Jag tänker väldigt konstigt. Diagnos?

45-årig högfungerande autist utan några andra diagnoser, ingen arbetslivserfarenhet förutom sommarjobb på korvmojar med pensionärer och ungdomar.

Jag har alltid tänkt väldigt konstigt och jag tänker att det har någonting annat än med autsimen att göra. Vad kan det vara?

De senaste veckorna har jag aktivt tänkt (utan att handla det minsta förutom att youtuba rymdraketer) på att bygga en rymdraket för en person. Om jag dör på vägen spelar ingen roll så länge jag får komma ut i rymden. Där kan jag begå självmord tänkte jag så blir det mindre att planera för hemfärd. Men sedan fick jag idén om att åka ner på jorden igen med fallskärm och gå eller ro tillbaka till Sverige, så jag har funderat på gummibågar om jag landar i havet med fiskespö och vattenrenare.

När jag är duktig så har jag typ 500 kr att spara i månaden som blir över.

Jag kommer på det ena vansinniga projektet efter det andra. I min ungdom så tänkte och gjorde ungdomarna normala saker. Jag själv var övertygad om att jag skulle kunna göra en egen fallskärm med tillräckligt många av mammas sänglakan och hoppa ner från gymnasiets höga tak. Jag satt och tänkte på det istället för läxorna och failada alla kurser. Jag var jätteseriös med det men det bestod bara av en massa fantasier, hela dagarna.

Jag höll i 3 månader på med att läsa om fysik på wikipedia. Det tog 3 månader att inse att jag var långt utanför min comfort zone och att jag bara satt och nästan psykotiskt drömde om storheter.

Nu när jag reflekterar så verkar jag ha en jävla övertro på mina förmågor. Osunt och onaturliga sådana. Jag vet att jag inte är begåvad, jag är inte en av de där smarta autisterna och de begåvningstest (intellektuella) jag gjort har visat att jag är normalintelligent och har dyslexi.

Som ni ser så håller jag på med en massa skit som inte leder någon vart. Jag försöker vara kritisk men ändå så har jag svårt att se var jag är påväg med exempelvis rymdraketsidén. Jag vet inte varför, men ibland så vaknar jag upp och tänker: "men vad i helvete.. det där är ju helt jävla sjukt och orealistiskt". Då har jag redan buntat upp en massa idéer så som att jag ska konkurrera med facebook (jag kan inte mycket om datorer). Det känns i det läget lite som att vakna upp ur en psykos eller något.

Jag har på senare tid haft en del sådana uppvaknanden och det har satt väldigt djupa spår i mig: precis allt jag gör är jag rädd för att det är ännu ett rymdraketsprojekt. Om jag så reflekterar över dagen eller vad jag ska äta till middag imorgon eller om jag filosoferar om livets ståra gåtor. Jag har ju faktiskt fog för att tro att jag är galen.

Det underlättar inte att mina tankar går kors och tvärs heller. Även om jag inte fått någon diagnos så pratade jag och psykiatrikern mycket om tvångstankar. Inga särskilda tvångstankar men det att jag hela tiden kände mig tvungen att tänka. Att släppa dessa tankar vore för mig att släppa hela min identitet och inse att jag inte är någon smartskalle. Ständigt tjat om att jag skulle tänka på vardagen istället, fixa mat, städa osv.

Jag tänker som sagt också fel när jag tänker. Mina föreställningar om hur mänskliga relationer går till och hur jag ska hantera dem. Mina förmågor. Vad som är möjligt och sunt rent matematiskt och tekniskt osv. Planering är åt helvete, uppfattning om var jag är på väg och så vidare. Jag är praktiskt taget blind.

Jag är väldigt motiverad till att tänka hela tiden, det har jag haft nu i hela mitt liv och jag börjar närma mig 50. Det är en del av min identitet. Jag vill bara vända det till någonting gott. Jag har provat att skriva, jag tycker det är tråkigt och jag suger på det, har fått mina riktigt oläsliga skittexter nobbade såklart av förlag. Tänk er att kvalitén är lika fantastisk som i Breiviks manifest, det är ostrukturerat och rörigt och osammanhängande text för icke-autister.

Jag undrar vad det är för tankefel jag har och vad jag kan göra för att "tänka rätt" istället? Jag vill vara intellektuell och jag vill tänka högt i tak också ibland men jag vill att det ska vara sunt och inte vansinnigt. Vad kan och bör jag göra? Jag vill komma någonvart med mina tankar och satsningar och jag vill komma långt. Sitter 45 år i en liten lägenhet på bidrag och är autistisk.

Har dessa tankar ställt till det för dig i ditt liv rent praktiskt? Om inte, så ser jag inte problemet.
Tycker det låter som att du har ett kreativt tänkande med mycket fantasi, och det behöver ju inte vara något negativt. Och självinsikt har du ju det med, även om "uppvaknandet" tar tid ibland.

Tragiskt att du är 45 år och inte har lyckats räta till ditt sinne och ditt liv.

För sent att göra lumpen för dig också.

Du skriver att du själv känner att du inte lider av några tvångstankar men ändå presenterar du vitt spridda idéer som är galna. Fantasi är en väldigt värdefull resurs att ta till och berikar livet, men inte i en större skala då dessa inte kan delas med verkligheten.

Jag är själv i din ålder och har själv en hel del erfarenheter av psykiatriker och har inte gillat de flesta av de då de tolkar teorier direkt ur boken. Har du svårt att planera och organisera ditt liv så behöver du medicin mot ångest och det finns en hel uppsjö av dessa med vissa biverkningar.

Det var inte detta han undrade över. Extremt onödig kommentar.

TS, du verkar ha ett sjukt kreativt tänk, det är inget dåligt. Det med att du inte bryr dig om att du dör på kuppen är något du får kriga med själv, eller kontakta en psykolog. Jag ser personligen inte att du har något "problem" med detta, kanske att det förstör lite i vardagen som du förklarade med läxorna, att det tog över typ. Hur tänker du kring detta? är det jobbigt för dig eftersom att det "tar över" eller tycker du bara att du har "konstiga" tankar?

Att jag ger mig in i fantasiprojekt. Det största problemet med det är väl att det leder mig in i isolation och bort från mer konstruktiva aktiviteter och idéer. Det leder mig också bort från verkligheten, så när man pratar med mig, och framförallt när jag tänker på vad jag ska hitta på idag och var jag vill vara med mitt liv inom ett år, så har jag huvudet uppe i de rosa molnen.

Den allra mesta skadan kommer väl ifrån att jag inte har vettiga och realistiska mål och aktiviteter för mig. Sådant är en enda röra för mig när det gäller planering och alltihopa. Det som saknas är också vett. Jag vet inte var jag är på väg, jag vet inte hur en väg ser ut, jag kommer ingenstans heller och de mål jag sätter upp är antingen tråkiga: laga mat eller sjukliga: var som elon musk.


Det blir en riktig kalldusch när jag inser att jag inte är elon musk och förmodligen inte ens bättre än en frisk tonåring på att tänka helt vanligt sunt förnuft.

Jag tycker att jag anstränger mig och mår dåligt över fantasier. Att jag inte är ute i verkligheten, med mindre ångest och mer mening, och uppnår saker eller lever ett levbart liv.

För mn del tycker jag att du får vara autistisk och syssla med det du sysslar med så länge du inte går på folk, skapar oreda för vanligt folk eller håller på med introverta och antisociala saker. Du verkar klara av att vara sysslolös eller gå in i återvändsgränder och inser att du gjort det och tar dig tillbaka ut på stora gatan efter ett tag. Om du känner att du behöver någon att snacka med så föreslår jag att du bokar en tid hos psyket och berättar en av dina stories du berättat för oss här alternativt skaffar ett jobb och jobbar med gamla.

Vet inte riktigt hur hjärnan fungerar med autism så vill inte låta som att jag kan något. Vad är det som du mår dåligt över med att ha fantasier? vill du sluta helt med det eller vill du inte att dom ska gå så långt som dom gör?

Du förklarade att du hade pluggat fysik i 3månader pga din fallskärmsfantasi tex.

Jag uppfattar det som att du har både vett och självinsikt, utifrån det du skriver.
Och kallduschar får vi alla då och då, det är en del av livet.

Jag vill ha realistiska mål och kunna acceptera att jag bara tänkt på en massa skit i hela mitt liv. Det som ger mig ångest är att jag ofta lever i en fantasivärld utan att inse det. Så jag har hela tiden en paranoia över att jag lever i en fantasivärld just nu.

Jag har på något sätt också lyckats bygga en bild av mig själv som verkligen inte stämmer. Därför skäms jag bland människor över att jag inte ens klarar av enklare jobb (hålla tider, prata med människor, hantera stress, improvisera, planera osv och sådant som autister har svårt med) medan jag gått runt och trott att jag är någon slags einstein eller elon musk.

Jag vet faktiskt inte vad jag mår dåligt över utav det. Det är väl att jag går runt och dagdrömmer men inte riktigt vet var jag har verkligheten så att jag kan ta vettiga beslut och ha sunt förnuft och komma någon vart och få ordning på mitt liv.

Känner igen mig lite här faktiskt. Det jag skulle vilja koppla det till är att du har sysslolös. Rätta mig gärna om jag har fel, men det låter som att du har lite för mycket fritid eftesom du inte har något jobb eller något du gör på dagarna?

Kan det vara så att du har tråkigt på dagarna och därför kommer alla tankar upp? Försök isåfall hitta någon syssla, kan du inte jobba så testa på onlinespel, någon fysisk aktivitet om du klarar av det eller hitta någon ny serie som du sitter bänkad för. Vad har du för intressen?