Diskussioner om The Sopranos

Serien ger helt enkelt ingen verklighetskänsla. Exempelvis då att de kan mörda till höger och vänster utan repressalier. FBI buggar Tony en gång och ger direkt upp när lampan flyttas. Så hela den storyn kändes helt onödig precis som många andra delar av serien. Att Tony går i terapi är en stor grej av serien men det mynnar inte ut i någonting. Några större karaktärer kan dö och nästa avsnitt är det glömt. Karaktärerna utvecklas ingenting och vi lär oss väldigt lite om de flesta. Sen finns det vissa enskilda avsnitt som är väldigt bra. I The Wire går det en tråd (en av anledningarna till namnet på serien) genom hela serien.

Låt oss vara oeniga.
Jag önskar dig en fin kväll vidare!

Kan hålla angående om The Wire, den har sina dalar och toppar även om den i stort är i toppklass. Att The Sopranos skulle vara orimligt orealistiskt för att det ”kan” mördas åt höger och vänster utan vidare konsekvenser köper jag inte. Konsekvenserna existerar och de appliceras men i och med en skiftande undre värld där yngre kommer och går medan äldre består, tills motsatsen sker, hinner många av karaktärerna förlora livet innan de får möta sitt öde och det ser jag inte som orealistiskt. Jag ser det heller inte som orimligt att en statsapparat som FBI, eller för den del den lokala förmågan, ofta arbetar i byråkratisk motvind och därför långsamt och ineffektivt. Det är bara att se till verkliga välkända fall av samma typ för att förstå hur komplicerad en sådan operation kan vara. FBI:s gruppledare, Dwight Harris, var mer av en slow and steady-typ vilket givetvis då skildras i deras metoder.

Sedan köper jag inte beskrivningen av att karaktärerna skulle vara platta genom att de inte utvecklas. En del karaktärer förblir desamma, precis som riktiga människor i verkligheten. Att påstå att de främsta karaktärerna som; Tony, Christopher, Junior, A.J., Janice, Carmela, Dr. Melfi, Adriana, Paulie eller Johnny Sacks inte utvecklas eller är en statisk karaktär får mig att undra om man verkligen var vaken under seriens gång eller bara har dåligt minne. En del karaktärer är mindre detaljrika just för att ge tid åt huvudkaraktärerna, inte trötta ut tittaren med meningslösa detaljer samt för att återspegla verkligheten; i den har somliga, eller de allra flesta, en mindre roll i ditt liv. Att inte alla karaktärer är super-skrikiga återspeglar inget annat än realism.

The Wire har definitivt solida karaktärer, setting och riktigt bra story som följts från start till slut ett par gånger. Att serien inte är längre än den är, trots mina åsikter kring den, föredrar jag. Men de säsongsbaserade skiftningarna mellan gatan, polisen och politiken var något av ett alternativt experiment och just under politik-säsongen upplevde jag ett avstannande av uppbyggnaden som jag nämnde innan.

Att jämföra The Wire med The Sopranos rakt av eller i stort görs inte korrekt, möjligen att man kan gå in på smådetaljer och hitta för- och nackdelar att diskutera från båda verken. Däremot står en sak klart och det är The Sopranos uppbyggnad. I den klassiska uppdelningen ”god mot ond” faller The Wire ganska klassiskt och det är både rimligt och rent utsagt väntat att de flesta tittarna identifierade sig med samt anslöt sig till den ”goda sidan”. Så var inte fallet med The Sopranos där vanliga tittare, utan någon koppling till varken den amerikansk-italienska eller italienska kulturen och inte minst till olagligheter eller maffia-kulturen, nästan slogs av ett psykologiskt tillstånd när de känslosamt förstod, höll med eller rakt av hejade på en kallblodig maffialedare styrd av en mängd diagnoser; någon långt bort ifrån underhållningens standardiserade mått på hur en huvudkaraktär bör vara.

Tony är ju boss. Ändå gör knappt FBI någonting för att sätta dit honom. Jag skrev inte att ingen karaktär utvecklas. Men ta exempelvis Sil, vad vet vi om honom? Han är consiglieri men känns som en helt onödig karaktär. Sen är det flera andra i bakgrunden som mest verkar vara med för att visa att de har några medlemmar. Sen har vi karaktärer som Artie, hans fru och flera andra som också känns helt "onödiga" och platta.

Eh va? I The Wire finns det ingen "god sida" eller "ond sida" en av få serier som lyckats med det. Det är ju bland det bästa med serien. Då har du inte förstått dig på den.

FBI jobbar under i princip hela seriens gång för att sätta dit Tony med fler. Vissa avsnitt fokuserar helt på deras mål och andra avsnitt handlar mindre om det. Hade varje avsnitt handlat om att de jagade honom hade det varit en polisserie.

Fast i inlägg #4309 skrev du ”Karaktärerna utvecklas ingenting [...]”, vilket kanske inte helt underligt ger bilden av att du inte tycker att några karaktärer utvecklas...

Sil är anonym av sig, anonymiteten som karaktären fick är uppenbarligen avsiktlig. Sen att man hade velat veta mer om honom är mänskligt och det hade givetvis varit intressant - men poängen är annan; du som tittare har avsiktligt ingen tillgång till hans privatliv eller till speciellt mycket bakgrundshistoria kring honom.

Artie är mycket riktigt en plattare karaktär men en nödvändig sådan genom att han utgör Tonys kanske enda relation med någon från världen utanför maffian som Tony inte betraktar som en ren och skär tillgång. Han är Tonys barndomsvän och jobbar som kock medan han tar avstånd från maffian och kan skilja på rätt och fel - trots det behåller han en relation med Tony; hur extraordinär bör hans karaktär vara? Samma sak gäller hans fru, Charmaine, hon och Tony hade en kort romans i tonåren och hon är numera fru till en kock i en berättelse som handlar om maffian. Hon får plats i Artie och Tony-avsnitten samt i några mindre händelser ihop med Carmela. Jag tycker absolut det räcker så.

I The Wire existerar inte god mot ond-elementet menar du? Inledningsvis ämnar inte BPD med McNulty och Lt. Daniels till att klämma åt Barksdale-gänget med Avon, Stringer Bell och de andra? Polis och tjuv - god och ond. Du fattar nog vad jag menar om du försöker. I The Wire har du McNulty som, trots sina brister, i tittarens ögon utgör den övergripande goda kraften grundad i moral och plikt som lättsmält kan hejas på av en majoritet av tittarna. I The Sopranos har du istället Tony, en övergripande osmaklig individ med lika oattraktivt fysiskt yttre som tycks leva på att åsamka andras olycka genom att totalt sakna moral, känslor och förståelse för andra människor samtidigt som han besitter ett stort och ömtåligt ego ihop med ett grovt våldskapital. Det är en karaktär som en del tittare givetvis aldrig känner samhörighet med eller sympati för - men faktum är att det finns en stor del av tittarna som under seriens gång utvecklar just de känslorna för Tony. Förstår du skillnaden jag pratar om nu?

Inga kommentarer om humorn? för mig har nog Sopranos blivit nästan en humorserie efter att sett den kanske 10 ggr. Det är en citatmaskin. Vilken annan serie har så många fantastiska citat? Junior är ju 100 ggr roligare än hela "friends" . Makalös serie. The wire har jag bara sett några avsnitt men mitt intryck är ju att de gick den åt det mer seriösa hållet?
Och att Sil inte har någon bakrund är väl att att han inte är en riktig skådespelare (Steven van Zandt) ". Just Sil är väl det sämsta med serien , Skaparen ville så gärna ha med honom att han nog inte tänkte klart.

Fast det enda man ser konkret att de gör är att de buggar honom och försöker få några (och lyckas med några) att tjalla. Ett helt avsnitt handlar om att få dit buggen. När den sen är borta gör man ingenting mer. Varför buggar de inte honom igen? Senare i serien skulle de ju i verkligheten ha större chans till att få igenom det mtp. hur många kring Tony som blir mördade efter det.

"De flesta" skrev jag sen. Men öht. så utvecklas ju inte karaktärerna särskilt mycket. Knappt Tony som går i terapi helt i onödan vad det verkar.

Ja? Och det tycker jag är dåligt. Blev mest irriterad på att se honom stå där med samma min i massvis med avsnitt.

Då har du helt missförstått The Wire. Det är ingen klassisk "goda poliser mot onda skurkar-serie" Det är ett återkommande tema genom hela serien att det finns gott och ont hos både poliserna och de kriminella. Vissa på polisens sida "hejar" man inte på och vissa på den kriminella sidan "hejar" man på. En av mina favoritkaraktärer är liksom Bodie trots att han gör en av de mest vidriga sakerna i serien i säsong 1.

Ja Sopranos är roligt ibland "His house looked like shit" är väl det roligaste ögonblicket eller när Junior tror att han är på TV vilket är rätt kul då jag hela tiden tänkte att han ser ut som Larry David.

The Wire innehåller oerhört mycket humor. Det är absolut en seriös serie men det är mycket humor också så du borde ge det fler avsnitt innan du uttalar dig om humorn.

Steven Van Zandt är inte speciellt duktig nej men det funkar ju ändå i Lilyhammer där han har en mer krävande roll.

Fast då har du antingen dåligt minne eller är ouppmärksam. Men för att nämna ett par exempel där lagens långa arm påverkar serien;
Sen är det ju givetvis inte självklart att alla tittare har ett öga för att uppskatta förändring hos andra. Tony går inte i terapi för att han vill ändras till det terapin är tänkt för. Han gör det initialt för sin panikattack men han utvecklar även ett intresse för Dr. Melfi samtidigt som han senare inser att han kan dra nytta av terapin i sin roll som maffiaboss.

Du kan absolut anse att det är dåligt - det är bara en åsikt. Men skulle du anse att det inte ligger en genomtänkt tanke bakom och att resultatet inte är fullt avsiktligt har du fel.

Givetvis är det inte så svartvitt att alla poliser är goda och alla skurkar onda. Däremot är The Wire en serie som har skiftande huvudfokus medan The Sopranos handlar om en maffiafamilj, det är två olika saker. Vad du missar är att familjen i The Sopranos beter sig som det lägsta levande i samhället, moraliskt sett, och gör det under lång serie medan en stor del av "vita mellan-Amerika", som utgjorde en väldigt stor del av tittarna, på egen hand avdramatiserade familjens handlingar och var på en skurks eller flera skurkarnas sida - helt utan att David Chase försökte åstadkomma just det. Ser du inte den skillnaden mellan de två serierna saknar du insyn eller hittar på.

Tillräckligt duktig för att övervägas axla rollen som Tony Soprano, tills det att James Gandolfini valdes för rollen.

Vad annorlunda Tony, John och några andra ser ut i säsong ett jämfört med säg säsong fyra.
Yngre, så klart, men också mer livfulla och skillnaden verkar större i år.

När man ser om serien märkas det så tydligt trots att det handlar om några år.


Serien blir sämre ju längre in man kommer. Bara död och sjukdomar, som en manifestation av David Chases psyke.
Ovärdigt en maffiaserie som egentligen spelat mer på mörk komedi med karaktärer som är lätta att gilla. Men den mörka komedin bytts sakta ut mot något annat, och som bara är jobbigt att kolla på. Nästan så att det blir en sjukhusserie.

Tony blir också allt mer osympatisk, och jag hoppas att han verkligen blev ihjälskjuten i sista avsnittet.
Hans ungar tål jag inte heller, totalt överflödiga gnällrövar med noll självständighet.

Jag håller med. Även om jag tycker att den var helt fantastiskt hela vägen Visst var Livia döden själv men det var ändå mest hon som var allt det du nämner. Därför föredrar jag säsong 1-3 mer och mer med en smalare och gladare Tony som kunde andas och fler karaktärer i 20 -40 års åldern än 40-70 års åldern.

Mina "Favorit Episoder" är När Chris börjar punda så allt går över styr, När han sätter sig på hunden i soffan, "i didnt killed her i must have sat on her" 🤣

Och tiden när Ralph var med innan Tony dödade honom, Ralph var rolig som fan, Dock en psykopat (tänker på horan han slog ihjäl utanför Bada Bing)

Episoderna då när Tony blir skjuten av Uncle June och ligger på sjukan är rätt tråkiga faktiskt.

Men mitt absoluta favorit avsnitt är "Pine Barrens"

/Indo

Ser just nu om denna serie efter säkert 10 år, en av dom bästa serierna någonsin. Har precis påbörjat säsong 3.

P.s Livia Soprano måste vara den värsta mamman i TV-historien.