Citat:
Jag har inte skrivit detta inlägg för att jag söker uppmärksamhet, och mina självmordstankar är allvarliga. Jag har orkat att leva ett ovärdigt liv alldeles för länge.
Min depression grundar sig i 9 års mobbning(hela grundskolan) och hade inga vänner i gymnasiet heller men blev inte mobbad i alla fall, blev våldtagen av 2 killar när jag var 17, min biologiska pappa har alkoholproblem vilket var ett problem tills dess att föräldrarna skiljde sig, har och har alltid haft en dålig relation med syskon. Det är många saker som har bidragit till att jag mår dåligt.
Gällande relationer så har jag dejtat killar och killar har visat intresse men aldrig för någonting seriöst, och varför vet jag inte. Killar ser mig som ett sexobjekt mer än en individ och begriper inte varför.
När jag började universitetet så trodde jag att jag skulle få vänner. Detta hände dock inte och jag förstår inte riktigt varför. Jag har pratat med anhöriga om detta och deras teori är att jag är en svår person att lära känna och att andra lätt kan få intrycket av att jag inte vill lära känna dem. Det kan stämma att jag är en svår person, men jag försöker att vara lite mer framåt och social när jag är där. Jag är dock väldigt introvert och lider av social ångest.
Jag lider av panikångest, och förut kunde jag kontrollera den till att enbart få ångest när jag befann mig hemma. Men just nu är den helt omöjlig att kontrollera och kan bryta ihop i stort sett när som helst och var som helst.
Jag vill begå självmord men jag vet inte om jag vågar. Jag får lite dåligt samvete gentemot dem anhöriga som faktiskt bryr sig. Men jag skulle behöva vänner och en kärleksrelation också. Jag tror att skulle jag få vänner och en kille så skulle större delen av min depression försvinna.
Min depression grundar sig i 9 års mobbning(hela grundskolan) och hade inga vänner i gymnasiet heller men blev inte mobbad i alla fall, blev våldtagen av 2 killar när jag var 17, min biologiska pappa har alkoholproblem vilket var ett problem tills dess att föräldrarna skiljde sig, har och har alltid haft en dålig relation med syskon. Det är många saker som har bidragit till att jag mår dåligt.
Gällande relationer så har jag dejtat killar och killar har visat intresse men aldrig för någonting seriöst, och varför vet jag inte. Killar ser mig som ett sexobjekt mer än en individ och begriper inte varför.
När jag började universitetet så trodde jag att jag skulle få vänner. Detta hände dock inte och jag förstår inte riktigt varför. Jag har pratat med anhöriga om detta och deras teori är att jag är en svår person att lära känna och att andra lätt kan få intrycket av att jag inte vill lära känna dem. Det kan stämma att jag är en svår person, men jag försöker att vara lite mer framåt och social när jag är där. Jag är dock väldigt introvert och lider av social ångest.
Jag lider av panikångest, och förut kunde jag kontrollera den till att enbart få ångest när jag befann mig hemma. Men just nu är den helt omöjlig att kontrollera och kan bryta ihop i stort sett när som helst och var som helst.
Jag vill begå självmord men jag vet inte om jag vågar. Jag får lite dåligt samvete gentemot dem anhöriga som faktiskt bryr sig. Men jag skulle behöva vänner och en kärleksrelation också. Jag tror att skulle jag få vänner och en kille så skulle större delen av min depression försvinna.
Du skulle ju kunna få det du behöver och vill ha, det kräver bara endel jobb och tid.
De flesta människor är osäkra och rädda av och till, även de som på ytan ser så lyckade ut.
Gå med i föreningar, prova sporter, spela ett nytt instrument, engagera dig i något ändamål du tycker känns bra, gå på möten, sök kontakt.
Om någon inte känns sjysst gå vidare, det finns alltid någon annan med hjärtat på rätta stället.
Jag är också en sådan som är rädd att bli sårad, har ett hårt skal. Men jag försöker att öppna mig mer och mer. Man måste våga för att vinna något. Försök förlåta och gå vidare.
Du har så mycket att ge till världen och att få.
jaja, något ska man ju ha för sig på dagarna..
