Självmordstankar och uppgivenhet i samband med uttrappning av div mediciner

Hej, vill görna skriva av mig.

Jag är 46 år gammal, har barn (9 & 16), jobb, hus norr om Stockholm, ja allt som den lyckade svennen förmodas ha, i vårt land. Mitt jobb är givande, jag tjänar hyfsat bra och är ganska framgångsrik, eller har varit iaf.

Enda sedan jag var liten har jag lagt 8-12 timmar om dan på att grubbla, oftast har grubblandet haft en negativ klang och har förstås lett till att jag var extremt dålig i skolan. Att jag ändå fick ett bra jobb var dels pga bra kontakter men också hårt arbete från min sida. Detta är jag ändå stolt över.

Vid 16 års ålder hittade jag cannabis, vilket jag torskade på ganska omgående för att sedan göra den klassiska resan genom drogutbudet och strax innan 30 års ålder dök opiaterna upp i mitt liv. Passande nog fick jag mitt första barn i det skedet och ville (detta kan man verkligen ställa sig frågande till) förstås sluta med drogerna.

Efter många turer på olika tillnyktringsenheter fick jag plats på en avgiftning och efter denna behandlingshem. Allt såg ljust även om det tog ett år att verkligen bli mig själv igen, dvs må bra, utan droger. Träningen, som jag haft sedan barnaår blev mitt nya knark som för så många ex-knarkare.

Jag höll mig nykter, bortsett från några små återfall enda till 8 år senare då jag fastande i nåt så löjligt som hostmedicin, som visserligen ledde till krypton, sub och benzo.

Lyckades slingra mig ur skiten på egen hand och började tokträna, gick upp från 72 till 85 kg i (lite fett också förstås) på ett par år. Jag hade blivit träningsnarkoman. Jag hade aldrig mått så bra i mitt vuxna liv, allt gick som en dans så länge jag tränade stenhårt.

En dag var det slut på resultaten på gymmet, jag var mog ganska nära mitt generiska max, eller vad man säger. Hur som helst, inga resultat på gymmet = ingen motivation till fortsatt träning. Skall även nämnas att jag under dessa hårdtränande år tog lite suboxone då och då.

I början var det bara nån gång i månaden, som när det var fest på jobbet och min sociala fobi gjorde sig påmind, för att sedan långsamt men säkert bli två dagars intag, instället för ETT intag som min regel. Tillslut började det störa träningen och jag tänker att detta hade större inverkan på min träning, snarare än hur hårt jag kunde träna min kropp, som jag nämnde ovan.

Ni som orkat läsa ända hit förstår vad detta leder. Opioider, främst sub, blev ett vanligt inslag, dagarna jag inte tog var dåliga dagar, då jag varken kunde prestera på jobbet, gymmet eller sköta det sociala med familj och vänner.

Snabbspolning till 2015
Jag sökte åter hjälp och fick suboxone lagligt, i en förvisso låg dos. Allt var bra igen, livet hade återvänt! Men varför skulle jag nöja mig med det. Jag kunde väl ändå ta lite rc-droger, lite heroin och benzo, precis lagom så att det gick ur koppen till nästa urinprov. Skitsmart!

Alla insatta i detta ämne vet var detta leder, mam blir förr eller senare påkommen, det kan vara ett positivt urinprov eller misstänkt beteende på jobbet eller hemma med familjen. Och man blir framförallt fysiskt beroende.

Jag har nu gett upp och sagt till mig själv och min omgivning att jag ska sluta med suboxone och förstås alla andra mediciner (benzo lyrica heroin osv), vilken process jag är mitt uppe i.

Mitt problem är att jag känner mig för bekväm och ibland paniskt rädd när drogerna lämnar min kropp. Vi snackar inga höga doser av nåt, 2mg sub och kanske motsvarande 1mg alprazolam i benzo och sporadiskt bruk av 300mg lyrica. Men jag vågar inte släppa taget helt, pga rädslan för vad jag har framför mig, i form av psykisk, fysisk abstinens samt reaktioner från en omgivning som känner sig idiotförklarad av alla lögner och svek, vilket är helt rimligt.

Omgivningen, beroendemottagning, jobb, vänner och familj tror att jag har kommit längre i min uttrappningsprocess och jag kan verkligen inte än en gång berätta hur det ligger till, efterom det är svårt att kalkylera konsekvenserna av ett sådant erkännande. Sanningen är inte allt det bästa, enligt mig.

Allt detta, får mig att fundera på om att denna gång skita i allt och lämna denna vidriga värld (för det är den verkligen, motbevisa mig gärna) genom att i långsam men bestämd takt gå ner i träsket och köra så länge det håller. Jag kommmer att mista det mesta, och värst av allt relationen till mina barn, som jag i nuläget känner är de enda som hindrar mig från ta en överdos heroin.


Som jag skrev i början, ville jag bara skriva av mig och inser att många antingen inte pallar läsa eller bara konstaterar att nån som har så mycket att förlora och till synes så många möjligheter till ett lyckligt liv skriver denna uppgivna och självömkande bajsmacka (på ett vidrig liten iphone) bara är ett exempel på nån som haft det lätt för sig, men ändå lyckats sumpa allt. Och visst är det så.

Jag tänker dock att de födda med ett starkt psyke ändå kan få ett bra liv i denna i hårda och prestationsinriktade värld, även om de har betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade, som bra kontakter vilka gett mig jobb och tillräckligt med kärlek och uppskattning. Det förbryllar mig så in i helvete att jag med så goda förutsättningar, ändå inte lyckas styra båten!


Min förhoppning är iaf att nån som kanske är i 30-års-åldern känner igen sig och frammanar den ödmjukhet för livet som jag saknade och även nu saknar.

Det här med substansberoende, verkar vara betydligt mycket svårare att göra sig kvitt med ju senare i livet man är, kan jag konstatera.

Tack till dig som läste, ber om ursäkt för rörig text och lycka till med livet!

Min familj fick mig till att tro att mitt liv var bra.
Vilket ledde till att allt dåligt som hände i mitt liv var mitt eget fel.
Tex det var mitt fel att det var kallt och stökigt hemma, mitt fel att mina föräldrar var taskiga mot mig mm.
Det skapade också en social fobi och fick mig till att sluta ta kontakt med folk för att mina föräldrar fått mig till att tro att jag är ett bortskämt barn.
Trots att jag la ner mycket energi på att förbättra mig, skaffa bra betyg i skolan och vara lydig och inte ta dråger så kändes det ändå inte som om det var tillräckligt för att någon skulle kunna tycka om mig.
Har fortfarande svårt att tro på mig själv än i dag.
Min poäng är:
Är du säker på att du haft ett liv med bra möjligheter ?
Har folk ofta berömt dig när du gjort något bra eller har de bara ryckt på axlarna då.
Har de alltid istället vart väldigt noggranna med att kritisera allt dåligt du gjort. ?

Är nog helt naturligt att du är rädd för att klara dig helt utan droger.

Samma sak med tankar på att ge upp och bara skita i allt, sånt tänker jag fast jag har flera års drogfrihet. Den uppgivenheten brukar vara övergående för mig iaf.

Ja ja, jag läste allt och ville mest svara därför snarare än att jag har så värst bra råd att ge dig. Tycker att du ska kämpa på. som du skriver att det inte är några jättedoser du tar, så nån bit på vägen mot målet har du ju ändå tagit dig.

Mycket tankvärt. Det vi beskriver är väl praktexempel på dålig självkänsla.
På din två första frågor skulle jag våga lova att svaret är ja. Jag har alltid varit älskad och då inte bara i samband med prestation. Däremot har jag noterat hur viktigt det är att jag får bekräftelse, oftast via jobbet.
På din sista fråga, är jag mindre säker.

Jag är ju förälder själv nu och tycker att trots att jag drogat varit en bra förälder, närvarande, snarare ställt lägre, än höga, krav på dom. Vet att dk ”högpresterare” som inte har förmågan att reflektera tycker att jag misshandlar mina barn som inte drillar dom i deras aktiviteter.

Tack för detta, det betyder mycket.

Jag känner ju att jag vill vara em god människa, om än bekväm och lite feg och älskar tanken på att ett av mina barm behövde ett livsviktigt organ som jag fick ge till dem (och självklart till nån annan, men nu är detta em dröm). Själva organflytten kunde få ske om ett halvår så jag kunde skjuta heroin under ordnade former och riktigt gott samvete.

Fan va sjukt skrivet.

Läst vad du skrivit. Lätt att skriva och säga vad som helst. Men jag säger ändå ; tänk på dina barn. Stå ut, våga stå ut!

Helt rätt, det är så det måste bli. Det var bara skönt att få ventilera ens mörkare tankar. Nä, jag ser det som att har man skaffat barn är det prio 1 att se till att dom har en förebild och nån som kan hjälpa till med allt vad det kan va. Att utsätta sina barn för en sån grej är misshandel och ett sätt att skicka dom i samma riktning, om jag ska tala för mig själv då. Förstår att det finns de som faktiskt känner att de gör sina närmaste en tjänst när de lämnar livet.

Som sagt, tanken med denna post är att förhoppningsvis sporra någon som känner igen sig och få ventilera.

Tack för stöd och förståelse hur som helst!

Varför tar du dig inte i kragen och kör ibogaine ?

Vill du verkligen bli kvitt missbruket finns det flertalet effektiva metoder som utrotar det utan att syssla med det i flertalet månader. (Och eftersom du har ekonomin dessutom har du många möjligheter*)

Spana in min tråd i signaturen.

Bland annat för att ibogain är verkningslöst (vad jag vet) mot opioider med lång halveringstid . Visst har jag ryckt i kragen, bara inte tillräckligt hårt. Själva utfasningen av suboxone är det minsta problemet för övrigt.

Men jag ska absolut inte bortse från Agmatine!

Det stämmer inte.

Du kanske inte blir helt fri på en session, men ifall 20 åriga heroin-missbruk kan försvinna med hjälp av Ibogaine så kan ditt också göra det. (Tar dock ett par fler sessioner*)

Det finns förövrigt flertalet andra antagonister i tråden som du kan också experimentera med. Tycker du borde läsa igenom hela tråden då du kommer få en djup förståelse för vad som sker i hjärnan vid bruk/missbruk.

Inte för att vara taskig men utsikterna för att du ska kunna bli drogfri är väldigt små, så som jag ser det. Att man ska dra i sig massa lsd, svamp, ibogaine osv tror jag inte ett skit på, vissa problem kan inte lösas på dessa sätt. Lösningen, eller en bit av den, är att få stöd och umgås med "normala" människor som stöttar personen med missbruk. Eller så får man problem med rättsväsendet eller transportstyrelsen och tvingas på så sätt att hålla sig nykter. Man måste alltså nå sin personliga botten och känna på konsekvenser.

Detta är bara vad jag tycker och tror, och allas livsöden är ju olika. Man kan bara konstatera att det är svårt att bara skräddarsy ett sätt att sluta missbruka såhär över nätet. Hoppas det går bra för dig och att du hittar just ditt sätt så att du kan sluta med substanserna. Sen får man räkna med att verkligheten är jävligt kall och hård precis när man går av.

Jag håller helt med dig. Jag ser inte missbruk som en kemisk grej i de flesta fallen, jag ser det som en psykisk störning som ofta framkallats genom missbruk. Sen finns det förstås undantag och mediciner kan hjälpa i vissa fall.

Människan hjärna verkar vara helt otrolig på att läka, bara man ger den tid. Det är inte en slump att utrycket ”getting clean is easy, staying clean is hard” (om än fel citerat) finns.

Jag tror också att mycket av abstinensbesvär personer går igenom är helt psykosomatiska.

Det finns många orseriösa ibogainbehandlare, och de som jag upplever serösa menar att det främst fungerar för rena heroinister.

Vad jag kunde utröna av din text är att du inte vet själv varför du ska sluta. Det verkar som att det bara är din omgivning som vill att du ska sluta. Det är flera gånger jobbigare att sluta om man inte vill det själv!!

Sen ska du vara medveten om att dina tankegångar, ditt "känsloliv" och ditt välmående är bokstavligt kapat av drogerna. Det är helt naturligt att vara rädd för framtiden när man slutar. Den framtid du projicerar, utifrån den du är nu, är inte den KORREKTA framtiden. Du kan bara göra en riktigt analys när du varit dig själv ett längre tag.

Nånstans inom dig finns en mogen person som är redo att ta över, bara du går ut i strid mot drogerna!