https://www.youtube.com/watch?v=7D70lewiWWQ
Krig fanns på alla sidor, men vi är Kejsarens utvalda. Vi fruktar inte mörkret eller ryggar till baka inför gamla reliker. Skräck är för de som står emot oss! Vi känner ingen fruktan!
Vad får du om du blandar Warhammers brädspel med Civilization? Du får Warhammer 40 000 Gladius - Relics of War men för enkelhetens skull kan vi kalla det Gladius.
Gladius är ett turordningsbaserat spel från ett mikroföretag som kallar sig "Proxy Studios" vars hemsida lämnar mycket att önska och publicerat av "Slitherine Software" som jag inte spelat några andra spel från. Kort och gott kan man vid första anblick nästan skriva av det somm ännu ett mängdproducerat licensspel från ett pytteföretag som bara vill casha in lite småväxel på 40K-fans.
Men då gör man sig själv en otjänst. Jag vill gå så långt att säga att Gladius är så nära man kan komma att spela Warhammer 40K självt utan att köpa en tegelstenstjock regelbok och figurer.
Min första spelrunda (som jag fortfarande håller på med i skrivande stund) valde jag Space Marines, inte för att jag föredrar dem (är Imperial Guard orienterad) utan för att det är faktionen som är "lättast att börja med" när man lär sig spelet då jag ofta börjar spel i blindo.
När du börjar spelet väljer du en faktion av fyra, Necrons, Orks, Astra Militarum och Space Marines. Varför spelet kallar Imperial Guard Astra Militarum och inte Space Marines Adeptus Astartes vet jag inte, men jag har inte spelat Imperial Guard än så logiken kanske blir mer begriplig då.
Väljer Space Marines (Smurfarna/Ultramarines) av skälen jag förklarat, man behöver bara hålla koll på ett megafort som man ska bygga och utveckla medan Orks och IG får bygga sina städer lite varstans och Necrons måste bygga sina städer på förutbestämda relicplatser. Mina motståndare är två Ork-faktioner och en Necron-faktion.
Det finns ingen diplomati i spelet, vissa har kritiserat detta för IG och Smurfarna borde väl kunna samarbeta men efter att ha spelat spelet kan man lugnt säga att det skulle "förstöra spelet" inte bara ur en loresynpunkt utan av rent tekniska skäl. Spelet är skapat som ett four-man-free-for-all, spelet slutar med att det bara ska finnas en herre på täppan. Gladius är inte Civilization, Gladius är på alla sätt ett elektroniskt brädspel där det bara ska finnas en vinnare. "Men det är ju Civilization också" säger du, ja men i Civilization finns det ett tjugotal faktioner på samma bräde samtidigt, dvs flera spelare, i Gladius finns det bara fyra spelare. Det finns ingen kultur, gränser, ekonomi eller något sådant. Allt man gör är i syfte att utveckla sin krigsmaskin och om två faktioner samarbetar i en spelomgång blir det alldeles för lätt att steamrolla de två andra. Spelet är byggt och balanserat för att fyra parter ska vara i konstant konflikt med varandra.
Det är av denna anledningen jag valde min setup. Smurfarna (jag) krigar mot alla, Necrons krigar mot alla och två orkfaktioner i konflikt med varandra och alla andra blir korrekt loremässigt
Spelet börjar med att jag har två smurfsquads, man kan namnge alla units och byggnader i spelet så jag kallar mina smurfgrupper Smurf 1 och Smurf 2. Mina smurfar får scouta terrängen i en runda och förflyttningen går till precis som i brädspelet, man flyttar inom en viss radie, men man flyttar bara en gång, så om man rusar sina units in i mörkret för att upptäcka att något stort och elakt fanns där kan man inte flytta tillbaka. Smurfbyn placerade jag mellan två vattentiles (spelet går i hexagoner) och började utveckla den.
Under earlygame scoutar man i princip bara terrängen och slåss mot oberoende vilddjur och warp-spawns och en annat "smått och gott" (gamla krigsrobotar exempelvis). I terrängen varierar mellan allt vi känner till från brädspelet dvs alla former av ödemark, kullar, vattendrag. Inget komplicerat.
Senare stöter man på de olika faktionerna, mina första var en ork-unit som kryssade runt i sina små buggies. Mina smurfar drev bort dem efter en snabb skottväxling för AIn är inte självmordsbenägen som i andra spel utan retirerar om den är i uppenbart underläge. Dum som jag var jagade jag efter bara för att springa rätt in i huvudstyrkan som redan var i strid med en massa Necrons. Prompt beordrade jag mina smurfar att omedelbart i följande runda att göra 180grader och anfalla åt andra hållet
Nu så är spelet i "tidig-midgame", jag har stridsvagnar, motorcyklar och tunga vapen. Det finns många units som jag inte äger men som jag kan äga men precis som i brädspelet försöker man äga allt blir det bara pannkaka. Man får bygga sin "armé" efter den stilen som passar en bäst för enheterna blir bara dyrare i takt med att spelet fortsätter så att zergrusha med en massa småkrafs kan du i princip glömma. Striden är som i Civ5, en enhet per hexagon och varje enhet är värdefull.
Spelet rekommenderas varmt för alla 40K fans och själv tycker jag att det här är Warhammer 40K spelet alla vi som velat ha en "riktig" digital motsvarighet till brädspelet längtat efter.
Spelet får betyget Mexicana med extra ost av mig men även en rabiessmittad Fridolin för de begränsade möjligheterna att färgändra, det obefintliga röstskådespelet hos units och att det bara finns fyra faktioner och resten uppenbart blir DLC
Lås in galne Fridolin och ge oss fler färger.
Krig fanns på alla sidor, men vi är Kejsarens utvalda. Vi fruktar inte mörkret eller ryggar till baka inför gamla reliker. Skräck är för de som står emot oss! Vi känner ingen fruktan!
Vad får du om du blandar Warhammers brädspel med Civilization? Du får Warhammer 40 000 Gladius - Relics of War men för enkelhetens skull kan vi kalla det Gladius.
Gladius är ett turordningsbaserat spel från ett mikroföretag som kallar sig "Proxy Studios" vars hemsida lämnar mycket att önska och publicerat av "Slitherine Software" som jag inte spelat några andra spel från. Kort och gott kan man vid första anblick nästan skriva av det somm ännu ett mängdproducerat licensspel från ett pytteföretag som bara vill casha in lite småväxel på 40K-fans.
Men då gör man sig själv en otjänst. Jag vill gå så långt att säga att Gladius är så nära man kan komma att spela Warhammer 40K självt utan att köpa en tegelstenstjock regelbok och figurer.
Min första spelrunda (som jag fortfarande håller på med i skrivande stund) valde jag Space Marines, inte för att jag föredrar dem (är Imperial Guard orienterad) utan för att det är faktionen som är "lättast att börja med" när man lär sig spelet då jag ofta börjar spel i blindo.
När du börjar spelet väljer du en faktion av fyra, Necrons, Orks, Astra Militarum och Space Marines. Varför spelet kallar Imperial Guard Astra Militarum och inte Space Marines Adeptus Astartes vet jag inte, men jag har inte spelat Imperial Guard än så logiken kanske blir mer begriplig då.
Väljer Space Marines (Smurfarna/Ultramarines) av skälen jag förklarat, man behöver bara hålla koll på ett megafort som man ska bygga och utveckla medan Orks och IG får bygga sina städer lite varstans och Necrons måste bygga sina städer på förutbestämda relicplatser. Mina motståndare är två Ork-faktioner och en Necron-faktion.
Det finns ingen diplomati i spelet, vissa har kritiserat detta för IG och Smurfarna borde väl kunna samarbeta men efter att ha spelat spelet kan man lugnt säga att det skulle "förstöra spelet" inte bara ur en loresynpunkt utan av rent tekniska skäl. Spelet är skapat som ett four-man-free-for-all, spelet slutar med att det bara ska finnas en herre på täppan. Gladius är inte Civilization, Gladius är på alla sätt ett elektroniskt brädspel där det bara ska finnas en vinnare. "Men det är ju Civilization också" säger du, ja men i Civilization finns det ett tjugotal faktioner på samma bräde samtidigt, dvs flera spelare, i Gladius finns det bara fyra spelare. Det finns ingen kultur, gränser, ekonomi eller något sådant. Allt man gör är i syfte att utveckla sin krigsmaskin och om två faktioner samarbetar i en spelomgång blir det alldeles för lätt att steamrolla de två andra. Spelet är byggt och balanserat för att fyra parter ska vara i konstant konflikt med varandra.
Det är av denna anledningen jag valde min setup. Smurfarna (jag) krigar mot alla, Necrons krigar mot alla och två orkfaktioner i konflikt med varandra och alla andra blir korrekt loremässigt
Spelet börjar med att jag har två smurfsquads, man kan namnge alla units och byggnader i spelet så jag kallar mina smurfgrupper Smurf 1 och Smurf 2. Mina smurfar får scouta terrängen i en runda och förflyttningen går till precis som i brädspelet, man flyttar inom en viss radie, men man flyttar bara en gång, så om man rusar sina units in i mörkret för att upptäcka att något stort och elakt fanns där kan man inte flytta tillbaka. Smurfbyn placerade jag mellan två vattentiles (spelet går i hexagoner) och började utveckla den.
Under earlygame scoutar man i princip bara terrängen och slåss mot oberoende vilddjur och warp-spawns och en annat "smått och gott" (gamla krigsrobotar exempelvis). I terrängen varierar mellan allt vi känner till från brädspelet dvs alla former av ödemark, kullar, vattendrag. Inget komplicerat.
Senare stöter man på de olika faktionerna, mina första var en ork-unit som kryssade runt i sina små buggies. Mina smurfar drev bort dem efter en snabb skottväxling för AIn är inte självmordsbenägen som i andra spel utan retirerar om den är i uppenbart underläge. Dum som jag var jagade jag efter bara för att springa rätt in i huvudstyrkan som redan var i strid med en massa Necrons. Prompt beordrade jag mina smurfar att omedelbart i följande runda att göra 180grader och anfalla åt andra hållet
Nu så är spelet i "tidig-midgame", jag har stridsvagnar, motorcyklar och tunga vapen. Det finns många units som jag inte äger men som jag kan äga men precis som i brädspelet försöker man äga allt blir det bara pannkaka. Man får bygga sin "armé" efter den stilen som passar en bäst för enheterna blir bara dyrare i takt med att spelet fortsätter så att zergrusha med en massa småkrafs kan du i princip glömma. Striden är som i Civ5, en enhet per hexagon och varje enhet är värdefull.
Spelet rekommenderas varmt för alla 40K fans och själv tycker jag att det här är Warhammer 40K spelet alla vi som velat ha en "riktig" digital motsvarighet till brädspelet längtat efter.
Spelet får betyget Mexicana med extra ost av mig men även en rabiessmittad Fridolin för de begränsade möjligheterna att färgändra, det obefintliga röstskådespelet hos units och att det bara finns fyra faktioner och resten uppenbart blir DLC
Lås in galne Fridolin och ge oss fler färger.
