Tjej 18 Autism/Aspergers?

Det jag undrar är vad är grejen med fedora hatt?

Värt att göra en utredning. Jag fick diagnosen atypisk autism. Bra på maskerandet, att smälta in genom att ständigt analysera socialt samspel och det gick inte att säga om jag varit autistisk av mig före... vad är det, fyra års ålder. Någon gräns som tas med i beräkningarna.

Autism innebär en stresskänslighet som ökar risken för all sorts psykisk ohälsa. Utredningar borde kunna göras även i förebyggande syfte

Fördel med diagnos:
Rätt till LSS-beslut om boendestöd, kedjetäcken och gratis whiteboards
Viss specialisthjälp från arbetsförmedlingen
Rätt till stöd under studier (vi är smarta men blir utbrända ändå)

Varför vi är smarta/kompetenta och allt går åt helvete ändå är något jag fått svar på genom att fundera ihop med andra autister.
Läsa böcker ger en grundkunskap men samtal ger kunskap som är mer relevant för mig personligen.

Varför tror du att vi blir utbrända och allt går åt helvete även om vi är smarta? Vad kom du/ni fram till? Har du någon bok du rekommenderar att läsa? Jag har enbart läst på internet hittills.

Jag tror, precis som du, att du har någon form av högfungerande autism och får du den diagnosen kommer du sedan att få (främst) kurativt stöd via Habiliteringen - dom är alltid superbra, mycket bättre "service" än på Psyk. Det blir nog bra det här, du verkar ha en god självkännedom, din ungdom till trots

Tack så mycket! Det låter bra med habiliteringen och vad du beskriver. Jag hoppas att det stämmer

Har läst tråden ganska noga. Först och främst tycker jag att man inte borde tala om olika "diagnoser" för att bortförklara sina tillkortakommanden och oviljan att överkomma dem.
Alla är olika men har jämlika möjligheter.
Men om man får "en diagnos" så erkänner man liksom att man inte klarar sig i samhället och att man ligger lägre än medioker person. Det är rätt pinsamt. Har man verkligen hög IQ då?

Istället bör man utveckla sig och kämpa mot sina svagheter och tillkortakommanden.
Om man anser sig för smart då tar man det för sig och studerar bättre och gör grym karriär. Om man känner sig att man har det svårt med att få vänner då försöker man utveckla sin social kompetens istället, utan att vänta på något mirakel (diagnos) som vips ger denne fler vänner.
Alla vi har våra egna styrkor och svagheter och ingen kan vara bäst på allting. Om man är inte så bra på matte så pluggar man ämnet fem gånger så flitigt utan att tänka på diagnos "mattesvagheten". Eller om man är fattig så försöker man lära sig olika metoder för att tjäna mer pengar utan att vänta på diagnosen "hjärnfattigdomen".

Utav TSs berättelse fick jag förstått att tjejen anser sig för smart och för god för att umgås med alla andra untermenschen. Det är inte konstigt att man inte vill ha något att göra med henne ty man gillar att umgås med jämlika. Man vill liksom inte ha en vän som man känner sig underlägsen till. Hennes diagnos måste nog vara "högfungerande högfärden", helt enkelt.

Hon har ju (som hon säger) en grym bra pojkvän vilket faktum bekräftar att hon är absolut normal. Vettiga killar brukar inte vara ihop med någon autistisk/aspergisk tönt.
Om TS vill ha fler vänner då ska hon söka bland gelikar, smarta tjejer eller utveckla en förmåga att spela en "vanlig" "ytlig" tjej, vilket kanske är helt oacceptabelt för hennes personlighet. Vet faktiskt inte vad som är lättare att göra. Jag känner dock några fall bland mina bekanta som lärde sig att "spela det lite enklare" och de gillade det faktiskt efteråt för livet blivit roligare för dem.
Det betyder inte att man ska bli dummare. Det betyder bara att man utvecklar speciell erfarenhet genom livet om man på riktigt anser sig vara såpass "smart".
Nej, TS behöver ingen diagnos och det är inte konstigt att läkarna inte gett henne den än så länge.

Habiliteringen i en vänlig och trevlig omgivning kan nog vara en bra lösning om TS verkligen vill växa upp och överkomma sina problem (högfärd och förakt för människor) på riktigt. Men om TS väntar bara på ett mirakel utan att lyfta ett finger då inget kommer att hjälpa.

Om du läst noga har jag skrivit i tråden att jag haft många olika sociala grupperingar som jag varit del av, detta allt från månader till år, men som jag inte längre orkat vara del av då jag spelar som du vill att jag ska göra. Jag har ingen offermentalitet. Jag tycker det är otroligt enfaldigt att påstå det bara för att jag vill ha en diagnos. En diagnos för mig ger mig tillgång till hjälp inom skolan av staten så att jag kan prestera så bra som möjligt utifrån mina förutsättningar. För det andra vill jag ha en diagnos för att det är bra att få det fastställt.

Aspergers är inget som går bort bara för att jag skaffar fler vänner eller bytar umgängeskrets (dvs de metoder du föreslår). Jag kommer absolut fortsätta att utvecklas som person och förbättra min livssituation, som jag alltid gjort. Jag vill däremot veta om de svårigheter jag upplever är permanenta. vilket då avgör hur jag ska ta mig an dessa svårigheter. Att ha ett högt IQ innebär inte automatiskt att man ska vara intresserad samt ha det väldigt lätt för det sociala. Det finns snarare en korrelation mellan högre IQ och introversion.

En diagnos förklarar varför jag är och resonerar på ett annat sätt till skillnad från de omkring mig. Jag tänker annorlunda och det hade varit bra att veta om det beror på att min hjärna bearbetar information på ett annat sätt än andra eller inte. Då får jag en objektiv sanning istället för spekulationer. Vetskap är att föredra framför ovisshet.


Anledningen till att en diagnos missats av psykologer kan bero på att de varit specialiserade inom ångest och tvång och har inte kunskaper om autism eller aspergers. Det är även så att aspergers yttrar sig väldigt annorlunda hos kvinnor jämfört med män och de är bättre på att maskera det, vilket jag i tråden beskriver att jag har gjort för att kunna passa in. Det är ovanligt med aspergers hos kvinnor och eftersom att psykologerna haft i uppdrag att föra en diskussion om ångest och tvång kommer inte andra saker på fråga. Det gör att de utesluter allt annat. Anledningen till att det blev upptäckt nu efter så många år var för att jag var hos en NY psykolog som skulle prata med mig allmänt, som inte var specialiserad inom något specifikt och hon märkte det direkt, eftersom att hon var påläst och mer öppensinnad. Hon hade kunskap och erfarenhet inom aspergers. Uppskattas om du fortsättningsvis har en god ton.

@#1 Det är genetisk slump hur man är, hjälper inte att gnälla men antidepressiva medel kanske hjälper.

Tror det är många som lider av Aspberger i det tysta och inte har fått en utredning, många självmord i Sverige kan säkerligen kopplas direkt till psykiska problem som aldrig har behandlats.
Många Aspbergare är duktiga på enstaka saker, jag har nog också en släng då jag alltid känt mig utanför. Inte ens när jag är med familj och vänner kan jag riktigt slappna av, är alltid på helspänn.
Jag har också få intressen men trivs med dom intressen jag har, vill inte gärna prova på nya saker.
Har också svårt för rutiner, mår dåligt när mitt liv blir för strukturerat, kan räcka med att jag har en sak plaanerat i schemat så blir jag stressad. Om något händer utöver det vanliga blir jag stressad, nervös och skakig.
Vi har haft flera självmord i släkten så klart man blir orolig när tankarna snurrar om vad som kan vara fel på en.
Jag kan inte heller prata i långa meningar, känns som jag måste fundera över varje ord. Har även svårt med kognitiva lösningar och jag har även svårt att lösa vardagliga problem, tummen mitt i handen.
Ett annat problem är att jag dagdrömmer hela dagarna. Jag har också svårt att sätta upp mål och klara av dom då stressen kommer på igen. Annars går nog inte mina bekymmer att utläsa vid första anblicken. Att arbeta skulle inte alls fungera för mig indagsläget.

Som du kunde märka är svenska inte mitt modersmål men det ursäktar nog inte mig för att jag inte kunnat hålla en tillräckligt sträng men hygglig ton. Hursomhelst ber jag om ursäkt för det. Ville inte alls såra dig men samtidigt ville jag uppmana dig lite för att du kunde observera läget från en annan synvinkel. Mitt förra inlägg kunde kanske vara ett bra exempel på hur brist i känslomässig kommunikation ser ut. Jag vet betydelsen av alla ord som jag använder men som utlänning känner jag inte dem inne i min själ och mitt hjärta. Jag kan uttala ett grovt ord utan att skämmas för mycket. "hora och höra" låter nästintill likadant för mig och jag behöver erinra mig att det första faktiskt är ett dåligt ord.

På så sätt fungerar jag absolut annorlunda i jämförelse med dig och alla andra svenskar. Betyder det att jag måste få en diagnos "känslosvaghet och tröghet"? Nej, eftersom jag stadigt utvecklar min förmåga att kontrollera vad jag tänker och säger på främmande språk. Och det viktigaste är att jag uppriktigt är intresserad av svenska språket och svenskar som människor och personer. Jag kan vara jättetrevlig i tal och skrift om jag vill. Är det inte underbart att medvetet kunna kontrollera sin känslomässig gestalt? Det som alla andra gör omedvetet kan de inte kontrollera men du har alla förutsättningar att ha lärt sig denna konst.

Vill du få veta huruvida din hjärna fungerar på lite annat sätt...? Ja, det är solklart att den gör och det behövs ingen diagnos att förstå det om man har läst vad du skrivit i denna tråd. Är det bra eller dåligt? Betyder det att du är sjuk eller handikappad? Nej och nej. Både dummaste och klokaste ligger utanför mängden. Om man har tillräckligt hög IQ så förstår man det. Du befinner dig utanför men du står till höger. Du är verkligen bättre på många sätt än många andra men du ej behöver obligatoriskt påminna dem om detta hela tiden. Hoppas att du inte gör det.

Du skriver att du ingick i olika sociala grupperingar och aktiviteter och dessutom har du en pojkvän därav kan jag förstå att du klarar sig utmärkt. Och det enda problem är att du själv känner inombords att alla andra har det enklare och naturligare än du. Du skulle kanske vilja att det vore som matte för dig och är lite ledsen att det inte är så lätt. Men tänk dig en annan tjej som är dålig på matte och förstår det faktum varje gång när hon inte kan lösa en ekvation. Det är samma sak. Skillnaden är bara i statistiken. Säg 85% av tjejer är inte så skickliga i matte men de bryr sig inte om det eftersom de tillhör den mängden och inte känner sig utanför pga sin "mattesvaghet". Men vi kan säga att deras hjärnor är faktiskt lite korkade eftersom det är jättedumt att inte kunna lösa en enkel differential ekvation. Förstår du hur jag menar?

Du kan få din diagnos om du vill om den verkligen kan leda till att du får en special hjälp, behandling/habilitering som du annars inte kan få - så varsågod. Men för min del ser jag att du bara mer o mer behöver umgås med vänliga, hyggliga och trevliga människor som du kunde tycka om och lita på. Välj själv sin umgängeskrets som allra mest gläder dig och välj själv sina strider. Jag tror att du gör en bra framgång i vuxenliv. Skoltid är bara en liiiiten del av livet. Hälften av ungdomar har de ena eller de andra problem i skolan därför är du inte ensam i det. Vill du visa dem din diagnos och bli mobbad som en handikappad psyko? Nej det vill du inte göra, tror jag.

Du är ung och kan inte fullkomligt kontrollera alla din hjärnas psykiska förmågor och fördelar men du blir bättre o bättre på det varje år. Du är klok nog för att kunna överkomma dessa små problem, det kan personer med en verkligen hög IQ alltid göra. Och äntligen kommer du att inse att det faktiskt är kul att vara annorlunda och befinna sig till höger från mängden. Men det är bara en annan synvinkel av en annan "annorlunda" utlänning, som kunde vara intressant för dig att få veta.
Lycka till! Förlåt om jag var otrevlig.

Det där låter precis som mig. Tyvärr verkar killar med asperger ha det svårare eftersom vi har av naturliga skäl högre krav på oss att prestera och kunna fungera i samhället (historiskt innan sambeskattningen slog sönder kärnfamiljen). Kvinnor som är lite udda är inte ett lika stort problem helt enkelt, killarna flockas runt dem ändå vilket är extra uppenbart i dagens samhälle. Ingen vill umgås med autistnördar som är oflexibla i sociala sammanhang och som ständigt är ett störningsmoment, allra minst kvinnor. Tyvärr! Undra hur det skulle fungera med en by endast för autister där varje person sysselsätter sig inom sitt respektive specialintresse med staten som arbetsgivare..

Men en diagnos ger ju dock vissa fördelar som exempelvis lss-insatser och habilitering. Känner du ts att du behöver detta så tycker jag det är en bra idé att fixa en utredning.

Ursäkten godtages. Jag förstår att det är svårt att kommunicera helt rätt om det inte är ditt modersmål och förstår att du då behöver använda ord som symboliserar det du vill framföra, men som möjligtvis inte är de lämpligaste. Det gör inget . Jag har inte så mycket emot att vara annorlunda. Jag vill inte vara som alla andra även om det känns väldigt jobbigt ibland. Eftersom jag inte fått speciell hjälp har jag fått klara mig själv. Min mamma lämnade mig när jag var 11 och jag har fått lära mig att ta hand om mig själv. När jag var 13 hade jag enorma problem med tvångssyndrom och panikångest så jag kunde inte vara i min klass när lärare undervisade. Jag fick sitta i en hel termin i ett eget rum själv där jag fick alla uppgifter jag skulle göra på mail. Jag hade inte en enda lektion med en lärare. Ingen kom och hälsade på mig eller förklarade något. Jag fick göra allt själv. I Sverige måste man ge de som har hinder rätt till undervisning men jag fick ingen. Det min skola gjorde var olagligt men jag lärde mig allt själv ändå. Jag har aldrig fått hjälp eller förståelse fören nu. Min pojkvän har ett IQ som är lika högt som mitt (dock är han äldre) men han kan förstå hur jag resonerar. Jag har öppnat upp mig för honom och han kan inte förstå hur jag har klarat det jag gått igenom. Det är så många som har behandlat mig orättvist och jag har mått väldigt dåligt för det. Jag har ändå alltid tänkt att en dag kommer jag att leva på det sätt som är bäst för mig och jag kommer att finna lycka. Jag kan säga att idag är jag så otroligt mycket lyckligare än vad jag varit. Jag är så otroligt tacksam för vad jag har åstadkommit och är tacksam för att mitt dåtida jag inte gav upp. Jag fortsätter att lära mig och strävar efter vad jag vill uppnå i livet. Jag hoppas allting går bra för dig och att du är lycklig.