Stör mig på allt hos mina partners

Grejen är den, som är så sjukt, är att jag principiellt och nästan till inställning är en bohem. Jag tar inte livet så himla allvarligt. Det löser sig, men om jag någonsin gör något. Då gör jag det ordentligt för det mesta. Jag skiter i hur andra gör, har för läggning eller praktiskt löser saker. Om jag lär känna en människa, då är jag närvarande. Lyssnar, känner in, för att jag vill. Lär mig den personen. Jag förstår ganska fort den personen styrkor och brister. För att jag vill förstå den. Vill inte andra det eller är man lat? För folk säger att det går att läsa mig som en öppen bok. Folk kanske medvetet irriterar mig för att det är kul???

Jag gillar inte perfektion, saker som ligger exakt rätt på bord och sånt. Men jag avskyr att folk inte är medveten om sina handlingar. Återigen, jag får välja film tillsammans med en tjej som älskar mig. Men då börjar man leka med mobilen. Det skulle ju ALDRIG jag göra? För jag vill inte att den personen ska tro att den filmval var dåligt. Tänk om jag fortsätter handla så, då bryter jag väl ner personen och tror att dennes val aldrig duger. Okey nu tog jag ett exempel, men jag känner ju att det händer sånt här var och varannan dag. Olika saker, olika situationer.


Fine. Jag kan leva med det, för vet jag vad det är då kanske jag accepterar mig själv och mina brister. För i dagsläget känns det som att jag går runt med den här livsåskådningen och att alla andra gör fel.

Jag vet, det låter sjukt när jag läser min egen text. Men det känns så. Vilket är väl första tecken på narcissist eller nått elände. Men jag är en snäll person som är medveten om mina egna handlingar, hur det påverkar andra. Varför träffar jag ingen lika medveten som ser mig och får mig att må bra? Jag går ju runt och får alla andra att må bra.

Stor risk att du själv lider av depression och/eller stress.

Kanske ett förhållande där ni inte träffas så ofta skulle passa dig bättre?
Jag personligen stör mej med något fruktansvärt på ljud, ska man bo ihop med någon så behöver man ju varsitt rum, så man kan få gå undan och vara ifred, lägga sig i sin säng om det inte går sova hos någon.

Den jobbiga tjejen med fnasiga huden kanske hinta att du skulle smörja in henne i olja, ville du skulle ha sex?

Sedan spelar det ingen roll ur mycket man tycker om någon, träffas man för ofta så stör man sig på varandra.

Relaterar upphöjt till oändligheten ungefär. Du är normal och vettig men det finns så jävla mycket folk som inte är det.

Jag är kvinna men känner mig precis lika utanför och oförstående om folk ska ta selfies istället för att närvara, eller överhuvudtaget är beroende av bekräftelse från andra. Inte är nyfikna på ny kunskap eller andras perspektiv, eller inte vill diskutera och prata om tillvaron.

En stor skillnad är dock att jag tycker jag lyckas hitta andra som är som jag. En del har den där ytliga sidan också, men tar inte fram den när vi är tillsammans.

Jag undrar TS, hur tydlig är du i din kommunikation? Man måste ge folk en chans att korrigera sig. Exemplet se på film, säger du "när du kollar din mobil hela tiden känns det som att du inte gillar filmen". Det är kanske bara en dålig vana.

Låter också som att du träffar yngre tjejer? Eller i vart fall mindre mogna. Om det är mer än yta du vill ha, så är det där du måste söka. De få gånger jag har försökt mig på dejtande på nätet, skriver jag ordentligt och underfundigt. Får man till svar "görs? läget snygging" så får man leta vidare.

Nej det är inte så lätt att träffa folk man gillar, varken vänner eller partners, och man kan känna sig ganska ensam. Men å andra sidan är man ganska bra i de relationer man har, kvalitet över kvantitet.

Stå på dig, fortsätt vara trygg och vara dig själv. Försök att inte störa dig så mycket på folk, utan mer acceptera att det är som det är. Kommunicera, ge folk en chans att växa. De kanske tror att det är fnitter och ytlighet som förväntas, vågar inte vara sig själva.

Samhörigheten som kan uppstå när ett helt sällskap håller på med något man inte riktigt hänger med i, och man möter en blick av samförstånd på andra sidan bordet... det är så det ska vara.

Oj vad frigörande att läsa någon som känner igen sig. Är du singel?

Alltså jag har lätt för att uttrycka mig, men i regel leder det till att jag påpekar något som tas emot som kritik och skapar osäkerhet. Oftast går det sedan utför, för jag har påpekat egenskapen och personen börjar kuva på sig. Haft mer eller mindre framgång på detta.

Vissa saker blir så påtagliga att personen ifråga känner sig dum när jag uppmärksammat det. Ungefär som att polletten trillar ner. Samtidigt inser personen att den håller på med massa, för mig, andra konstiga saker när man ställer det mot hur jag gått runt och känt. Men å andra sidan, jag vill inte förändra någon. Jag vill inte behöva vara någons förälder och berätta hur man borde föra sig. Men så kanske jag inte träffat någon som är såpass vettig att de ligger i var och ens intresse att lista ut det här.

Det är alla möjliga personer; vård, försvar, polis, lärare, service. Högt och lågt. Jag försöker numera söka mig till personer som är äldre än mig. Det har funkat bättre.

Spännande. Jag vet egentligen inte om man är så himla närvarande själv, när man hela tiden befinner sig på en metanivå och observerar vad som händer, samtidigt som man befinner sig i det. När man väl börjar märka att det finns en skillnad, ett avstånd, till den man umgås med, är det lätt att man ställer sig helt utanför och bara börjar samla på sig sig bevis för sin tes.

Om personen upplever det som kritik, när du berättar allt du gått och tänkt på, då skulle jag nog ändå vilja säga att du behöver slipa på ditt sätt att framföra budskap. Å andra sidan håller jag med dig, man kan inte vara förälder åt vuxna människor.

Det jag har lärt mig med åren är en viss ödmjukhet även inför till synes ytliga och korttänkande personer. De har ett annat sätt att tackla livet, vågar mycket oftare göra sig beroende av andra och får på så vis lättare att skapa nya relationer. Till exempel. Då kan jag stå där med min tydliga kommunikation och medvetenhet om socialt samspel.

Jo jag är singel och är hellre själv än i dåligt sällskap. De mer seriösa relationerna jag har haft har aldrig varit med någon som är som jag själv. Jag kan på ett sätt tänka att det vore fantastiskt med någon som fattar, som tänker som jag. Å andra sidan har jag lärt mig enormt mycket av att ha barn med en som är min totala motsats. Han överraskade mig fullständigt i sitt sätt att tänka och i sin logik, som ofta var tvärtom mot min.

Det här kanske drog iväg till något annat än du pratade om från början. Men du har nog helt rätt i att man inte kan förändra folk. Verkar de puckade så tack och hej. Men ibland kan det finnas mer hos dem än man tror.

Jag var ganska trött när jag svarade. Har läst igenom ditt problem bättre.

Människor är olika. De flesta har inte fina manér. Jag är från botten men stör mig sjukt mycket på att folk saknar stil. Med den meningen vill jag poängtera att jag då inte har världens själv. Helt enkelt tror jag att vissa av oss har svårare för att människor är smaklösa och stillösa. Majoriteten av folket är det. Sedan tänker jag att den beryktade fasen av förälskelse släppt och du har mindre överseende. Sök efter någon mer lik dig själv eller iallafall mindre vulgär.

Jag brukar kallas för prydd, något jag inte anser stämmer (läs markerade meningen) men absolut inte att jag skulle kunna stå ut med någon som är trotalt slut gällande uppträdandet.

Du ska helt enkelt inte klassblanda dig. Det kan även vara lite fobisk personlighet, liksom jag nämnt, personlighetsstörning men även helt enkelt som så att du träffar fel tjejer.

Sluta vara så orligi att skada deras känslor.

Alternativ 1, Du säger aldrig till när något stör dig:
Detta kommer bara leda till att (Har redan nämnts i tråden) Att du bara kommer bygga upp en hypotes i ditt huvud, som är utanför den sociala interaktionen. Med detta menar jag att det finns en dold struktur i dig som du noterar motpartens beteende i. Detsto längre det fortsätter desto starkare blir känslorna hos dig, av avsmak, som framkallas av din mentala skapelse.
Samtidigt blir du också mer frånvarande för motparten. Din vän/tjej kan då uppfatta det som att du tar tar saker from "tomma luften" och för in dessa i det sociala samspelet. Detta bidrar bara till mer osämja och social friktion.

Du kan inte ignorera dessa känslor i dig som skapas för evigt. Ochn är du inte har sagt något så har detta problemet byggts upp till ett stort monster som är grymt svårt att konfrontera. Det går, men när ni redan era beteenden mot varandra redan börjat stelna(mindra formbara desto längre in i relationen) kommer det kräva väldigt mycket negativa känslor för att förändra beteendet. Det blir nästa enklare att lämna då.


Alternativ 2, Du säger till från början när du stör dig.
Ja du kommer behöva ta mer konfrontationer. Ja det är inte roligt.
Om du istället agerar direkt när du blir irriterad så ger du faktiskt en chans till motparten att lära känna "riktiga dig". Du påstår även att du är villig att diskutera och resonera. Detta kommer bara fungera i din fördel, då det kan bli en del diskuterande i konfrontationerna. Det du irriterar dig på kanske är något du behöver lära dig att leva med ibland, eller så kan faktiskt motparten ändra sig på ett lätt sätt.
Du kommer även skrämma bort vissa personer som inte är villiga. Men är dessa personer, får jag uppfattningen av, är ändå inga du vill ha att göra med.

Du är i sådan ålder då det är en LIVSPARTNER du söker. don't settle for less than you can achieve.

Detta min gode herre kallas för intimitetsproblem. Lyssnade på en podcast från en psykolog som tog sig an ett liknande problem hon en klient.

När du upplever att du hittar fel så är det egentligen du själv som distanserar dig. Du tror att detta problem är de andras beteende men egentligen är det processen inombords hos dig som stänger ner.

Det går inte att kolla på film med en tjej utan att hon kollar instagram samtidigt, har samma upplevelse, vem fan bryr sig?

Om du på riktigt vill lösa det här så måste du titta inåt, hos dig själv. Du kanske inte har den självbilden att du har problem att släppa in, vilket gör att du kanske inte tar till dig av mitt inlägg. Men någonstans utifrån din egen text så borde du ändra förstå att nått är lite felkalibrerat.

1.Hur var din uppväxt?
2.Hur var din relation till dina föräldrar?
3. Har du blivit besviken, bränd eller på andra sätt negativt påverkad av en tidigare relation till en kvinna?

Oj två rätt träffande inlägg, vardera på sitt sätt. Tack!

Jag försöker vända det här myntet och se bägge sidor, har vridit och vänt på det för att se hörn och kanter. Även de som inte finns, är som sagt väldigt medveten om att detta sker gång på gång samtidigt har jag inte nyckeln eller svaren för att bli kvitt dem. För känslan/irritationen uppstår ju trots att jag vet att det inte är en big deal. Rent psykologiskt är det väl en sak om jag reagerar på en sak utan att förstå varför, men i dagens samhälle som har nått slags vridet fokus på materiella ting, utseende, yta och förbannelsen att inte kunna leva i nuet. Jag sitter på den medvetenheten och dömer lite orättvist alla andra som konstiga som inte ser eller förstår det här. Men så blir jag ju bekräftad gång på gång att ingen verkar fattat. Kanske har jag inte träffat rätt person, men jag har ju träffat så jävla många och försökt.

Det innebär ju att jag stör mig på det mesta och de flesta i dagens samhälle. Där det kretsar kring vilken bil man kör, vad någon annan gjort, gnäll, vad som händer på Facebook, selfies och skit. Någon som tatuerar sig för att det är kul, en annan har issues hur man viker lakan och blir arg för att man inte gjort rätt. Jag kan väl inte vara ensam att tycka såhär, eller accepterar resten av världen det? För jag pallar inte ett förhållande som för med sig sånt.

Mmm jag blir nog enstöring

1. Bra, introvert som person och aldrig behövt så mycket vänner. Men alltid haft. Uppvuxen i kärnfamilj.
2. Bra till moder, sådär till fader pga krav och sånt.
3. Ja, gissar att många har någon dålig erfarenhet? Men inget som håller mig vaken på nätterna.

Det är ju ofta så att har man börjat störa sig på en eller ett par saker, men inte tar tag i det så stör man sig på fler och fler saker. Frågan är kanske hur du ska bli mer tydlig med vem du är? För det låter som du går med på allt sånt där och sen orkar du inte hålla upp fasaden och då blir du irriterad på dina sällskap. När du egentligen gått med på något du redan från början vet att du inte ser något vettigt med?

Själv är jag en introvert fåpersonsmänniska. Jag pallar inte umgås med många alls. Men det betyder inte att det är fel på andra, bara att jag inte är kompatibel med dom. Eller dom med mig. För dom som stör sig på att jag inte vill ha femtielva bilder på facebook, sitta och prata hela tiden och annat är ju inga jag väljer att umgås med.

Kanske skulle döpt eller hoppat på de introvertas tråd. Tror det är där allt ligger. Återigen kul (eller inte) att folk känner igen sig.

Då känner man sig inte lika dum i huvudet längre.