Några funderingar om verklighetens eviga existens

Det jag säger är ju fullständigt logiskt så länge man inte tror att det finns någon typ av själ eller liknande, vilket det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det gör.

Sant, men ändå.

Och den exakta kopian skulle även känna ett "jag", samma "jag", det är ju en kopia.
Vi känner alla "jag". Det verkar vara lätt att skapa nya "jag" hela tiden.
Och så tror du att det aldrig mer kan uppstå ett "jag" för dig. Så.. Vad är den magiska ingrediensen som gör just DIG så speciell att just DU aldrig mer kan känna ett "jag", oavsett vad.


"After your death you will be what you were before your birth."

- Arthur Schopenhauer


"The future is an unknown, but a somewhat predictable unknown. To look to the future we must first look back upon the past. That is where the seeds of the future were planted. I never think of the future. It comes soon enough."

- Albert Einstein


"Something might be true while being harmful and dangerous in the highest degree. Indeed, it might be a basic characteristic of existence that those who know it completely would perish, in which case the strength of a spirit should be measured according to how much of the 'truth' one could still barely endure- or to put it more clearly, to what degree one would require it to be thinned down, shrouded, sweetened, blunted, falsified."

- Friedrich Nietzsche

Det jag säger är tvärtom. Om vi slumpmässigt bildas på nytt oändligt antal gånger så betyder det att det inte finns något speciellt "jag". Och om dessa "jag" inte är speciella så finns det inte heller något speciellt som sammanlänkar dem.

Precis.
Alltså kommer du att uppleva ett nytt "jag".
Ditt "jag" är ju inte speciellt, det är inte något unikt bara för dig.

Om du säger att just ditt "jag" aldrig kan upprepas oavsett vad så säger du att just ditt "jag" är något speciellt. Du säger då att det är något magiskt med just ditt "jag".

Du är för fixerad vid egot. Det är bara att inse.

Det är du som är för fixerad vid egot. Du anser att ditt "jag" är så speciellt att ett annat "jag" som råkar vara snarlikt ditt då också måste tillhöra dig.

Men om vi tänker så här: Du behöver inte vänta på ett framtida "jag". Det kanske någonstans i universum just i detta nu finns ett annan planeten jorden men en exakt kopia av dig. Anser du då att även ni är en och samma individ?

Ja absolut, det anser jag. Det upplevs som samma individ när allting är identiskt.
Men det finns även andra versioner av "mig" som gör andra saker, dock kan jag ju inte uppleva de versionerna eftersom vi gör olika saker.
Men om jag t.ex. tar livet av mig så kommer min upplevelse vara att jag inte tog livet av mig. Eftersom det finns andra versioner av mig där jag inte tog livet av mig.

Det blir som "quantum suicide" då med andra ord.

En tråkig konsekvens är att vi får evigt liv. När vi ligger på sjuksängen med obotlig cancer och väntar på dödens befrielse så kommer det alltid att finnas någon värld där vi lever en sekund till, så att lidandet aldrig tar slut.

Men man lär ju ändå till slut dö av hög ålder i samtliga universum. Man blir äldst på jorden, man blir en kändis av det. Men till slut måste man ändå dö. (Och antagligen hamna i repeat utan att veta om det).

Nej, man måste inte dö.

Åldrandet (och tidens riktning) är en konsekvens av termodynamikens andra lag, vilken säger att entropin alltid ökar. Men lagen är bara statistisk och med en försvinnande liten sannolikhet kan åldrandet lika gärna gå baklänges. (Alla kemiska processer är reversibla.)

Givet att det finns oändligt många världar så kommer det att finnas världar där du åldras tills du blir 99 år och sedan föryngras tills du blir nyfödd och hoppar tillbaka in i mammas mage. Men dessa världar är långt färre till antalet än alla världar där du först blir 99 år och sedan förblir 99 år under en obegränsad framtid.

Vetefan.. Jag tror ändå att världarna där du lever lite längre är begränsade. Och sen hoppar man tillbaka in i mammas mage.

Om man skulle ha samma gamla kropp för evigt så skulle jag ha det just nu vid skrivande stund. Och jag har inte det.
Edit: Eller så har jag det. Kanske min evigt gamla kropp ligger någonstans, men vi har sett till att koppla upp hjärnan till en simulator, där jag utsätts för nya utmaningar och möjligheter hela tiden, inklusive att få en ny kropp med jämna mellanrum och raderat minne. Helt enkelt för att det skulle bli jävligt tråkigt att ligga i sängen (eller något) i en evighet med inget att göra.
Ps. en totalt galen liten tanke bara.

Jag håller inte med. Men detta är väl filosofiska frågor utan objektivt sanna svar antar jag.

Schopenhauer säger uttryckligen att individen inte överlever sin död, så det där citatet stöder verkligen inte tesen i TS.

Även om oändligt många multiversa existerar så är det olika individer och inte en och samma individ som existerar i flera.

Den trista(?) sanningen är att man bara har detta korta liv och sedan är borta för evigt, precis som vilket annat levande väsen som helst.