Tja, behöver hjälp!!
Bakgrund: Är en kille på 30+ som anser sig lite mer livsvan än genomsnittet (känslan jämfört med människor jag träffat, allt är relativt). Men är rätt normal annars, vill leva ett vanligt liv och trivs att vara anonym generellt. Tar aldrig något för givet och lever i nuet. Är trygg i min person och rätt nöjd i livet. Har ett problem när jag ska ingå i en relation, tro mig jag har försökt att jobba med detta, men det slutar alltid med att jag stör mig på saker hos min partner (hetero). Har alla tjejer issues och saker jag stör mig på eller är det bara jag??? Det går bra i början, sen börjar personen slappna av ni vet, visa sitt riktiga jag. Till saken hör att någon sällan klagar på mig, jag har försökt letat fel hos mig själv, men allt är tydligen alltid bra. Jag är enkel och lättsam. Tjejer jag träffar berättar att jag är bland de bättre de träffat, tror det beror på min trygga uppväxt som gett mig bra självkänsla. Uppvuxen på landet så massa sunt förnuft, bonnvett och sånt.
Okey. Min inställning till kärlek är att jag visar det tydligt, blommor ibland, lagar mat osv. Hör av mig på sms. För mig självklara grejer. Det tydligaste av allt är väl just en relation. Säga att man älskar personen, eller har jag fel? Men då eskalerar det med att mina partners söker bekräftelse, söker kontakt (fysisk och emotionell) i tid och otid. Fokus på sex, hålla hand på stan. Alltså allt det är väl jättebra, men kan man inte umgås som vuxna människor? Måste man sitta på varandra??? Senast var det en tjej som KONSTANT kallade mig älskling, det var gulligt i början, men det blev forcerat kände jag, så kom irritationen. En annan tjej som jag tog med ut för att lära fiska tog bara massa bilder för att lägga ut på Facebook. Blev ju inget fiske knappt, så jävla töntigt. Kände mig ensam där vid sjön. Fler exempel, pretentiös kroppshållning (fan slappna av) eller de som tycker det är jobbigt att ha fel, inte för att jag behöver ha rätt, men att ständigt söka perfektion. Allt ska vara så jävla perfekt och gulligt hela tiden. Om jag var sjuk fick jag en gång inte anstränga mig, tyckte den, och tog över allt om det så var att lyfta en matkasse. Kanske låter som lyxproblem, men känslan av att bli gullad med som att jag är skör är bara irriterande i längden. Jag kan sköta mig själv, tycker det är skönt att bre min egen frukostmacka och gå till tvättstugan ibland. Men detta konstanta jävla gull irriterar mig.
Tror jag är sån högkänslig person som tar in mycket, dofter, ljud etc... en tjej låg och smekte sig själv på mage, ben etc när man skulle sova så jag höll på att bli galen. Var tvungen att gå upp och ta en paus och få lite tyst. För i ett tyst sovrum frasar torr hud högt.
Är inte folk medvetna om hur de uppfattas? För jag är jättemedveten om att inte äta med öppen mun, lägga en jävla brakskit bakom en trädörr för det lär höras på andra sidan, klia sig på f***an bara för att det är dov belysning och inte tro att det syns, justera varor på bandet i affären så streckkoden hamnar rätt VARENDA gång man handlar som jag lagt upp. Då försöker jag ändå lägga rätt för kassörskan, men tydligen kunde det göras lite bättre. När jag får välja film så åker den där mobilen upp för att scanna av allt intressant som händer på Instagram, mitt filmval som är en klassiker som typ alla uppskattar kändes plötsligt som det dummaste valet någonsin. För så skulle inte jag göra, fy fan så irriterande. Tvingas posera och vänta på att någon tar 34 bilder som den kan skryta med när vi ska äta en middag ute. Listan kan för mig göras såååå lång.... blir så trött.
När sånt här inträffar och jag knappt står ut med personen längre, är jag väldigt medveten om det. För det är ju trots allt en person som älskar mig. Men tanken på att leva livet och hålla på koka över i brist på tålamod är inte den person jag vill vara. Försöker intala mig detta, men ändå känner jag såhär. Kanske är jag inte gjord för tvåsamhet eller nått. Förmodligen är ju jag problemet, men ibland är det ju bara dumheter som jag råkat ut för också. Som säkert andra också skulle stört sig på.
Så, är jag dum i huvudet eller ska jag ta mig kraft och fortsätta leta? För jag kan ju säkert leta ihjäl mig. Lite långt inlägg men tack för er som orkade hit!
Bakgrund: Är en kille på 30+ som anser sig lite mer livsvan än genomsnittet (känslan jämfört med människor jag träffat, allt är relativt). Men är rätt normal annars, vill leva ett vanligt liv och trivs att vara anonym generellt. Tar aldrig något för givet och lever i nuet. Är trygg i min person och rätt nöjd i livet. Har ett problem när jag ska ingå i en relation, tro mig jag har försökt att jobba med detta, men det slutar alltid med att jag stör mig på saker hos min partner (hetero). Har alla tjejer issues och saker jag stör mig på eller är det bara jag??? Det går bra i början, sen börjar personen slappna av ni vet, visa sitt riktiga jag. Till saken hör att någon sällan klagar på mig, jag har försökt letat fel hos mig själv, men allt är tydligen alltid bra. Jag är enkel och lättsam. Tjejer jag träffar berättar att jag är bland de bättre de träffat, tror det beror på min trygga uppväxt som gett mig bra självkänsla. Uppvuxen på landet så massa sunt förnuft, bonnvett och sånt.
Okey. Min inställning till kärlek är att jag visar det tydligt, blommor ibland, lagar mat osv. Hör av mig på sms. För mig självklara grejer. Det tydligaste av allt är väl just en relation. Säga att man älskar personen, eller har jag fel? Men då eskalerar det med att mina partners söker bekräftelse, söker kontakt (fysisk och emotionell) i tid och otid. Fokus på sex, hålla hand på stan. Alltså allt det är väl jättebra, men kan man inte umgås som vuxna människor? Måste man sitta på varandra??? Senast var det en tjej som KONSTANT kallade mig älskling, det var gulligt i början, men det blev forcerat kände jag, så kom irritationen. En annan tjej som jag tog med ut för att lära fiska tog bara massa bilder för att lägga ut på Facebook. Blev ju inget fiske knappt, så jävla töntigt. Kände mig ensam där vid sjön. Fler exempel, pretentiös kroppshållning (fan slappna av) eller de som tycker det är jobbigt att ha fel, inte för att jag behöver ha rätt, men att ständigt söka perfektion. Allt ska vara så jävla perfekt och gulligt hela tiden. Om jag var sjuk fick jag en gång inte anstränga mig, tyckte den, och tog över allt om det så var att lyfta en matkasse. Kanske låter som lyxproblem, men känslan av att bli gullad med som att jag är skör är bara irriterande i längden. Jag kan sköta mig själv, tycker det är skönt att bre min egen frukostmacka och gå till tvättstugan ibland. Men detta konstanta jävla gull irriterar mig.
Tror jag är sån högkänslig person som tar in mycket, dofter, ljud etc... en tjej låg och smekte sig själv på mage, ben etc när man skulle sova så jag höll på att bli galen. Var tvungen att gå upp och ta en paus och få lite tyst. För i ett tyst sovrum frasar torr hud högt.
Är inte folk medvetna om hur de uppfattas? För jag är jättemedveten om att inte äta med öppen mun, lägga en jävla brakskit bakom en trädörr för det lär höras på andra sidan, klia sig på f***an bara för att det är dov belysning och inte tro att det syns, justera varor på bandet i affären så streckkoden hamnar rätt VARENDA gång man handlar som jag lagt upp. Då försöker jag ändå lägga rätt för kassörskan, men tydligen kunde det göras lite bättre. När jag får välja film så åker den där mobilen upp för att scanna av allt intressant som händer på Instagram, mitt filmval som är en klassiker som typ alla uppskattar kändes plötsligt som det dummaste valet någonsin. För så skulle inte jag göra, fy fan så irriterande. Tvingas posera och vänta på att någon tar 34 bilder som den kan skryta med när vi ska äta en middag ute. Listan kan för mig göras såååå lång.... blir så trött.
När sånt här inträffar och jag knappt står ut med personen längre, är jag väldigt medveten om det. För det är ju trots allt en person som älskar mig. Men tanken på att leva livet och hålla på koka över i brist på tålamod är inte den person jag vill vara. Försöker intala mig detta, men ändå känner jag såhär. Kanske är jag inte gjord för tvåsamhet eller nått. Förmodligen är ju jag problemet, men ibland är det ju bara dumheter som jag råkat ut för också. Som säkert andra också skulle stört sig på.
Så, är jag dum i huvudet eller ska jag ta mig kraft och fortsätta leta? För jag kan ju säkert leta ihjäl mig. Lite långt inlägg men tack för er som orkade hit!
