Om medvetenhet är fundamentalt, vad får det för konsekvenser?

Skälet till att delayed choice quantum eraser inte är en paradox är för att partiklar i superposition aldrig tar "en viss väg" så man ändrar inte "om den tog en eller båda vägarna" i ett delayed choice experiment. https://arxiv.org/abs/1112.4522

Jag ser inte riktigt vad QM säger om existensen oavsett om den är primärt medvetande eller materialistisk.

Med min ganska begränsade kunskap i fysik så är energi definitivt något vi vet vad det är, dvs vi kan förklara energi genom rörelse, massa osv.

Feynman levererade dock ett ganska utförligt svar på varför han fick en problematisk fråga och jag önskar att du hade sett klippet. Poängen är att varför är en för oprecis fråga för att kunna besvaras. För att kunna besvara en fråga så måste den ställas i ett kontext (en gemensam kunskapsgrund) där ett svar antingen är rätt eller fel. Annars hamnar man i oändlig regress där varje svar leder till nya frågor.

Nej vi vet inte vad energi är. Inte liv. Inte medvetande.

Att studera hur det beter sig och påverkar det vi kan mäta är en sak. Det kallas vetenskap. Inga problem på något sätt. Det är vetenskapens uppgift. Att med empiri förklara hur saker fungerar praktiskt.

Men det är inte att förstå vad det egentligen är. Det är en filosofisk uppgift. Även ståndpunkten att hävda att det inte går att fråga varför och att hävda att den reduktionistiska modellen är den enda rätta . . är en filosofisk ståndpunkt.

Då tror jag att du missförstår experimentet. Men det är verkligen inte lätt att förstå upplägget och det tar tid innan alla aspekter sjunker in.

När två år passerat och den andra sammanflätade fotonen når de bortre tavlorna så bestäms om den ursprungliga fotonen gick genom en av spalterna eller genom båda spalterna. Superpositionen handlar alltså om att båda dessa möjligheter är öppna under två års tid. När den andra fotonen når sitt mål så sönderfaller vågfunktionen och fotonen kommer antingen att ha passerat genom en spalt eller båda.

Läser du då av svaret "för tidigt" så hamnar du också i superposition, eftersom det inte är bestämt vilket svar du såg innan de två åren passerat. Allt som du tänkte och gjorde till följd av svaret du såg måste då också vara i superposition. Du skulle i princip kunna spela rysk roulett och skjuta dig i huvudet om du ser referensmönstret eller gå och gifta dig med din barndomskärlek om du inte ser något referensmönster. Du kommer då både att dö och gifta dig samtidigt, tills de två åren passerat och det bestäms vad du faktiskt gjorde.

Haken är att det inte är praktiskt möjligt att läsa av referensmönstret innan den andra fotonen når den bortre tavlan. Så det går inte att falsifiera att vi skulle hamna i superposition.

Den säger att upplevelsen i form av en röd tråd längs tidsaxeln måste vara en chimär.

Definiera förståelse så att begreppet inte bygger på logisk reduktionism.

Betraktelsesätt att helheten är större än summan av delarna och att ingenting kan beskrivas enskilt utan kontext.

Nu tror jag att jag inte pratar om just din poäng men jag vill ta det här sidospåret. Det bestäms aldrig om den gick genom en eller två spalter. Om du kikar på artikeln så handlar inte mätningen om "vilken spalt den gick genom". Spalten leder till en superposition. Partikeln går alltid in i en sån superposition och poängen är att man ska ta den superpositionen på allvar. Den tog inte ena eller båda vägarna i efterhand utan den blev en superposition just då den passerade spalten. Att man sen mäter på partikeln betyder inte att partikeln faktiskt tog en av spalterna (eller båda).

Ja precis. Den biten stämmer. Vi kan inte falsifiera att en viss referensram är i superposition som helhet.

Jag rekommenderar att kika på artikeln om du tror att delayed choice innebär kausalitet bakåt i tiden.

Tid är i vilket flal något som dyker upp som upplevelse inom medvetandet. Så en röd tråd längs en tidsaxel är en chimär även om man utgår från primärt medvetande.

Angå. dubbelspaltexperimentet som ni pratar om. Stämmer verkligen det som sägs i den här videon:

https://m.youtube.com/watch?v=DfPeprQ7oGc

?

Speciellt från 4:00.

Sammanblandar du inte partikel-våg-dualiteten med superposition?

Alt. A. Fotonen passerar vänster eller höger spalt som partikel och det blir inget interferensmönster.
Alt. B. Fotonen passerar båda spalterna som våg och interferensmönster uppstår.
Alt. C. Superposition av A och B. Interferensmönster uppstår och uppstår inte samtidigt.

Vi kan bara observera A eller B. Om C gäller så hamnar vi själva i superposition och när vågfunktionen kollapsar så har vi antingen observerat A eller B.

Man kan inte göra det av praktiska skäl eftersom experimentet bara gäller sammanflätade fotoner och det går inte avgöra om fotonerna är sammanflätade förrän man fått information om att en andra foton landade vid den bortre tavlan två timmar senare. Sedan måste den information sändas tillbaka lika lång väg och då har det tagit minst dubbla tiden innan man vet vilka fotoner som ingår i experimentet.

Kvantdatorn ses som det ultimata experimentet som skall bekräfta superpositionsteorin. Kan man bygga en kvantdator som fungerar så utnyttjar man bevisligen att flera qubitar står i superposition. Hittills har dock alla försök att bygga kvantdatorer misslyckats.

Problemet med kvantmekaniska tolkningar är att samma händelse kan beskrivas på mer än ett sätt. Vi kan beskriva experimentet som ett lokalt kausalitetsbrott som alltid reder ut sig igen, så att kausaliteten alltid fungerar som vanligt på makroskopisk nivå. Alternativt kan vi beskriva experimentet med superposition, så att saker är lokalt konstiga men att det alltid reder ut sig och blir normalt på en makroskopisk nivå. Men att vi kan göra dessa tolkningar säger ingenting om hur universum egentligen fungerar. Det kan vara på det ena eller andra sättet, eller kanske mer sannolikt på ett tredje sätt som vi inte har en aning om.

Doctor Quantum är inte pålitlig.

Om fokus av videon är att dramatisera eller göra sensation av dom märkliga egenskaperna i kvantmekanik så kan man oftast utgå från att videon är opålitlig. Dom är ute efter views. Inte att förklara kvantmekanik!

Det är bara mätningar som "tvingar" fotonen till egentillstånd. Spalten utgör inte en mätning.

Paradoxen uppstår om man tror att fotonen måste ta antingen ena eller andra spalten för att interferensen ska försvinna. Då verkar det förstås konstigt om man kan välja att ta bort eller ha kvar interferensen långt efter spalten har passerats av fotonen.

Om man istället ser det som att fotonen alltid går in i en superposition |Spalt 1> + |Spalt 2> när den passerar spalten och att det senare mätresultat följer från hur man använder mätutrustningen så försvinner paradoxen helt. Det händer inget nytt vid spalten. Det enda nya som händer är hur man utför mätningen.

Läs gärna artikeln! Den är inte så tung om man läst om kvantmekanik förut.

Hur menar du här? Om du pratar om dubbelspalten fortfarande så kan man skicka en foton i taget och få samma resultat över tid.

Jo det håller jag med om.

Tricket ligger i att man mäter den andra fotonens väg vid tavlan längre bort, efter det den första fotonen redan nått sin tavla. Eftersom fotonen klyvs i prismat först efter dubbelspalten så får man veta vägen för bägge fotonerna om man mäter bara den ena.

Så vi har alltså följande händelser:
1. Den ensamma fotonen passerar dubbelspalten.
2. Fotonen klyvs i prismat så att två sammanflätade fotoner bildas.
3. Den ena fotonen träffar den främre tavlan.
4. Den andre fotonen träffar den bortre tavlan.
Mäter vi vid 4 så försvinner interferensmönstret vid 3, vilket indikerar att fotonen hade partikelegenskaper när den passerade spalten vid 1. Mäter vi inte vid 4 så uppstår interferensmönster vid 3, vilket indikerar vågegenskaper vid 1. Det är ofrånkomligen ett lokalt kausalitetsbrott eftersom händelserna vid 1 och 3 beror på händelsen vid 4 trots att 1 och 3 ligger före i tiden. Köpenhamnstolkningen leder till att båda händelserna som kan hända vid 1 och 3 hålls öppna genom superposition. När den andra fotonen träffar tavlan vid 4 kollapser vågfunktionen och det bestäms vad som hände vid 1 och 3.

Kruxet är att bara en delmängd av fotonerna som träffar prismat kommer att klyvas så att de blir sammanflätade. Det kommer alltså att vara fler fotoner än de som man är intresserade av som träffar tavlorna. Tillsammans bildar fotonerna aldrig något interferensmönster. För att få fram mönstret så får bara de sammanflätade fotonerna räknas. Men man vet inte vilka fotoner som var sammanflätade förrän man registrerat fotonernas ankomsttid vid respektive tavla, så att man kan säkerställa att de skickades exakt samtidigt. Så vi kan inte veta om det blev något interferensmönster förrän båda fotonerna nått sina mål och information om ankomsttiden skickats från båda tavlorna till en gemensam plats. Och då har det gått alldeles för lång tid för att skapa några tidsparadoxer.

Vet inte riktigt vilket specifikt delayed choice experiment du hänvisar till. Poängen med separation fallacy är i vilket fall att göra sig av med tanken om att det som sker senare gör någon skillnad på det som skedde tidigare. Det stämmer att när vi mäter så får vi resultatet men det stämmer inte att mätningen betyder att fotonens superposition faller samman tidigare än vid själva mätningen.

Two photon quantum erasure:

The first thing to notice is that two complementary interference patterns, called ”fringes” and ”antifringes,” are being selected. Their sum is the no-interference pattern obtained before inserting the polarizer. The polarizer simply selects one of the interference patterns out of the mush of their merged non-interference pattern. Thus instead of ”erasing which-slit information,” it selects one of two interference patterns out of the both-patterns mush.

Delayed quantum erasure:

If the upper arm is extended so the Dp detector is triggered last (”delayed erasure”), the same results are obtained. The entangled state is then collapsed at Ds. A coincidence counter (not pictured) is used to correlate the hits at Ds with the hits at Dp for each fixed polarizer setting, and the same interference pattern is obtained.

The interesting point is that the Dp detections could be years after the Ds hits in this delayed erasure setup. If the Dp polarizer is set at |+> , then out of the mush of hits at Ds obtained years before, the coincidence counter will pick out the ones from |+>s1 − i|+>s2 which will show interference.

Again, the years-later Dp detections do not retrocause anything at Ds, e.g., do not ”erase whichway information” years after the Ds hits are recorded (in spite of the ”delayed erasure” talk). They only pick (via the coincidence counter) one or the other interference pattern out of the years-earlier mush of hits at Ds.