Ni runt 40 med barn och som tröttnat på varandra - vad göra?

Helt klart! Man körde några "romantiska veckor" o skit ett bra tag tills man insåg sånt aldrig håller i längden. I vårt fall blev det bättre för båda parter och jag hittade mig en ny kär(r)ing att idka samlag med

Nä du är inte ensam.

Men man behöver inte växa isär. Det går att växa ihop igen, att hitta tillbaka. Men då måste ju båda vilja det, och så är det inte alltid.

Om den man lever med förändrats eller om man gjort det själv, måste man börja försöka gilla den där nya personen. Det är nog en process.

Har du testat något sådant?

Vad har du själv gjort och vad gör du för att göra er relation mer intressant och mindre förutsägbar och tråkig? Är ditt ärliga svar ”inte mycket” så hjälper det inte på sikt att byta partner, ditt nya förhållande kommer hamna på samma ställe som ditt nuvarande är nu.

10 år in i vårt förhållande när våra fyra barn var mellan 3 och 6 år så hade vi en rejäl kris som framförallt berodde på en kris mannen råkat ut för som gjorde att det var som att leva med en skadskjuten grizzlybjörn, men också för att det ÄR slitsamt att ha många barn i den åldern och vi hade mycket annat, så det fanns väldigt lite VI-tid.

Skilsmässan var inte långt bort, men efter en rejäl konfrontation så började båda kämpa åt samma håll - för oss och vår gemensamma framtid.

Det förbättrade vårt förhållande väldigt snabbt, och nu 11 år senare så har vi det underbart ihop. Både våra tonåringar och mitt företag är nu så självgående att vi har en massa tid, ork och lust att njuta av varandra. Vi ser fram emot det ännu friare livet tillsammans efter att barnen flyttat hemifrån, och därefter att åldras tillsammans.

Kärlek är fantastiskt, så finns känslorna för varandra kvar nånstans så ge inte upp. Kämpa för att göra ert förhållande underbart istället!

Om känslorna däremot är helt slut så beror det på om ni står ut och hur väl ni fortfarande fungerar tillsammans om ni ska fortsätta leva ihop tills barnen är större. Barn mår bättre med föräldrar som mår bra än med föräldrar som inte mår bra, och barn bör inte växa upp i en giftig hemmiljö.

Vill bara tillägga till Mitt tidigare inlägg:

Att följa dessa regler brukar man göra några dagar sen ramlar man tillbaks till gamla hjulspår igen. Det kan vara bra att känna till. Sätt gärna några påminnelser så du ständigt blir påmind om det du måste göra.

Tror de flesta av oss har svårt att bryta upp. Jag har det definitivt, vilket var en bidragande orsak till att den relation jag kort beskrev hann bli så dålig.

När det gäller barn så är jag övertygad om att barnen på sikt mår bättre av att ha föräldrar som mår bra och trivs med sina liv på varsitt håll än att få vara kvar i en kärnfamilj men till priset av en mer eller mindre olycklig pappa och mamma. Sen stoppade det i mitt fall såklart inte dåligt samvete vid uppbrottet, trots att det var ett gemensamt beslut.