människa, men funkar aldrig riktigt med "vanligt" folk.
Känns som att alla lyckade och duktiga människor har en fasad, en tjock mur. Kan inte ta mig igenom den. Är en enda stor utmaning att försöka bibehålla vänskap och relationer till människor, även om det bara är bekanta.
Orkar inte riktigt, är inte givande.

Finns en del alkisar som är dumma i huvudet. Går helst omvägar för att slippa gå förbi deras bänk. Så ja, finns helt klart en hel del nötter och idioter till alkisar och pundare.

Men de mest okända i området, de som folk undviker och är rädda för, dem brukar jag snacka med.
En snubbe i gatan som är ofräsch och mest sitter på sin bänk och dricker öl medans han lyssnar på radio. Brukar alltid stanna och snacka med honom, och han hälsar alltid glatt. En gång fick jag 100 kr av honom för att jag var schysst. Så gav honom en flaska hemmagjord glögg i julklapp.
Skulle aldrig vilja umgås med honom, men med avstånd och distans så jag kan se det bra i honom som människa.

Är en del rejält nedgångna människor som jag hälsar på och pratar med. Finns många sådana här.

Sen finns det givetvis mer sansade missbrukare som man hunnit bli kompis med på riktigt. Sådana som kan duscha och ändå se normala ut. De är öppnare, äkta och har någon sorg som kan inte ser i andra.
De dras till mig också. Tror ibland att bottenskiktet är den riktiga människan.

Jo, frågan är om man ens kan vara riktigt genuin om man inte har lidit ordentligt

Du kanske är snygg
Du kanske omedvetet bjuder in dom
Dom kanske är hög
Dom kanske snackar skit
Vem vet
Inte jag iaf