Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-07-08, 16:08
  #1
Medlem
Lång historia kort. Lidit av psykisk ohälsa sedan tonåren och är idag närmare 40 än 35 år. Barnlös, dock flickvän men vårt förhållande vacklar pga mitt mående. Funderar på att göra slut med henne för att hon ska få möjlighet att träffa någon gladare person, som passar henne bättre. Älskar henne dock, så det kommer vara svårt men jag gör det i så fall för hennes skull.

Jag är sjukskriven sedan mars på heltid för depression/utmattningssyndrom. Gick in i väggen och djup depression i våras och har inte återhämtat mig alls. Det är dock inget nytt för mig - har varit sjukskriven för liknande förr och har kämpat mot depression, tvångstankar, stark ångest och låg självkänsla i mer än halva mitt liv. Det förstörde mitt förra förhållande, som mirakulöst nog höll nästan 10 år tills hon träffade en annan. Jag har förlorat toppjobb, vänner, hobbies, nästan allt... detta pga denna skit.

Försökt allt - bra kost, träning, vitaminer. Mediciner i mängder (säkert 6 olika SSRI/SNRI, Lyrica, TCA etc). KBT och annan terapi, psykologsamtal. Inget hjälper och även om jag ibland lyckas hitta inspiration som stimulerar lycka i form av någon ny hobby eller liknande är den alltid kortvarig, och jag tröttnar snart på det nya intresset. Mitt tålamod är obefintligt och motivationen bristfällig. När jag påbörjat den nya hobbyn har jag verkligen tänkt att detta är rätt. Nu ska jag gå all in i detta, vilket lett till massa onödiga köp. Så jag har inte mycket sparpengar kvar. Jag har också förbannad otur och mina saker går sönder, blir stulna eller slarvas bort. Jag hade tidigare massa pengar och prylar och grejer, bra lön osv men nu är jag sjukskriven, lever på smulor och jag har inte ett par hela skor eller jeans längre och känner mig som en luffare. Måste försörja tjejen också som bara jobbar deltid (hon försöker verkligen hitta jobb, men det är svårt).

Som person är jag annars väldigt kreativ och konstnärlig och folk undrar varför jag inte utnyttjar detta, men det känns bara som att tåget gått. Alla har gått vidare, t ex har ex-tjejen har skaffat unge (glad för hennes skull), polarna likaså (flera för länge sen). Här sitter jag och har inte kommit någon vart och vet fortfarande knappt vem jag är eller vad jag vill med mitt liv.

Tyvärr har dessa episoder av depression lett till isolation, vilket (trots att jag bor i en av våra största städer) lett till att jag inte har några direkta vänner utan bara bekanta. Folk tröttnar när man plötsligt drar sig undan för att man inte orkar eller vill umgås med folk. Sen kan jag börja må bättre helt plötsligt en period, men då har dessa personer försvunnit bort från ens liv och man står på ruta ett igen, vilket i sig är deprimerande. Tjejen börjar tröttna vilket jag förstår, men är man deprimerad är det svårt att inte vara negativ.

Min svåra ångest har lett till att jag fått äta starka ångestdämpande. Först åt jag "vid behov", men mitt allt mer stressande jobb (som ledde till utbrändhet) gjorde att jag åt allt oftare för att stå ut. Nu äter jag sedan ca ett år 20-30mg Stesolid per dag. Bara tanken på helvete jag har framför mig för att trappa ut detta gör att jag har svårt att se hur mitt liv plötsligt skulle vända och jag börjar må bra.

Jag är ensambarn, och det smärtar mig något otroligt att jag inte gett mina föräldrar ett barnbarn. Det har inte varit något tjat från deras sida, men jag vet hur glada dom hade varit om dom haft det. Nu känner jag mig bara gammal, och inte heller blir mina föräldrar yngre. Dom är vid god hälsa och jag hoppas dom blir väldigt gamla, men när dom inte finns längre kommer jag ta livet av mig. Jag vill så gärna göra det nu, men jag kan inte utsätta dom för den smärtan. Då tar jag hellre min egen tills dom gått bort och sedan tar livet av mig.

Så, mycket hopp finns inte tyvärr. Det sista hoppet ligger i en utredning jag snart ska göra, om jag lider av Bipolär sjukdom. Om så är fallet kanske jag kan få en medicin som hjälper. Men jag har inte några maniska episoder så jag tvekar på att jag gör det.

Ursäkta för all text, men behövde skriva av mig lite. Åter till min fråga från topic:
- Någon annan här som väntar ut föräldrarna, som sedan ska ta livet av sig?
Citera
2018-07-08, 16:23
  #2
Medlem
Känner igen mig i din beskrivning. Klokt att vänta tills du står helt ensam innan du begår självmord.
Citera
2018-07-08, 16:24
  #3
Medlem
Zaedrewss avatar
Som du tänker just nu måste du inse handlar just om att du är inne i en depression. Blir många mörka tankar när man är inne i en sådan. Du får liksom bara vädja om hjälp och sedan förhoppningsvis få sådan med möjligen detta med att du får en diagnos och rätt medicin.

Att du är kreativ och konstnärlig gör väl liksom att du just känner att vara på botten riktigt hårt. Men det går ju åt andra hållet också. Att du behöver göra den sidan av dig mer av ditt liv. Söka jobb som låter dig vara just kreativ. Svårt att komma med specifika råd men just att du mår så dåligt kanske gör att ett byte i arbetslivet också borde vara något.

Sedan detta med att känna tvång att föra generna vidare. Du har tid på det för det men om det händer eller ej är inget som dina föräldrar kommer oroa sig om. De kommer bara bry sig om dig och att du mår bra. Det är deras högsta önska i livet.
Citera
2018-07-08, 16:25
  #4
Medlem
Jarrros avatar
Kommer inte ta livet av mig men har du testat en religion du verkar inte ha en ambition i livet skaffa någonting du verkligen vill göra Vissa jagar pengar andra tjejer och vissa upptäcker världen andra väntar på "Gud" och är bra människor.

Testa resa till Asien eller latin amerika du kommer säkert få en ny perspektiv på livet men även ny människor vänner kanske eventuellt ditt livs kärlek?
Citera
2018-07-08, 16:29
  #5
Avstängd
Edmontons avatar
Jag känner mig igen i allt TS berättar. Är också ensambarn och väntar bara på att mina föräldrar är borta. Då tar jag livet av mig, bättre sent än aldrig. Denna värld är inte värd att leva i.
Citera
2018-07-08, 16:45
  #6
Medlem
SektenAnderssons avatar
varför är ni så miserabla för ? Är ni gravt handikappade fysiskt kanske jag finner en gnutta förståelse för er, men om inte - skärp er för fan. Låt döden komma till er när er tid är inne som alla andra, att välja när man skall dö är hyckleri om man inte är det som jag nämnde ovan. Om man inte kan röra sig, äta själv osv - förståelse.
Citera
2018-07-08, 16:50
  #7
Medlem
Overklighetss avatar
Jag känner också igen mig. Det kanske låter barnsligt, men jag har funderat på att ta livet av mig i syfte att lära föräldrarna en läxa. Speciellt en av dem har ett jävla ansvar för hur jag mår idag. Ett ansvar som denne inte vill kännas vid alls. Enda anledningen till att hen hör av sig är för att fasaden ska hållas uppe. Så hen ska kunna känna sig som en bra förälder när hen är allt annat än.

Det har kommit till punkten att jag sällan svarar och jag vill egentligen bara säga upp bekantskapen med denne då det enda hen väcker i mig är sorg, ilska och besvikenhet. Men jag är så osäker. Det bästa hade varit om vi satte oss ner och pratade men jag har så svårt att se att det skulle funka. Hopplös situation.

Ursäkta om jag kapade tråden.
Citera
2018-07-08, 16:51
  #8
Medlem
LadyCinderbottoms avatar
Skönt att ni som känner så, TS och ni andra, inte vill göra era föräldrar så illa.

Att må så dåligt som ni gör och ändå kunna visa medkänsla och empati med era föräldrar, det är bland det finaste och mest omtänksamma jag läst.

Hoppas att de lever länge och att ni kan få hjälp med tiden, forskningen går framåt hela tiden inom psykisk ohälsa.
Citera
2018-07-08, 16:55
  #9
Medlem
Mulla Krekars avatar
Har också haft den tanken, skrev lite om min situation här:
(FB) Jag mår så dåligt

Men jag har en fullt frisk lillasyster som jag inte vill såra...
Citera
2018-07-08, 17:40
  #10
Medlem
Lägg 100 kr eller vad det kostar och kör på det. Vi är målinriktad varelser och när vi inte har några mål att sikta på blir det så här och man känner sig misslyckad.

Själv tycker jag det har hjälpt mig en hel del. Har en lång väg kvar. Men fan vad bra det känns när man kan börja bocka av punkter och mål man har uppnåt och kan sätta dit nya.

Vad har du att förlora? Du kan lika bra go all in och sikta på de högsta målen här i livet. För någon gång tar livet slut och då har du i alla fall satsat allt du har

https://selfauthoring.com
Citera
2018-07-08, 17:45
  #11
Medlem
different_trips avatar
Känner ungefär likadant.

Det känns som man bara är en besvikelse men jag har inget behov av att "göra allt" med livet som alla andra gör. Jag vill absolut inte skada mina föräldrar så jag väntar också ut dessa men sen är det faktiskt dags att gå vidare.

Jag vill inte helt enkelt.
Citera
2018-07-08, 18:06
  #12
Medlem
Zaedrewss avatar
Vad fan. Väldigt många som mår dåligt och är på brinken att ta livet av sig. Va fan ryck upp er för helskotta! Det är inget synd om er. Tänk på om ni var ett gatubarn i Bangladesh. Utan föräldrar och letande i soporna efter nästa middag. Då är det liksom synd om er! Annars vara svensk inte så mycket. Bara att ta tag i livet och göra något av det istället för att gå och vara ledsen.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback