Någon annan här som väntar ut föräldrarna, som sedan ska ta livet av sig?

Det där är depressionen som talar, och innerst inne vet du det. Du säger att du har allt du behöver för att begå självmord, och det tycker jag är en stor varningsklocka. Vet din sambo om hur du känner? Prata med någon, helst i det verkliga livet! Berätta om dina självmordstankar. Du har ju dessutom en ung grabb att tänka på! Lösningen är att bit för bit ta på dig mer ansvar, du klarar det. Börja med att göra någonting du vanligtvis inte gör - samtidigt som du fortsätter med dina hobbies osv. Börja med en ny hobby, få dig att tänka på annat. Bli volontär i någon organisation, vadsomhelst. Men glöm såklart inte din avlidne son, det är viktigt att du har någon att prata med om det.

Din historia låter väldigt lik en video jag råkade hitta när jag i min dödsdepression sökte på allt som hade med suicide att göra på youtube. Det är från en tecknad serie men den förmedlar ett djupt skärande budskap som fick mig, en fullvuxen man, att störtgråta. Du vill väl inte att det ska hända? Mer än du tror hänger på dig! Låt inte livets oundvikliga lidande ha kontrollen.

https://www.youtube.com/watch?v=rEHO8ck2T78

Jag går hos psykolog och har psykiatrisk hjälp, lyckligtvis har jag en privat sjukvårdsförsäkring via min arbetsgivare. Jag går upp på morgonen och jobbar, hemifrån eller på kontoret. Jobbet klarar jag tack vare att jag jag har en bra kund som jag gjort mycket bra lösning för och tack vare att jag sitter i en roll som jag är rätt rejält överkvalificerat för. Lite svårare är det dock med att hantera folksamlingar alla gånger. Jag medicinerar med Venlafaxine och benso vid behov och sover på imovane. Inga megadoser, men trots att jag är fysiskt frisk känner jag mig sjuk i kroppen, som om jag hade influensa. Jag tar också testosteronsprutor var 8e vecka, ska upp mot var 10e då jag hade mycket låg testonivå.

Nästa vecka ska jag iväg till Mexico för 3e gången i år och dyka grotta med mina vännder som bor på Yucatan. Det är inte lika kul längre, men miljöombyte, Karibiska stränder och grottdykning ger mig ändå viss energi. Dessutom är folk där de enda av mina vänner jag träffar IRL, de andra har jag bara FB kontakt med, vissa av de varje dag.

I vitner tänkte jag hänga lite extra på mitt ställe i fjällen och köra snöskoter, jag köpte ju en jättefin turbo maskin för min son när han tog skoterkort några veckor innan han gick bort. Så då står den där, bredvid min ..vi skulle åka ihop. Jag får väl köra själv.

Från förtvivlan har livet blivit bara en trist transportsträcka som man tydligen "måste" ta sig igenom, kämpandes varje dag för att som belöning få...dö. Hyggligt meningslöst upplägg om du frågar mig. Varje dag, försöka hitta på saker som fyller tiden och som ska göra att jag "fokuserar på annat"...allt det för att sakta åldras, få ålderskrämpor, mista mina föräldrar och bära på alltmer bagage...mot exakt samma destination som jag skulle färdats mot om jag valde att kvävas smärtfritt med helium...

Så ja, jag existerar, för något LIV är det ju inte och det kommer det aldrig att bli. Faktum är att jag ofta känt så sedan jag var i tonåren, men alltid lyckats tysta dessa tankar med nya hobbys, resor, byte av partner osv. Så mycket upplevelser som möjligt, ibland destruktiva...allt för att TVINGA livet att bli "kul" och "händelserikt".

Nu ska jag alltså leva för min andra son, min sambo och mina föräldrar trots att jag egentligen inte behöver detta liv till något alls. Trist perspektiv. Livstids fängelse, men det får man ta så långe man kan för någon annan och hoppas på en olyckshändelse eller sjukdom som snabbt tar en av daga. Från förtvivlat deprimerad, har jag blivit jämn och konstant trött på denna skit.

Du har ju en grabb som kommer att växa upp. Han kommer säkert också vilja köra snöskoter, så den kommer inte stå och skrota. Om du inte vill leva för dig själv så lev för dina nära & kära. De finns ju där framför dig!

Du måste inte göra någonting, men alternativet att bara lägga sig ned och dö är ju bara trist. Det kan inte vara roligare än att dyka i Mexiko tycker jag i alla fall.

Här har du en till . 42 år och diagnostiserad bipolär med återkommande djupa depressioner som jag haft sedan tonåren. Relationer och uppbrott har tagit så pass hårt på mig så att jag numera håller mig undan dessa. Sade nyligen upp mig från ett själsdödande kontorsjobb och reste runt i Sydamerika i två år. Detta hjälpte och jag ångrar det inte en sekund. Nu har jag börjat plugga något helt annat men märker att jag långsamt börjar tröttna på det (som allt annat jag tagit mig för i livet). Det känns som att det stora vemodet börjar rulla in igen.

Har dock gott om vänner som är i likadan sits som jag själv och syskom som bryr sig så jag är aldrig ensam. Har ofta tänkt på att jag skall invänta farsans död innan jag överväger om jag skall ta mig själv av daga. Har dock inte gett upp hoppet. Mår helt ok ändå, och är fortfarande nyfiken på vad som händer i framtiden. Kanske till och med pallar att träffa en donna igen om jag jobbar med mig själv tillräckligt.

Lamictal (stämningsstabilisernade) och en liten dos Venlafaxin har skyddat mot de avgrundsdjupa depressionerna de senaste åren. Gå och kolla med läkaren om du har någon liknande diagnos. Känner igen mig mycket i det du skriver.

Brukade också vänta ut föräldrarna. Men nu har det kommit till nya barn i den nära släkten. Det känns lika jävligt då ju. Mår lite bättre så inte lika aktuellt men känns som en dörr slagits igen rakt i nyllet. Under perioder är det bara tanken på föräldrarna som hållit mig i livet.

Det är väl det bästa tänkbara utfallet, att man orkar vänta ut en eller två föräldrar... Högst oklart om det är ett realistiskt mål.

Det är väldigt mycket som händer i världen som du är oförmögen att förstå. Det är därför din värld är så liten, enkel och självklar. Din kommentar är ren och skär ignorans och hjälper därför ingen.

Varför trumfar fysiska mentala handikapp, sjukdom eller lidande? Ren och skär ignorans. Nu tycker jag att folk ska kämpa på. Men förstår även lidandet. Psykiskt lidande kan vara bra mycket svårare än fysiskt. Bara för att du inte upplevt det, betyder inte att det inte finns. Eller också har du gått igenom något svårt och inbillar dig att ingen kan ha det värre.

Ja herregud.

Nej kommer inte vänta ut min förälder då vi knappt har någon kontakt och denne förstörde min uppväxt. De absolut enda som jag levt för de två senaste åren är mina djur, har velat få mer tid med speciellt min hund. I övrigt är jag inte det minsta intresserad av att leva kvar i den här ruttna världen med alla ruttna människor.
Var o en bör göra det som är bäst för dem, jag menar har en väldigt bitter o vresig granne som inte heller trivs med livet eller samhället. Vissa är dock för fega för att ta livet av sig, vilket är förståeligt.

Står än så länge fast vid att vänta ut föräldrarna, men nu mår jag bara så för jävla dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tänker inte rabbla upp vad det handlar om då det blir en jävla sörja av misär, men vill mest veta om nån har nåt tips på hur man står ut? I alla fall när det är så här illa.

Känns som att jag är ett levande spöke och absolut ingenting (bokstavligt ingenting) är i fas just nu. Har ingen att snacka med då dom enda vännerna jag har själva mår dåligt och inte orkar prata. Har tjej men vi har det riktigt dåligt just nu och jag vill inte belasta vårt förhållande mer för då tar det slut.

Kom inte med förslag på att jag ska ta droger för det är varken något som intresserar mig eller något jag ens skulle kunna av olika anledningar. Alkohol kan jag dricka, men det kommer bara göra det ännu värre så det är inte heller nåt alternativ.

Snälla, jag har aldrig mått så här dåligt och kommer bokstavligt talat inte ens ur sängen just nu. Om någon har något tips på hur fan man står ut? HJÄLP

Låter kanske töntigt, men har du funderat på att skaffa hund? Ibland behöver man någon annan att leva för när man inte kan leva för sig själv. Finns studier som pekar starkt på att husdjur, i synnerhet hundar, har en enormt positiv effekt på människors mående. De älskar dig förbehållslöst och villkorslöst, är roliga och fåniga, behöver tas om hand vilket skapar ett positivt ansvar. Dessutom får man lite motion på köpet när man rastar dem.
Det kräver dock att du tar dig upp ur sängen och genomför köpet. Men jag lovar, det kommer det att vara värt.

Fan vad många trasiga människor som finns här. Hoppas det bara är på denna forumsdel och inte andra. Äcklas av er så himla mycket. Svaga och patetiska, fast det är väl så svensken är.

Tur nog att ni slösar er tid på nätet och inte ute i verkligheten. Hoppas bara ni inte går ut mycket. Slipper vi se er.