Hur märker ni att en person har Aspergers syndrom?

Vad spelar det för roll om någon har Aspergers Syndrom eller någon annan funktionsnedsättning? Ska man inte kunna umgås med dem precis som med vem som helst? Alla är ju olika, även om man har samma diagnos och det är därför svårt att säga hur en person med Aspergers Syndrom fungerar. Det är väl bättre att personen själv får berätta, alla har vi våra svårigheter oavsett vad det handlar om.

Detta är viktigt. Det finns flera neurotyper som är både mindre sociala och mer socialt klumpiga än jag, till exempel.

Att ha AS betyder inte per automatik att man häver ur sig "Vad tjock du är", eller "ful tröja du har" varannan sekund. Jag är aldrig brutalt ärlig t ex, som en del med AS är.
Det är ett spektrum, och bland många av oss går det inte att se att vi skulle vara autistiska.

Så mycket som han behöver, det r individuellt.

Det handlar inte om lättja utan att det helt enkelt inte bara går, mentalt, för vissa. Så visst blir han bekväm, menn et är för att han behöver det för att det inte ska se ut som en svinstia annars.

Man behöver ju inte berätta om sin diagnos? Enda som vet om min är kollegor och nära vänner.
Nu är jag visserligen, och som sagt, väldigt högfungerande men även folk som har mer problematik behöver inte ge ut sitt livs dagbok för främlingar.

Låt oss föreställa oss att Kalle har en umgängeskrets där Kalle är en uppskattad medlem i gruppen, men hans förmåga att helt plötsligt bara lämna gruppen och gå hem ibland utan att säga något, ses naturligtvis som suspekt. Vad vännerna nu kan förstå är att Kalle inte var sur, så som de kanske trodde, utan att det bara blev lite för mycket väsen för Kalle att orka med pga att han hade haft en dag med mycket intryck som tröttat ut honom. Kalle kan dessutom lära sig att han i såna situationer bör säga till vännerna att han är trött och känner att han behöver gå hem, så att de andra inte tar illa upp eller blir oroliga över hans beteende.
Diagnosen kan vara en förklaring till vissa beteenden, men det får inte bli en ursäkt. Den ursäkten måste Kalle själv stå för. Det räcker inte bara med att skylla på diagnos. Och att försöka utnyttja det på något sätt, det finner jag vara dåligt beteende. Men jag kan se hur en del tänker i det läget. (Var faktiskt några i klassen, när jag var nydiagnosticerad, som på skämt föreslog att jag skulle använda det som ursäkt för att vara oförskämd) Men då tror jag nog att det kan finnas ytterligare någon diagnos än bara AS.

Jag vill inte tro att de flesta med AS är ett gäng medvetna skitstövlar.
Eftersom det inte är ovanligt med bokstavliga tolkningar, så gäller det även regler. Och har man blivit uppfostrad med att man inte skall såra, så tror jag att de flesta oavsett diagnos eller ej, försöker leva efter det. Men vi har också blivit uppfostrade med att vi skall vara ärliga. Och ibland går inte riktigt de två sakerna ihop, och det är då det kan bli socialt klumpiga kommentarer.
När jag råkar sätta mig i såna situationer är jag tacksam om någon rättar mig. Sen har jag också en grupp vänner som vet att jag inte menar något illa och bara garvar när jag råka göra något sådant inom den kretsen av vänner.

Det finns bra lättläst litteratur om vad asperger är. Läs på lite så förstår du vad det faktiskt innebär och hur det kan uttrycka sig. Exempel: "Familjevardag med autism och asperger". Kolla på biblioteket.
Det finns så otroligt många olika sidor av diagnosen och det uttrycker sig olika hos olika individer. Det är därför man numera kallar det för "autismspektrum". Det finns inte längre några tydliga gränser som man ansåg tidigare.

Fler behöver lära sig vad diagnosen autismspektrum betyder. Livet för många NT skulle också underlättas av att använda många av de metoder och hjälpmedel som finns för AS. Alla har vi ju mer eller mindre en AS-diagnos, men oftast inte så mycket att det ställer till några större problem i livet.

Ironin i att vi alla här skriver på flashback...

Ja, det blir åt ett dåligt beteende att skylla på diagnosen. Tyvärr så blir det så för vissa.
Om Kalle bara gick hem helt plötsligt för att han blev sur. Hade det varit mer okej, än att Kalle gick hem för att han har asperger?

I det första fallet så finns det ju också en förklaring.
För att Kalle blev sur.
Men ändå så känns det som att folk stör sig på / "godkänner" det andra fallet mer.
Förstår du lite hur jag menar?

De med asperger kan inte tyda när någon blivit leds och vill då gömma sig bakom en diagnos, den korta versionen.

Tänker du inte på narcissister nu?

Nä, narcissister och psykopater är mycket lättare att ha och göra med än de med asperger. Den med asperger blir man tvungen att banka in det i skallen på, och även då så kopplar dom inte utan börjar joddla om diagnoser. Psykopater, narcissister, egoister etc förstår subtila signaler. När det börjar blänka så förstår en utan asperger att det är lägligt att sätta på en dimmer samt börja avlägsna sig istället för att sätta igång och ursäkta sig eller börja kvittra.

En diagnos är därav bara en ursäkt.