Tjej 18 Autism/Aspergers?

Jag är en tjej på 18 år som tror sig ha autism. Jag har alltid vetat att jag är annorlunda och har alltid haft det svårt med vänner. I mina tonår försökte jag hitta någonstans att passa in genom att byta umgänge. Jag kan imitera andras beteende rätt bra och "kamouflera" mig, men efter ett tag går det inte längre, för det är inte jag.

Jag har alltid haft väldigt mycket fokus på mina intressen. Jag ritade jättemycket när jag var liten och folk tyckte jag var helt otrolig. Jag var alltid konstig. Jag klädde mig annorlunda- dels för att det kändes rätt men även för att jag inte riktigt visste hur jag skulle passa in när jag var yngre. Nuförtiden klär jag mig normalt- dock ofta i kavaj och skjortor vilket kanske inte är så normalt att klä sig så formellt som tjej- men det är inget som skulle få folk att reagera.

Jag har alltid haft problem med tjejkompisar. Det funkar liksom inte. Jag tänker på ett annat sätt och fungerar på ett annat sätt vilket gör att jag ofta dömer och kan inte riktigt relatera. I skolan igår försökte jag prata med de andra tjejerna på skolan (95% av min skola är killar) men det var som att jag "kollade över" konversationen och fokuserade på vissa detaljer och dömde ut dom. När de började prata i mun på varandra var det som att allt ljud blev sammanfogat till ett och det gick inte att stå ut med. Jag kan liksom inte komma på vad jag ska säga. Jag säger alltid väldigt logiska saker vilket inte är vad de vill. De vill inte ha konkreta lösningar utan känslomässigt stöd.

Jag har väldigt mycket känslor men jag blir så lätt sårad av folk att jag varken vill eller kan uttrycka dom. Jag umgås med 80% killar för att de tänker på ett annat sätt som gör det lättare för mig att vara mig själv.

Jag tror att jag har autism eller aspergers. Alla i min släkt från mammas sida är forskare, ingenjörer, konstnärer och vetenskapsmän men de har alla varit konstiga på olika sätt. Jag har haft mycket problem under min uppväxt med nedstämdhet, ångest, ätstörningar och ocd och det är för att jag har mått dåligt. Det går bättre för mig nu och jag upplever inte dessa särskilt, däremot känns det som att de kan komma tillbaka.

Jag är väldigt smart. Har alltid varit det. Jag har det mycket lättare att prata med äldre människor än folk i min ålder och har alltid varit bra på det jag gillar. I skolan är mina favoritämnen fysik och matematik och svenska. Jag har aldrig problem med att få A. De ämnen jag har "svårt för" får jag ändå c på så jag är aldrig dålig liksom...

Anledningen till min psykiska ohälsa har varit att jag aldrig riktigt passar in eller blir förstådd. Jag känner mig ensam och har svårt med det sociala- vilket i sin tur leder till att jag blir ledsen, upplever ångest och blir stressad. Det är inte att jag är taskig utan folk bara tycker jag är märklig liksom som person.

Den enda som förstår mig till fullo är min pojkvän som är två år äldre. Han gick också ut med A i alla ämnen och är väldigt intelligent. Han förstår sig på mig och dömer inte ut mig. Han är väldigt logisk och när jag väl får problem vet han att det inte är mitt fel objektivt. Han ser bra ut och är bra på det sociala- eller mer att manipulera folk.

Jag är också rätt bra på det för att jag observerar hur folk beter sig men jag kan verkligen inte relatera till vissa människor eller typ passa in. Jag vill ingen illa jag menar verkligen inte att verka ointresserad. Jag vill inte göra folk ledsna. Jag har alltid haft dessa problem. Dock "ser" jag inte autistisk ut. Jag ser väldigt bra ut objektivt sätt. Jag har aldrig haft svårt med att få killar. Det är många som vill ha mig men de duger inte (jag har min pojkvän som är bra på alla sätt och vis).

Något är det iallafall. Det hade bara varit så skönt om jag fick min diagnos och att jag hade slutat behöva analysera allt och försöka passa in om jag vet att jag aldrig kommer att göra det.

Jag var hos en ny psykolog för ett tag sedan och vi gick igenom min långa journal och hon märkte rätt snabbt att jag inte "är som alla andra" och vill göra en utredning på mig. Jag ska dit om två veckor.

Vad tror ni?

Är ingen expert men varit arbetskompis med en som hade "grav" asperger (något äldre än dig dock).
Han var inte alls medveten på någotvis att han betedde sig konstigt, efter några år dock ändrade han sitt beteende (för långt att berätta) givetvis men var aldrig någon som helst tvekan ändå hade han inte var som alla andra...

Du verkar ändå vara medveten om det på ett helt annat sätt... Så jämfört med denna person är du betydligt "lägre" på "min" asperger skala... Samtidigt kanske du är "bara" intelligent och sticker ut bara därför :-)

Hon låter som en typiskt högfungerande autist.... sociala problem men inta problem med intelligensn (snarare tvärt om).

Ja det är sant. Jag tror att det är båda. Folk i min släkt har ofta ett iq på runt 130-140+, dock TROR jag inte att mitt ligger på 140+ utan förmodligen någonstans mellan 120-135. Jag kan dock ha fel. Det kan vara därför jag har problem med att relatera till vanliga människor. Det sägs att skiljer man 20 i iq från den man för en konversation med kan det uppstå kommunikationsfel. Dock kan det inte bara vara det. Jag tror att det är en kombination.

Jag gjorde research på kvinnor med autism och jag passar in på ALLA kriterier. Jag tror att jag har vad man kallar för "högfungerande autism" som du säger. Jag har nog en del men att det inte är särskilt mycket.

Känner igen mig i allt du skriver. Har också funderat på att utreda om jag har asperger/autism eller inte. Vill du prata mer så får du gärna skicka iväg ett meddelande.

Vilken fördel har man egentligen av en diagnos? Visst får man ett kvitto på att det man kännt "att vara annorlunda" är sant men det sätter en del käppar i hjulet också. Bättre att acceptera att man är ett ufo och försöka vara så normal som möjligt. Skaffa sig en utbildning och jobb och umgås med andra som är lite outsiders (nördar, gamers, doktorander och folk som klär sig steam punk och gillar synth). Många är bara sin diagnos och går på daglig verksamhet med massa mongon när de egentligen kunde designa elektroniska kretsar för en bra lön.

Jag tror det med. Jag är liksom "den stereotypiska autisten". Jag hänger på 4chan. Bara det borde kunna vara stöd till att sätta en diagnos.

Jag hade en skolkamrat med diagnosen asperger back in the days. Han var rätt udda men omtyckt av alla. Han var förövrigt också öppen med diagnosen och det flesta han umgicks med var normala personer. Jag tror inte hans betyg var något att skryta över härav kontrasten gentemot dig vilket också får mig att undra om du egentligen bara är en högintelligent person med högt logiskt tänkande där logik automatiskt går före känslor.


Jag är tveksam över din påstådda diagnos men vad vet jag. En del psykologer kanske kommer bedöma en viss autism efter sin mall och ge dig diagnosen- en annan psykolog kanske inte ser någon koppling till autism alls. Svårt att veta över internet rent såhär men jag tror du är en högintelligent person med kanske låg EQ (Emotionell intelligens).

jag skulle skicka iväg ett meddelande men stod att jag behövde ha varit registrerad i >30 dagar. Jag kan återkomma efter alla utredningar osv till dig

Tänk till lite nu. Hade hon haft en så grav autism att det hade synts väl så hade hon inte gått i 18 år med det. Det handlar om att känna sig annorlunda och inte veta varför. Då kan en diagnos underlätta väldigt mycket.

Föreställ dig att du är en människa som växt upp bland chimpanser. Till slut skulle du börja fundera på varför alla är så korkade. En väldigt grov jämförelse, men nu vet du lite hur det känns.

Tack! Det skulle jag uppskatta

alltså jag går teknik och det är rätt många på skolan som har autism (så pass att de knappt funkar socialt) men de är intelligenta och det går väldigt bra för dom. En diagnos ändrar inget om man inte vill ha extra stöd från skolan, vilket jag inte behöver då jag snittar A i alla ämnen utan att försöka särskilt. Jag umgås bara med ambitiösa eller smarta. En diagnos gör tvärtom för mig. Det hade inneburit en förklaring till mina återkommande problem med socialt samspel och psykisk ohälsa. Då blir det inte mitt fel på det sättet utan då är det av en orsak- att jag då skulle ha autism och då hade folk fått bättre förståelse istället för att avfärda mig som "en robot" eller konstig osv.