Barns kärleksliv för längesen

Det gör det säkert. Åtminstone efter romantikens tidsålder. Innan dess var det vanligare med en mer praktisk inställning till kärlek. Sägs det alltså...

Eller så är barns kärlek till största delen ett resultat av kulturell påverkan som teve, filmer, böcker, iakttagande av äldres praktik osv.

Tom Saweyer är dessutom lite äldre - 12 bast.

Sedan en annan vanlig del av barns förälskelse att förälskelsen vänder sig mot en upplevd högstatusperson och/eller person med högstatusattribut (egenskaper som värderas högt inom det omgivande samhället). Detta är vanligt inom all kärlek så klart - men i äldre ålder sker samtidigt en anpassning till vad individen har chans att erövra.

Barndomsförälskelsen har också drag av idealiserad vänskap. Dvs. barn som ser upp till någon cool person av samma kön och gärna vill vara vän med denna för att den besitter vissa positiva egenskaper som ett attraktivt yttre, styrka, dominans eller coolhet.

Ur evolutionär synvinkel kan denna typ av kärlek eller vänskap betraktas som en önskan om att tillskansa sig en annan högt värderad samhällsmedlems status och resurser - eftersom detta gynnar den egna personens situation.

Kärleken är bara den inre upplevelsen hos individen och enbart en maskering längst ut på den individens evolutionära drivkraft att tillskansa sig värdefulla resurser. Ungefär som att du exempelvis tycker att pizza eller chokladpraliner är väldigt gott. Du kanske tycker om att tänka på pizza och äta chokladpraliner. Men denna förtjusning i pizza eller praliner är bara den yttersta klädnaden på kroppens önskan att tillgodogöra sig föda som den sedan tidigare identifierat som väldigt energirik och därför evolutionärt attraktiv.

Tom Saweyer inser alltså omedvetet att om han skulle kopplas ihop med Becky Thatcher så skulle han erhålla en del av hennes familjs status. Detta skulle vara mycket fördelaktigt för honom. Därmed uppstår på ytan i hans medvetande en känsla av förälskelse för att han ska agera på ett sådant sätt att denna fördel verkligen tillkommer honom.

/Johan

Högst tveksamt, då skulle det inte finnas några
homosexuella barn. Nä det är nog en naturlig
drivkraft som inte behöver nåt av detta.



Ingen av de som jag var kär i när jag var barn
var någon högstatusperson. Det var tvärtom
kärlek vid första ögonkastet, utan att jag
visste det minsta om personens status. Om du
tittar på klippet så ser du att också Tom Sawyer
reagerar omedelbart när han ser Becky, innan
han får veta vad hennes familj är för nåt.

Hmmm...

Kanske inte är helt lätt att acceptera - men det existerar sannolikt en hierarki för status som vi kan uppfatta från låg ålder. Däremot varierar vad som är status beroende på den omgivande kulturen. För ett barn kan exempelvis en viss keps av ett visst märke signalera status i den kultur barnet befinner sig. Medan en keps för en vuxen kan signalera låg status i den kultur den vuxne befinner sig.

Becky har långt hår och är sannolikt hel och ren. Något som kan tolkas både som attribut för hög status och god familjehärkomst. Långt och väl omhändertaget hår signalerar friskhet och ungdom dvs fertilitet. Något som vi kan tänka oss att Tom skulle reagera även om han inte ännu är könsmogen. Det sätt kan reagerar på detta på ett ytligare medvetet mentalt plan är genom en känsla av förälskelse. Sannolikt skulle samma känsla drabba många fler pojkar än Tom som befann sig i samma situation som honom. Medan färre pojkar skulle reagera lika starkt känslomässigt inför en flicka jämngammal med Becky men utan hennes positiva attribut.

/Johan

Jag ställer mig en smula frågande till premissen. Är det verkligen så att barn under 10 år numera allmänt förklarar sin kärlek till jämnåriga? I så fall har världen sannerligen förändrats sedan min egen barndom (och inget ont i det)!

Romansen mellan Tom och Becky (som för övrigt torde illustreras bättre med hänvisningar till det aktuella verket än till sentida filmatiseringar!) ter sig inte så märklig för mig, då, som redan påpekats, det rör sig om barn i runt 12-årsåldern (vilket också var den ålder då jag själv upplevde liknande känslor för första gången). Detsamma gäller (förmodligen; ehuru ingen ålder nämns explicit så vitt jag kan minnas) Dick och Maisie i första kapitlet av Kiplings The Light that Failed, vilket är den närmaste parallell jag kan komma på i en hast.

Nu, jag vet mycket litet om barns vanor nuförtiden, då jag inte har mycket kontakt med dem. Men kanske TS har rätt; och i så fall är det väl bara att konstatera att "the times, they are a-changing".