Självmordstankar och uppgivenhet i samband med uttrappning av div mediciner

Det som talar mot är att du aldrig får samma reaktioner på opis som i början. Även om du hållit upp i fem år. Det jag vill säga är att man inte ska stressa de dagar drogfrihet känns för jävligt, att det är OK att inte ta och inte vara helt OK. En slags acceptans för att man inte får livet innan drogerna tillbaka. Sedan såklart en annan sida att man lär sig massor om sig själv genom hela processen, både av att droga och sluta. Fast det kanske är obehagligt.

Asså nneeejj inte ta cykel som exempel, jag cyklade hela tiden i två decennier, slutade och när jag skulle testa efter två decennier till hade jag helt glömt hur man cyklar och hamnade i diket.

Där föll min tes i diket också.

Att man inte kan uppleva ruset på opiater som första gången kan förklaras med att vår hjärna är fantastisk på att försöka upprätthålla det som den tycker är normalt. Det behöver inte vara nåt ”kemiskt” som blivit permanent. Ketamin tex talar många om permanent tolerans och en tes är att hjärna lärt sig att parera effekterna - inlärning.

Tror inte det är kemiskt, dvs transmittorsubstanser. Tror det är hjärnans struktur som ändrats lite. Det gör den ju t ex vid inlärning.

Tror inte det är kemiskt, dvs transmittorsubstanser. Tror det är hjärnans struktur som ändrats lite. Det gör den ju t ex vid inlärning.

Jag har precis kommit igång med en neuropsykiatrisk utredning och räknar med att lära mig ännu mer om mig själv och tror att jag kommer få en del svar varför det sett ut som det gjort för mig under så lång tid.

Jag har insett, med viss hjälp av min psykiater, att mitt substansberoende har fungerat som en lösning på svårigheter jag haft sedan barnsben. Jag har aldrig tagit överdoser, gillat vara väck osv utan tagit mina droger för att fungera bättre i vardagen. Kan vara därför jag aldrig förstått mig på alkohol, man blir ju bara ”sämre” upplever jag.

Med det sagt hoppas jag att aldrig behöva självmedicinera igen, det ställer ju till det och gör livet oförutsägbart, minst sagt.

Hej! Jag läste ditt första inlägg i tråden och hoppade sedan hit. Tänkte bara säga att jag har också använt droger som "lösning på livets svårigheter", dvs målsättningen har sällan varit att bli väck, utan knuffa in kroppen och sinnet i den riktningen jag vill, istället för att acceptera det som är. Exempel är att vara lite mer produktiv på jobbet, slappna av lite extra efter jobbet, vara lite mer uthållig på gymmet, sova lite bättre på natten, bli lite mer social när jag är träffar folk etc.

Jag har funnit ett sätt att ersätta detta med något sunt - bio hacking. Dvs använda naturliga och hälsosamma metoder för att hjälpa mig på traven. Istället för att ta stims för att orka jobba & träna så har jag börjat med ketogen kost, som ger mig naturligt mer energi och jämnare humör, som jag kompletterar med ett par koppar svart te vid behov. Istället för att ta benso för att sova så tar jag kosttillskott som magnesium, zink, melatonin. Sen har jag också jobbat med min självkänsla, gränssättning, uttryck av mina behov och en massa mer i terapin. Jag antar att det jag vill komma fram till är att med god självomsorg och naturliga knep så kan man må väldigt bra utan droger, även om man måste acceptera att vissa stunder så mår man skit helt enkelt. Eller att man inte känner för att socialisera trots att man är på en afterwork, känner sig pigg när man vill sova, eller trött när man vill vara energisk. Det är en del av livet och är nödvändigt för att utvecklas.

Hej, vill görna skriva av mig.

Jag är 46 år gammal, har barn (9 & 16), jobb, hus norr om Stockholm, ja allt som den lyckade svennen förmodas ha, i vårt land. Mitt jobb är givande, jag tjänar hyfsat bra och är ganska framgångsrik, eller har varit iaf.

Enda sedan jag var liten har jag lagt 8-12 timmar om dan på att grubbla, oftast har grubblandet haft en negativ klang och har förstås lett till att jag var extremt dålig i skolan. Att jag ändå fick ett bra jobb var dels pga bra kontakter men också hårt arbete från min sida. Detta är jag ändå stolt över.

Vid 16 års ålder hittade jag cannabis, vilket jag torskade på ganska omgående för att sedan göra den klassiska resan genom drogutbudet och strax innan 30 års ålder dök opiaterna upp i mitt liv. Passande nog fick jag mitt första barn i det skedet och ville (detta kan man verkligen ställa sig frågande till) förstås sluta med drogerna.

Efter många turer på olika tillnyktringsenheter fick jag plats på en avgiftning och efter denna behandlingshem. Allt såg ljust även om det tog ett år att verkligen bli mig själv igen, dvs må bra, utan droger. Träningen, som jag haft sedan barnaår blev mitt nya knark som för så många ex-knarkare.

Jag höll mig nykter, bortsett från några små återfall enda till 8 år senare då jag fastande i nåt så löjligt som hostmedicin, som visserligen ledde till krypton, sub och benzo.

Lyckades slingra mig ur skiten på egen hand och började tokträna, gick upp från 72 till 85 kg i (lite fett också förstås) på ett par år. Jag hade blivit träningsnarkoman. Jag hade aldrig mått så bra i mitt vuxna liv, allt gick som en dans så länge jag tränade stenhårt.

En dag var det slut på resultaten på gymmet, jag var mog ganska nära mitt generiska max, eller vad man säger. Hur som helst, inga resultat på gymmet = ingen motivation till fortsatt träning. Skall även nämnas att jag under dessa hårdtränande år tog lite suboxone då och då.

I början var det bara nån gång i månaden, som när det var fest på jobbet och min sociala fobi gjorde sig påmind, för att sedan långsamt men säkert bli två dagars intag, instället för ETT intag som min regel. Tillslut började det störa träningen och jag tänker att detta hade större inverkan på min träning, snarare än hur hårt jag kunde träna min kropp, som jag nämnde ovan.

Ni som orkat läsa ända hit förstår vad detta leder. Opioider, främst sub, blev ett vanligt inslag, dagarna jag inte tog var dåliga dagar, då jag varken kunde prestera på jobbet, gymmet eller sköta det sociala med familj och vänner.

Snabbspolning till 2015
Jag sökte åter hjälp och fick suboxone lagligt, i en förvisso låg dos. Allt var bra igen, livet hade återvänt! Men varför skulle jag nöja mig med det. Jag kunde väl ändå ta lite rc-droger, lite heroin och benzo, precis lagom så att det gick ur koppen till nästa urinprov. Skitsmart!

Alla insatta i detta ämne vet var detta leder, mam blir förr eller senare påkommen, det kan vara ett positivt urinprov eller misstänkt beteende på jobbet eller hemma med familjen. Och man blir framförallt fysiskt beroende.

Jag har nu gett upp och sagt till mig själv och min omgivning att jag ska sluta med suboxone och förstås alla andra mediciner (benzo lyrica heroin osv), vilken process jag är mitt uppe i.

Mitt problem är att jag känner mig för bekväm och ibland paniskt rädd när drogerna lämnar min kropp. Vi snackar inga höga doser av nåt, 2mg sub och kanske motsvarande 1mg alprazolam i benzo och sporadiskt bruk av 300mg lyrica. Men jag vågar inte släppa taget helt, pga rädslan för vad jag har framför mig, i form av psykisk, fysisk abstinens samt reaktioner från en omgivning som känner sig idiotförklarad av alla lögner och svek, vilket är helt rimligt.

Omgivningen, beroendemottagning, jobb, vänner och familj tror att jag har kommit längre i min uttrappningsprocess och jag kan verkligen inte än en gång berätta hur det ligger till, efterom det är svårt att kalkylera konsekvenserna av ett sådant erkännande. Sanningen är inte allt det bästa, enligt mig.

Allt detta, får mig att fundera på om att denna gång skita i allt och lämna denna vidriga värld (för det är den verkligen, motbevisa mig gärna) genom att i långsam men bestämd takt gå ner i träsket och köra så länge det håller. Jag kommmer att mista det mesta, och värst av allt relationen till mina barn, som jag i nuläget känner är de enda som hindrar mig från ta en överdos heroin.


Som jag skrev i början, ville jag bara skriva av mig och inser att många antingen inte pallar läsa eller bara konstaterar att nån som har så mycket att förlora och till synes så många möjligheter till ett lyckligt liv skriver denna uppgivna och självömkande bajsmacka (på ett vidrig liten iphone) bara är ett exempel på nån som haft det lätt för sig, men ändå lyckats sumpa allt. Och visst är det så.

Jag tänker dock att de födda med ett starkt psyke ändå kan få ett bra liv i denna i hårda och prestationsinriktade värld, även om de har betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade, som bra kontakter vilka gett mig jobb och tillräckligt med kärlek och uppskattning. Det förbryllar mig så in i helvete att jag med så goda förutsättningar, ändå inte lyckas styra båten!


Min förhoppning är iaf att nån som kanske är i 30-års-åldern känner igen sig och frammanar den ödmjukhet för livet som jag saknade och även nu saknar.

Det här med substansberoende, verkar vara betydligt mycket svårare att göra sig kvitt med ju senare i livet man är, kan jag konstatera.

Tack till dig som läste, ber om ursäkt för rörig text och lycka till med livet!

3 år senare hoppas allt har gått bra