Citat:
Ursprungligen postat av
-Info-
Jag är inte ute efter att diskutera själva filmen, det görs redan i en annan tråd, utan jag tänkte att vi i denna tråd ska ha en generell diskussion om varför vissa flyktingar beter sig så här - oavsett var i Sverige de bor. Vad ligger bakom deras beteende? Varför visar de inte tacksamhet eller åtminstone beter sig civiliserat?
De flesta som kommer hit från dessa länder är traumatiserade i någon bemärkelse. Det kan vara av genuint katastrofala händelser (tortyr, död, m.m. som kan leda till PTSD) eller en långtgående och lågmäld destruktiv miljö (mamma och pappa som bråkar, pappa och farbror som slåss m.m., som kan leda till cPTSD). Det är otrygga och traumatiserade individer i olika bemärkelser.
Gemene mans (eller, faktiskt, rättare sagt, gemene kvinnas) hållning är att dessa individer saknar en trygg miljö. De behöver få trygghet, närhet, kärlek och omtanke.
För oss som studerat psykologi så är detta ett totalt felaktigt och bakvänt resonemang. Det
sista man ska göra är att ge en otrygg människa mängder av kärlek och trygghet. Varför?
Vi kan kalla det för överföring.
Betänk en ung person som sitter tyst och lugnt hemma och tittar på TV. Allting känns rätt ok - man är inne i TV-programmet och knyter an till det, mamma står i köket och pappa kanske är ute i trädgården och fixar. Helt plötsligt hör man ett vinande ljud och sen smäller en bomb någon sekund senare. Glassplitter, chock, mamma skriker, pappa skriker och kommer inspringande blodig.
Denna unga person lär sig att kaoset föregås av ett lugn..
När detta inpräntas djupt kallar vi individen för
traumatiserad. Personen har lärt sig att tryggheten är farlig, för det är då katastrofen är nära.
När man således ger denna person lugn, kärlek, trygghet och närhet så kommer utåtagerandet. Stressen ökar, ilskan ökar, aggressioner släpps ut m.m. Så länge miljön runt dem är lagom (och detta betyder olika i olika kontexter och för olika individer) kaotisk så kan de känna sig lugna. För mycket lugn och de börjar agera ut igen.
Faktum är, att ju tryggare de känner sig, desto mer utåtagerande blir de.
Vi kan se andra exempel än flyktingar på detta:
1. Fosterhemsbarn som hoppar mellan olika hem. De är ofta mycket skötsamma och pedantiska inledningsvis i nya familjer, men allteftersom tiden går blir det tryggare och tryggare och mer utåtagerande.
2. Borderlinekvinnor. Ni som träffat en vet vad jag pratar om här, se annars gärna
denna tråd.
3. Soldater. De kämpar på och klarar sig så länge de är i krigssituation. Vad händer när de kommer tillbaka till tryggheten? De tar sina liv.
4. Övergreppade kvinnor (många av dessa ligger även i punkt 3 ovan). De utsätter sig gång på gång för övergrepp - det är där de finner sitt lugn - men klarar över huvud taget inte en normal, lugn och trygg relation utan blir då fruktansvärt utåtagerande och aggressiva, manar sina partners att slå dem m.m.
Jag såg ett inslag i TV med en ung kvinna som jobbade på ett flyktingboende med att hjälpa flyktingar. Hon sade flera gånger om att "de behöver trygghet, närhet, kärlek och lugn."
Hon menar såklart väl,
men förstår inte att hon gör mycket mer skada än nytta för flyktingarna.
Givetvis behöver de lugn, men de behöver det i små, små doser åt gången tills de är rehabiliterade.
Det går inte att bara ge trygghet och lugn, man skapar fruktansvärt utåtagerande individer då och där har du kärnan till det beteende du ser. Faktum är att alltså att de blir
ännu mer utåtagerande när de kommer till Sverige än de är i sina hemländer.
Detta är något som man inte får prata högt om, för att säga "vi ska
inte ge lugn och trygghet" låter fientligt. Att påpeka att traumatiserade människor blir förövare är otroligt tabu. De är ju offer samtidigt. Speciellt i kvinnors öron låter detta resonemang beskyllande och kallt. Speciellt även för personer som inte förstår komplexa psykologiska resonemang och funktioner.
Och där har du svaret på din fråga nästan genomgående. Detta är en debatt som inte går att föra med kvinnor i Sverige. Det är omöjligt att få de flesta av dem att lyssna. Många män har även (ganska onaturligt) anammat denna omhuldande psykologi.
Världen är helt enkelt inte ond och god. Det är inte så att vissa är förövare och andra är offer. Vi är alla både och i olika bemärkelser. Man kan inte betrakta någon som bara förövare eller någon annan som bara offer och åstadkomma någon frisk förändring.
Tvärtom, man gör mer skada än nytta.