Om medvetenhet är fundamentalt, vad får det för konsekvenser?

En del vetenskapsmän menar och tror att medvetandet är fundamentalt, på samma sätt som tid, rum och energi är det. Det skulle med detta synsätt alltså inte gå att dekonstruera medvetenhet till icke-existens, utan medvetenhet är något som fanns från allra första början (som tid, rum och energi).

Här är en video om det, och ni kan börja kolla från typ 8 minuter om ni inte har tålamodet eller tiden, men rekommenderar att ni ser hela:

https://www.youtube.com/watch?v=uhRhtFFhNzQ

Jag kan föreställa mig detta faktiskt. Föreställ er tanken att förlora alla era sinnen, och att ni inte tänker eller känner något (genom vilja)... trots denna "avstängning", så finns ni fortfarande kvar. Inget händer, men du är "där" så att säga (om än lite svävande). Är det såhär döden skulle kännas om medvetenhet verkligen är fundamentalt? Eller förenar man sig med det "sanna" medvetandet i form av kosmos?

För såvitt jag ser det, om medvetenhet är något fundamentalt, så finns det antingen ETT "sant" medvetande... "kosmos" eller kalla det vad ni vill, som är permanent som allt återgår till; eller så finns det oändligt många medvetanden som bokstavligen "besjälar" allt (och förblir så), dessutom i olika hierarkier. Exempelvis att varje atom har en mycket primitiv medvetenhet, varje nervcell har en mer komplex medvetenhet, och hjärnan som helhet är väldigt komplex. Och vi människor är alltså det mest komplexa (såhär långt) medvetenheten på jorden.

Men vad händer när vi dör om medvetenhet verkligen är fundamentalt? Hamnar vi i en evig vila (nirvana), eller kommer vi "sugas upp" av det "sanna" medvetandet (kosmos)? Kanske både och? Eller kanske något tredje alternativ som jag ej tänkt på? Total icke-existens efter döden är inte on-topic eftersom det skulle innebära att medvetenhet INTE är något fundamentalt. Inte heller "konstant återfödelse" då det innebär att det krävs en hjärna för att uppleva medvetenhet, och därmed är det inte något fundamentalt då heller.

Och förstå skillnaden mellan medvetenhet, självmedvetenhet och intelligens. Att vara medveten innebär INTE att man nödvändigtvis är medveten om sin egen existens, ELLER kan ta in sinnesintryck, tänka eller känna.

Den här tråden handlar alltså om konsekvenserna OM medvetenhet är något fundamentalt, INTE huruvida detta är sant eller ej.

Om medvetandet är fundamentalt, inte har några egenskaper, och om alla system kan ha ett medvetande så är människan inte alls det mest medvetna på jorden. Jorden självt (inklusive oss) borde ju vara det mest medvetna systemet på jorden

Jag hoppas verkligen det är antingen himlen eller inget alls. Dvs inget alls. Vore hemskt om man efter döden hade någon form av medvetande och var i en evig limbo. Det är liksom det jag fruktar mest med döden att det inte är slut utan man fortsätter på något sätt att ha ett medvetande utan det är då himlen utan något extremt dåligt. Som att vara fast i en dröm för evigt.

Allt jag vet säger mig liksom att det är över. Medvetandet kommer vara borta. Men man vet ju inte.

Vad exakt menar du med "medvetna systemet"? Ja det stämmer att det bor drygt 7 miljarder människor på jorden plus massa annat levande, men det innebär inte att jorden fungerar som en hjärna som kan tänka självständigt, och allt levande är dess hjärnceller. Hjärnan är väldigt strukturerad med hjärnceller som tydligt är länkade till varandra på ett väldigt komplext sätt. Människor (och annat levande) har inte sådana länkar till varandra, utan varje levande ting är slutna endast till sig själva.

Jag menade att jag TROR att människan är det mest medvetna baserat på vår höga intelligens som ger oss möjligheten till starka upplevelser, självmedvetenhet och kognitiv förmåga.

Med tanke på allt extremt lidande som finns i denna fysiska existens, så vore ett "evigt nirvana" som en dröm för mig. Jag vill inte återfödas som en zebra (eller motsvarande) och leva i konstant terror, och till slut dö en säker och plågsam död. Det "fiffiga" med "den eviga limbon" som du kallar det, är att man inte skulle ha någon åsikt, känsla eller värdering eftersom man saknar kognitiv förmåga. Du skulle med andra ord bara "vara där" i en smärtfri tillvaro. Skönt va? Sedan är det inget som säger att man FÖR ALLTID skulle befinna sig i denna tillvaro, men länge skulle jag kunna tänka mig.

Om du ändå finner denna tanke tröstlös, så finns det förmodligen flera utfall om medvetenheten är fundamental skulle jag tro. Var därför som jag skapade tråden. Du kan ju alltid hoppas på att "bli ett med gud" som är en populär österländsk tanke.

Jo men om du på något sätt känner att du är där är det mer att vara i en evig koma som du aldrig kommer vakna ifrån. Skulle vara extremt för djäkligt rent ut sagt. Det är min största fara sett till döden. Du vet känner att du är i denna limbo och det kommer aldrig ta slut. Det utifrån att man fortsatt tänker som man gör.

Jag tror inte den eviga himlen heller skulle vara något sådär jättepositivt om man fortsatt har kvar känslan om tid. Jo detta var trevligt men det kommer fortsätta vara samma eviga sak för evigt?

Jag vet att detta inte är möjligt sett rent intellektuellt. Förstörs hjärnan, förstörs medvetandet. Men det är liksom bara vi människor som tror oss kunna saker och ting när vi egentligen inte har en aning om varifrån medvetandet ens kom ifrån.

Detta är ett filosofi forum .. vi är per definition intresserade om något är sant eller inte. Kör inte såna fula tricks .. vi faller inte för det. För om du vill diskutera något på ett ärligt seriöst sätt sätter du inte begränsningar.

Du är i forumet för sanning, inte forumet för kreativt skrivande .. du sätter inga regler som inte redan finns spikade när du vandrade in.

Låt mig uppmuntra dig att omformulera din topic start så den blir mer hanterbar. Gör det gärna med påståenden med denna form:

1) Hej å hå
2) Död mans ande
3) Ek och ollon till lutus

Och så vidare. Jag vet att du kan bättre än detta .. --> nyfiken

David Chalmers är medvetandefilosofins troll som ägnar ett yrkesliv åt att sprida förvirring. Han postulerar att medvetandet inte går att förklara reduktionistiskt och drar därför slutsatsen att det måste vara fundamentalt. Det enkla svaret är att det går att förklara medvetandet reduktionistiskt, men att personer som Chalmers varken kan eller vill förstå. Och kan han själv inte förstå så kan fan ingen annan heller förstå och då är saken bevisad.

Men det var inte det vi skulle diskutera i tråden, utan vi skulle utgå från att medvetandet var fundamentalt. Ja, medvetandet kan vara fundamentalt. Men eftersom människor är evolutionärt utvecklade varelser och evolutionen skiter i hur vi fungerar, bara vi fungerar så bra som möjligt, så är vi förmodligen omedvetna filosofiska zombier som bara tror att vi är medvetna. Att det finns ett fundamentalt medvetande innebär inte att just vi är bärare av ett sådant, för vi fungerar lika bra ändå.

Jag ändrade mitt inlägg lite, med tillägget att OM det vore sant, så finns det inget som säger att det kommer att vara så FÖR EVIGT. Och jag tror att detta är en högst kulturell fråga, där det är obehagligt särskilt för västerlänningar som är så pass individualistiska av sig, medan det typiskt sett är mer attraktivt för österlänningar.

Om medvetandet INTE är något fundamentalt, så är det rent intellektuellt/logiska att man omedelbart återföds någon annanstans, i en annan kropp och kanske i en annan tid/värld. Icke-existens existerar inte. Det finns inget som heter "evig icke-existens", det är en logisk kullerbytta. Det enda som finns är existens. Det absolut enda sättet för icke-existens att vara det rådande tillståndet vore om INGET fanns över huvud taget. Men nu gör det ju det. Kort sagt, om medvetandet inte är något fundamentalt, kommer du att vara medveten så länge medvetenhet existerar i universum/multiversum.


Stick ifrån min tråd om du inte respekterar den. Det är knappast första gången en trådstartare väljer att begränsa en diskussion för att det är alldeles för brett och att TS inte är intresserad av allt runt omkring. Finns exempelvis trådar som utgår från att gud existerar, som även ateister deltar i. Om du inte gillar detta så kan du antingen dra härifrån eller starta en ny tråd som tar upp detta. Jag sätter vilka riktlinjer jag vill för mina trådar, och moderatorer existerar för att trådar inte ska spåra ur.


Hur kan man "tro" att man är medveten utan att vara medveten? Det spelar ingen som helst roll om "allt är illusion" eller "inbillning"... man kan bara vara medveten på ett sätt, och det är upplevelsen att vara medveten i sig som är det enda kriteriet. Jag VET att jag är medveten för att jag är medveten om min existens, sedan spelar det ingen roll om allt är en lögn/dröm/illusion/simulering.

Det är där allt ligger.

Hur kan en dator "veta" att processorn har en temperatur av 83°C? Svaret är att den har en simplistisk självreflexiv modell som tillåter att den läser av en temperaturgivare. Sedan har den algoritmer som sänker spänning och klockfrekvens för att skydda processorn om temperaturen blir skadligt hög. Precis som vi har mekanismer som får oss att dra undan handen från den varma spisplattan.

Tala om för datorn att hög temperatur betyder att den är medveten istället. Sedan "vet" datorn att den är medveten när temperatursensorn ger lämplig signal.

Hur kan du avgöra om du fungerar som datorn eller har ett "fundamentalt" medvetande? Logiskt sätt går det inte att veta om man är en riktig människa eller bara en filosofisk zombie som "vet" att den är en människa. Var skulle skillnaden finnas?

Skit i ordet "fundamentalt" för just den här lilla sidodiskussionen. Den stora och avgörande skillnaden mellan datorn och mig, är att jag VET att jag upplever, och därmed har jag ett medvetande. Det är inget som kan missförstås, det är inget som kan misstolkas. Är jag medveten så upplever jag. Svårare än så är det inte. Sedan kan det vara hur mycket illusion som helst, det spelar ingen roll. Upplever jag saker så är jag per definition medveten. Skulle jag vara en "filosofisk zombie" skulle jag inte uppleva, och skulle jag uppleva skulle jag inte vara en filosofisk zombie. Det finns inget sådant som "falsk medvetenhet". Antingen är man medveten eller så är man det inte. En sann dikotomi. Sedan kan jag inte veta om övriga 7 miljarder människor + annat liv är medvetna, men det är något som jag helt enkelt utgår ifrån. Du borde verkligen förstå vad jag menar nu, för jag kan inte vara mer tydlig än såhär.

Fundamental medvetenhet handlar om hypotesen att medvetenhet inte går att reducera till icke-existens, och det är konsekvensen av detta som jag vill diskutera. Sedan som det stämmer eller ej, är off topic. Om medvetenhet är fundamentalt, innebär det att det borde ha funnits ett världsmedvetande från allra första början vid Big Bang. Men samtidigt har varje levande ting på jorden ett eget medvetande, så världsmedvetandet bör därför inte vara det enda. Om medvetenhet är fundamentalt, bör det enligt mig finnas både ett världsmedvetande (kanske utan tillgång till information), samt att eftersom människor är medvetna vilka är mikroskopiska jämfört med ett världsmedvetande... vars hjärnor dessutom är uppbyggda av världens minsta beståndsdelar, borde även de minsta delarna ha åtminstone ett väldigt primitivt medvetande som knappt är medvetet i praktiken.

Håller ni med om mitt resonemang?