Jag växte upp i bostadsrätter och bor nu sedan fyra år tillbaka i Tyskland, där jag äger en så kallad Eigentumswohnung (som jag dock hyr ut), och mot bakgrund av detta skulle jag vilja beröra följande punkter:
Månadsavgiften i svenska bostadsrätter täcker som sagt allt underhåll, administrativa kostnader, lön till eventuell vaktmästare, reparationsfonder, men går ofta även till att betala av lån som står på föreningen. Ursprungsförsäljningar av bostadsrätter har ofta skett långt under byggkostnaden, vilket innebär att lånet kollektivt måste betalas tillbaka av alla som för närvarande är medlemmar i föreningen. Det är svårt att säga generellt huruvida detta är bra eller dåligt, eftersom prisparametrarna påverkar varandra och kan bli bättre eller sämre beroende på utvecklingen. Farsan köpte en lägenhet som byggdes på 60-talet och hade en avskrivningsperiod på 65 år, eftersom den ursprungligen hade sålts för en spottstyver (tror det var ca 3000 kronor). Huset hade dock god ekonomi, och tack vare det gynnsamma ränteläget sänktes avgiften vid flera tillfällen. Han sålde den sedan med ca 400 % vinst.
I Tyskland fungerar det lite annorlunda. Där säljs lägenheter nästan aldrig under byggvärdet (de flesta bor ändå i hyreslägenheter, även många höginkomsttagare). Avgiften man betalar kallas Hausgeld (husavgift) och är oftast lägre jämfört med Sverige, eftersom huset inte har några skulder. Även här går en viss summa till administration, dock till en extern husförvaltning, dvs. ett fristående bolag som förvaltar X antal hus på heltid. Ni kan ju gissa vilka som kostar mest, medlemmar i en bostadsrättsföreningsstyrelse eller ett externt bolag? Som någon sa: Ett hus sköter inte sig självt, och det är oftast bättre att det sköts av dem som faktiskt bor i det.
Vidare har jag noterat följande skillnader: I svenska bostadsrätter, där de boende för sin egen talan, råder ett betydligt större intresse för husets bästa, dvs. man kan rösta om saker som förmånliga kollektivavtal för el, bredband och tv, investeringar i bergvärme, bastubygge, stambyte, anläggning av grillplats, fasadputsning, fönsterbyte etc. I Tyskland kan man fetglömma allt detta. De flesta som äger lägenheter bor inte i dem själva, utan hyr ut dem till allehanda löst folk som inte har något inflytande, och de så kallade ägarförsamlingar som man kallas till årligen går i princip bara ut på annalkande obligatoriska underhållskostnader, t.ex. att taket måste läggas om så att det inte börjar läcka eller att porten måste bytas. I övrigt kan huset se ut
så här och trappuppgångarna
så här. Det tjänar nämligen ingenting till för ägarna, eftersom sådana åtgärder inte berättigar till hyreshöjning. Det gör däremot balkongbygge, och därför händer det ibland att hyresgäster får en balkong mot sin vilja.
Jag säger inte att svenska bostadsrättsföreningar alltid fungerar väl, för visst kan det bråkas en hel del, men på det stora hela är det oftast en jäkla skillnad i optisk kvalitet, sammanhållning och allmän trivsel.