DN:s Hanne Kjöller har läst muf-ordförande Dousas bok Snöflingorna faller över Husby och tydligen fått sig en rejäl aha-upplevelse. Svenskarna kanske inte är så konstitutivt rasistiska ändå, och de rasifierades upplevda kränkthet inte så ovedersägligen verklighetsbefäst. Där ser man.
Va fan får vi för pengarna? Offentligt finansierade offerkarriärer tydligen. Företrädesvis för unga män. Progressivt.
Citat:
https://www.dn.se/ledare/kolumner/ha...ltandekarriar/
Benjamin Dousas uppgörelse med sina generationskamrater i den kommande boken ”Snöflingorna faller över Husby” (Timbro) blir en ögonöppnare. Pusselbit läggs till pusselbit. Och fram växer bilden av ett samhälle där den egna upplevelsen är överordnad allt.
Han beskriver lärarnas fallande status och auktoritet, kombinerat med en syn på kunskap där elevernas subjektiva antaganden föräras samma status som fakta.
I dessa tider, med Donald Trump och hans alternativa sanningar, är det plågsamt att ta del av de blivande lärarnas kurslitteratur. Studenterna får lära sig att ”alla skolämnen är historiska och sociala konstruktioner” och att man som lärare inte ska vara alltför säker på att det finns sanningar eftersom ”risken är att eleverna kommer att uppfatta att läraren är den enda som sitter inne med ’sanningen’”.
Personer födda efter 1980 har, menar Dousa, fostrats till att betrakta sig själva som ömtåliga, speciella och unika snöflingor. En samling solipsister som tror att det enda man kan ha kunskap om är sig själv och det man själv har upplevt. Och som fastnar i den ekokammare som de skapat åt sig själva. Det är förstås en utmärkt drivbänk för den växande kränkthetskulturen och ”rätten” att slippa konfronteras med sådant man inte gillar.
[...]
Som snöflinga, menar Dousa, ska man inte lyckas bara om man anstränger sig. Man förtjänar också att lyckas bara för att man finns. Han citerar den brittiska liberala debattören Claire Fox: ”Offerstatus har blivit en sorts valuta, och det är en otroligt farlig sådan. En hel generation unga människor uppmanas nästan att sträva efter offerstatus, att tänka på sin sårbarhet som ett sätt att vinna socialt erkännande.”
Plötsligt faller bitarna på plats. Det är därför det i Sverige, som i mätningar visar sig vara ett av världens minst rasistiska länder, haglar anklagelser om strukturell rasism. Det är därför Centrum mot rasism tar strid mot en lakritsglass. I den egna ekokammaren bestämmer man själv vad som är rasistiskt.
[...]
Vissa lyckas bättre än andra i den svenska kränkthetstävlingen. Offerroller nöts in så flitigt, och så ivrigt påhejat av välvilliga och hjälpnödiga kommuntjänstemän, att man inte längre ser uppenbara logikluckor i orsak-verkan-resonemang. Som i Almedalen 2017. Brandkåren i Attunda anordnade tillsammans med Upplands-Bro kommun ett seminarium under rubriken: ”Är bilbränder ett resultat av social utsatthet och utanförskap?”. Efter diverse utläggningar, fördjupningar och kartbilder över bilbränder var svaret givetvis ja. Trångboddhet lyftes fram som en avgörande faktor.
Men, var jag tvungen att fråga efteråt, är inte flickor i dessa områden lika trångbodda som sina bröder? Och har de verkligen större tillgång till det offentliga rummet i områden där en självutnämnd moralpolis trakasserar kvinnor som rör sig i det?
Längst bak i lokalen stod killar i Orten-uniformering och flinade. Fryshuset hade givetvis engagerats i kampen mot bilbränder. Och likt en skattefinansierad maffia kunde kepskillarna se till om det brann eller inte. Flickorna, som inte bränner bilar trots att de både är trångbodda och offer för en patriarkal struktur, får klara sig bäst de vill. Medan de unga männen, som i jämförelse med sina systrar har större frihet och fler möjligheter, erbjuds en kommunalt finansierad offerkarriär.
Han beskriver lärarnas fallande status och auktoritet, kombinerat med en syn på kunskap där elevernas subjektiva antaganden föräras samma status som fakta.
I dessa tider, med Donald Trump och hans alternativa sanningar, är det plågsamt att ta del av de blivande lärarnas kurslitteratur. Studenterna får lära sig att ”alla skolämnen är historiska och sociala konstruktioner” och att man som lärare inte ska vara alltför säker på att det finns sanningar eftersom ”risken är att eleverna kommer att uppfatta att läraren är den enda som sitter inne med ’sanningen’”.
Personer födda efter 1980 har, menar Dousa, fostrats till att betrakta sig själva som ömtåliga, speciella och unika snöflingor. En samling solipsister som tror att det enda man kan ha kunskap om är sig själv och det man själv har upplevt. Och som fastnar i den ekokammare som de skapat åt sig själva. Det är förstås en utmärkt drivbänk för den växande kränkthetskulturen och ”rätten” att slippa konfronteras med sådant man inte gillar.
[...]
Som snöflinga, menar Dousa, ska man inte lyckas bara om man anstränger sig. Man förtjänar också att lyckas bara för att man finns. Han citerar den brittiska liberala debattören Claire Fox: ”Offerstatus har blivit en sorts valuta, och det är en otroligt farlig sådan. En hel generation unga människor uppmanas nästan att sträva efter offerstatus, att tänka på sin sårbarhet som ett sätt att vinna socialt erkännande.”
Plötsligt faller bitarna på plats. Det är därför det i Sverige, som i mätningar visar sig vara ett av världens minst rasistiska länder, haglar anklagelser om strukturell rasism. Det är därför Centrum mot rasism tar strid mot en lakritsglass. I den egna ekokammaren bestämmer man själv vad som är rasistiskt.
[...]
Vissa lyckas bättre än andra i den svenska kränkthetstävlingen. Offerroller nöts in så flitigt, och så ivrigt påhejat av välvilliga och hjälpnödiga kommuntjänstemän, att man inte längre ser uppenbara logikluckor i orsak-verkan-resonemang. Som i Almedalen 2017. Brandkåren i Attunda anordnade tillsammans med Upplands-Bro kommun ett seminarium under rubriken: ”Är bilbränder ett resultat av social utsatthet och utanförskap?”. Efter diverse utläggningar, fördjupningar och kartbilder över bilbränder var svaret givetvis ja. Trångboddhet lyftes fram som en avgörande faktor.
Men, var jag tvungen att fråga efteråt, är inte flickor i dessa områden lika trångbodda som sina bröder? Och har de verkligen större tillgång till det offentliga rummet i områden där en självutnämnd moralpolis trakasserar kvinnor som rör sig i det?
Längst bak i lokalen stod killar i Orten-uniformering och flinade. Fryshuset hade givetvis engagerats i kampen mot bilbränder. Och likt en skattefinansierad maffia kunde kepskillarna se till om det brann eller inte. Flickorna, som inte bränner bilar trots att de både är trångbodda och offer för en patriarkal struktur, får klara sig bäst de vill. Medan de unga männen, som i jämförelse med sina systrar har större frihet och fler möjligheter, erbjuds en kommunalt finansierad offerkarriär.
Va fan får vi för pengarna? Offentligt finansierade offerkarriärer tydligen. Företrädesvis för unga män. Progressivt.
