Några funderingar om verklighetens eviga existens

Varför inte? Det kan det väl visst.
Vårt inre är en del av universum (eller kanske t.o.m. själva universum). Och allt som finns i universum kan antagligen upprepas.

Precis, minnen ackumuleras inte från ett liv till nästa.
Så jag förstår fortfarande inte snacket om oändligt minne. Minnet är antagligen begränsat i hög grad.

Jag tror att det finns en risk att du kommer uppleva dig igen med samma medvetande, och du kommer göra exakt samma saker, ha exakt samma tankar osv. hela livet om och om igen.
Det är som en evig repeat.
Men du kommer inte att komma ihåg eller vara medveten om att du redan har upplevt och gjort samma sak oändligt många gånger.

Om omniverse är evigt (nya big bangs har alltid uppstått och kommer alltid att uppstå), vilket det antagligen är, så är det omöjligt att inte samma sak kommer hända igen om det redan har hänt en gång. Och igen och igen... Det är så evigheten funkar.

Givet premissen att vi minns våra tidigare liv så kan tillståndet inte upprepas. Det räcker att vi minns hur många liv som passerat så får varje liv ett unikt sekvensnummer.

Minns vi inte våra tidigare liv så minns vi inte heller vilka hästar som vann förra gången vi var på Solvalla, så det scenariot är ointressant för vår förmåga att förutse framtiden.

Ja.
Jag tror verkligen inte att vi minns våra tidigare liv, det är rätt uppenbart att vi inte gör det och kommer inte att göra.
Så vi kan inte förutse framtiden.

Vi går nog på repeat utan att veta om det, det är en skräckinjagande tanke men det är bara att försöka gilla läget.

Ja det är själve fan. Kan man göra något för att bryta och komma ur repeaten...? Sånt här knäcker mig psykiskt.

Prova att spela "quantum suicide" för att undvika döden. Dör du aldrig så kan inte heller historien upprepas:
https://en.wikipedia.org/wiki/Quantu...nd_immortality

Man kan inte komma ur repeaten. Men man kan förkorta den genom att dö/ta livet av sig.
T.ex. om man tar livet av sig vid 20 års ålder så går man på repeat fram tills 20 års ålder.
Det knäcker mig också psykiskt.

Eller så kan man inte ens förkorta den. Man kanske aldrig kan dö en onaturlig död pga. kvantmekaniken/multiversum. (Det finns alltid en version av dig som inte begick självmord eller dog i en bilkrasch.) Så man blir tvingad att leva ett helt liv.

Jag har spelat "quantum suicide", och det verkar som att jag aldrig dog.
Men varför kan historien inte upprepas då? Jag lär hur som helst dö naturligt av hög ålder, och sen börjar repeaten.

Jo men man har ju ingen fri vilja heller. Det enda jag möjligen kan trösta med är att ingenting kan bli exakt lika, oavsett om det finns oändligt många universum. Det går alltid att dela in en sträcka i än mindre delar, om det nu inte finns en minsta planck längd dvs.

Yupp. Och inte har vi någon aning om ifall det vissa gånger är helt åt helvete med att spendera nästintill en evighet till att i ren skräck bli uppäten av en hjärnkrappa som äter ens hjärnsubstans och bajsar ut ny hjärnsubstans åt en.

Det verkar iallafall inte finnas någon omniverspolis som tar hand om sådant med tanke på hur vår värld (även djurvärlden) ser ut.

Men det var inte det jag tänkte på först när klickade på citera.

Det var det där med att gilla läget. Iallafall jag när jag tänker på dessa saker så dör alla mina tidigare humanistiska drömmar om hur vi skulle utvecklas med fantastisk teknik och kunskap och ta över universum med vår framtida oändliga godhet och omnipotens. Inte riktigt så, men det det var det jag drömmer om.. att vi hittar någon bugg i systemet liksom och lappar till oss en ny och skön och evig verklighet. Det verkar som att det skulle suga och vara opraktiskt om det gick att genomföra i praktiken.

Nepp. Livet är inte bara meningslöst... du kan aldrig riktigt dö heller. I det här livet kanske, men välkommen tillbaka är du åter igen här och nu efter dina antagligen oändligt många liv innan.

Och då syftar jag självklart inte på samma tramsigheter som medium bajsar om, att man skulle ha levt ett tidigare liv och att man tar med sig identiteten till nästa liv.. eller något sådant trams. Universum är antagligen "medvetet" i någon mening och det är nog inte första gången den är "medveten som Ola81". Men ven fan vet.

Jag tänker så här, att efter så lång "tid" (tid är också en grej som egentligen kanske är meningslös i metafysisk filosofi), alltså en oändlighet, så borde väl ändå omniversen ha kommit till en "slutsats" och inte hålla på och fjanta runt sig med de liv vi lever halvvägs in i människans evolution. Så något skumt är i görningen och ingen vet vad.

Vi vet ju inte.

Och det finns andra möjliga förklaringar till varför saker skulle kunna återupprepa sig som inte har med loopar att göra.

Om omniverse är evigt, ja, vilket det möjligen är, eller inte är. Hittills är det bara en obevisad spekulation.

Fast även om det någon gång i framtiden skulle finnas en person som såg exakt ut som dig intill minsta atom och hade exakt samma tankar och minnen och upplevelser så skulle det fortfarande inte vara du. Det skulle bara vara din dubbelgångare i framtiden som inte hade något med dig att göra.

Du lever bara en enda gång.