Citat:
Om du inte testat psychedliska droger tycker jag faktiskt att du ska ge detta en chans. Du kommer i alla fall få ett väldigt nytt livsperspektiv under ruset. Några exempel att hitta är; ayahuasca, dmt, magic mushrooms, lsd, peyote m.m. Brukar inte tipsa om detta men i ditt fall skulle jag absolut gett detta en chans om du inte har testat det innan.
Lång historia kort. Lidit av psykisk ohälsa sedan tonåren och är idag närmare 40 än 35 år. Barnlös, dock flickvän men vårt förhållande vacklar pga mitt mående. Funderar på att göra slut med henne för att hon ska få möjlighet att träffa någon gladare person, som passar henne bättre. Älskar henne dock, så det kommer vara svårt men jag gör det i så fall för hennes skull.
Jag är sjukskriven sedan mars på heltid för depression/utmattningssyndrom. Gick in i väggen och djup depression i våras och har inte återhämtat mig alls. Det är dock inget nytt för mig - har varit sjukskriven för liknande förr och har kämpat mot depression, tvångstankar, stark ångest och låg självkänsla i mer än halva mitt liv. Det förstörde mitt förra förhållande, som mirakulöst nog höll nästan 10 år tills hon träffade en annan. Jag har förlorat toppjobb, vänner, hobbies, nästan allt... detta pga denna skit.
Försökt allt - bra kost, träning, vitaminer. Mediciner i mängder (säkert 6 olika SSRI/SNRI, Lyrica, TCA etc). KBT och annan terapi, psykologsamtal. Inget hjälper och även om jag ibland lyckas hitta inspiration som stimulerar lycka i form av någon ny hobby eller liknande är den alltid kortvarig, och jag tröttnar snart på det nya intresset. Mitt tålamod är obefintligt och motivationen bristfällig. När jag påbörjat den nya hobbyn har jag verkligen tänkt att detta är rätt. Nu ska jag gå all in i detta, vilket lett till massa onödiga köp. Så jag har inte mycket sparpengar kvar. Jag har också förbannad otur och mina saker går sönder, blir stulna eller slarvas bort. Jag hade tidigare massa pengar och prylar och grejer, bra lön osv men nu är jag sjukskriven, lever på smulor och jag har inte ett par hela skor eller jeans längre och känner mig som en luffare. Måste försörja tjejen också som bara jobbar deltid (hon försöker verkligen hitta jobb, men det är svårt).
Som person är jag annars väldigt kreativ och konstnärlig och folk undrar varför jag inte utnyttjar detta, men det känns bara som att tåget gått. Alla har gått vidare, t ex har ex-tjejen har skaffat unge (glad för hennes skull), polarna likaså (flera för länge sen). Här sitter jag och har inte kommit någon vart och vet fortfarande knappt vem jag är eller vad jag vill med mitt liv.
Tyvärr har dessa episoder av depression lett till isolation, vilket (trots att jag bor i en av våra största städer) lett till att jag inte har några direkta vänner utan bara bekanta. Folk tröttnar när man plötsligt drar sig undan för att man inte orkar eller vill umgås med folk. Sen kan jag börja må bättre helt plötsligt en period, men då har dessa personer försvunnit bort från ens liv och man står på ruta ett igen, vilket i sig är deprimerande. Tjejen börjar tröttna vilket jag förstår, men är man deprimerad är det svårt att inte vara negativ.
Min svåra ångest har lett till att jag fått äta starka ångestdämpande. Först åt jag "vid behov", men mitt allt mer stressande jobb (som ledde till utbrändhet) gjorde att jag åt allt oftare för att stå ut. Nu äter jag sedan ca ett år 20-30mg Stesolid per dag. Bara tanken på helvete jag har framför mig för att trappa ut detta gör att jag har svårt att se hur mitt liv plötsligt skulle vända och jag börjar må bra.
Jag är ensambarn, och det smärtar mig något otroligt att jag inte gett mina föräldrar ett barnbarn. Det har inte varit något tjat från deras sida, men jag vet hur glada dom hade varit om dom haft det. Nu känner jag mig bara gammal, och inte heller blir mina föräldrar yngre. Dom är vid god hälsa och jag hoppas dom blir väldigt gamla, men när dom inte finns längre kommer jag ta livet av mig. Jag vill så gärna göra det nu, men jag kan inte utsätta dom för den smärtan. Då tar jag hellre min egen tills dom gått bort och sedan tar livet av mig.
Så, mycket hopp finns inte tyvärr. Det sista hoppet ligger i en utredning jag snart ska göra, om jag lider av Bipolär sjukdom. Om så är fallet kanske jag kan få en medicin som hjälper. Men jag har inte några maniska episoder så jag tvekar på att jag gör det.
Ursäkta för all text, men behövde skriva av mig lite. Åter till min fråga från topic:
- Någon annan här som väntar ut föräldrarna, som sedan ska ta livet av sig?
Jag är sjukskriven sedan mars på heltid för depression/utmattningssyndrom. Gick in i väggen och djup depression i våras och har inte återhämtat mig alls. Det är dock inget nytt för mig - har varit sjukskriven för liknande förr och har kämpat mot depression, tvångstankar, stark ångest och låg självkänsla i mer än halva mitt liv. Det förstörde mitt förra förhållande, som mirakulöst nog höll nästan 10 år tills hon träffade en annan. Jag har förlorat toppjobb, vänner, hobbies, nästan allt... detta pga denna skit.
Försökt allt - bra kost, träning, vitaminer. Mediciner i mängder (säkert 6 olika SSRI/SNRI, Lyrica, TCA etc). KBT och annan terapi, psykologsamtal. Inget hjälper och även om jag ibland lyckas hitta inspiration som stimulerar lycka i form av någon ny hobby eller liknande är den alltid kortvarig, och jag tröttnar snart på det nya intresset. Mitt tålamod är obefintligt och motivationen bristfällig. När jag påbörjat den nya hobbyn har jag verkligen tänkt att detta är rätt. Nu ska jag gå all in i detta, vilket lett till massa onödiga köp. Så jag har inte mycket sparpengar kvar. Jag har också förbannad otur och mina saker går sönder, blir stulna eller slarvas bort. Jag hade tidigare massa pengar och prylar och grejer, bra lön osv men nu är jag sjukskriven, lever på smulor och jag har inte ett par hela skor eller jeans längre och känner mig som en luffare. Måste försörja tjejen också som bara jobbar deltid (hon försöker verkligen hitta jobb, men det är svårt).
Som person är jag annars väldigt kreativ och konstnärlig och folk undrar varför jag inte utnyttjar detta, men det känns bara som att tåget gått. Alla har gått vidare, t ex har ex-tjejen har skaffat unge (glad för hennes skull), polarna likaså (flera för länge sen). Här sitter jag och har inte kommit någon vart och vet fortfarande knappt vem jag är eller vad jag vill med mitt liv.
Tyvärr har dessa episoder av depression lett till isolation, vilket (trots att jag bor i en av våra största städer) lett till att jag inte har några direkta vänner utan bara bekanta. Folk tröttnar när man plötsligt drar sig undan för att man inte orkar eller vill umgås med folk. Sen kan jag börja må bättre helt plötsligt en period, men då har dessa personer försvunnit bort från ens liv och man står på ruta ett igen, vilket i sig är deprimerande. Tjejen börjar tröttna vilket jag förstår, men är man deprimerad är det svårt att inte vara negativ.
Min svåra ångest har lett till att jag fått äta starka ångestdämpande. Först åt jag "vid behov", men mitt allt mer stressande jobb (som ledde till utbrändhet) gjorde att jag åt allt oftare för att stå ut. Nu äter jag sedan ca ett år 20-30mg Stesolid per dag. Bara tanken på helvete jag har framför mig för att trappa ut detta gör att jag har svårt att se hur mitt liv plötsligt skulle vända och jag börjar må bra.
Jag är ensambarn, och det smärtar mig något otroligt att jag inte gett mina föräldrar ett barnbarn. Det har inte varit något tjat från deras sida, men jag vet hur glada dom hade varit om dom haft det. Nu känner jag mig bara gammal, och inte heller blir mina föräldrar yngre. Dom är vid god hälsa och jag hoppas dom blir väldigt gamla, men när dom inte finns längre kommer jag ta livet av mig. Jag vill så gärna göra det nu, men jag kan inte utsätta dom för den smärtan. Då tar jag hellre min egen tills dom gått bort och sedan tar livet av mig.
Så, mycket hopp finns inte tyvärr. Det sista hoppet ligger i en utredning jag snart ska göra, om jag lider av Bipolär sjukdom. Om så är fallet kanske jag kan få en medicin som hjälper. Men jag har inte några maniska episoder så jag tvekar på att jag gör det.
Ursäkta för all text, men behövde skriva av mig lite. Åter till min fråga från topic:
- Någon annan här som väntar ut föräldrarna, som sedan ska ta livet av sig?
