Jag börjar med min historia så ni förstår mig bättre, är en tjej på 23 år och har sedan två år tillbaka träffat en kille som jag varit lite fram och tillbaka tillsammans med, varför det inte funkade var för att han inte accepterade att jag gick ut på krogen varje helg och drack alkohol, samt hade killkompisar och massa annat.
Så då sa jag direkt att nej jag ändrar inte på mig själv, jag vill göra detta just nu och jag gör vad jag vill.
Så då bestämde vi oss för att sluta prata med varandra då det uppenbart aldrig skulle funka, även fast vi båda vad jätte kära i varandra.
Så kunde det gå ca 2 veckor, han kunde smsa och ringa jätte mycket och jag svarade inte, även fast jag så gärna ville svara!
Tillslut så klarade jag inte mer så började jag svara på smsen och fråga vad han ville mig?
Så skrev han oftast att han saknar mig och efter många om och men så höll vi på att träffas igen, samma senarium hände säkert 5 gånger under cirka ett år.
Jag var bara så jäkla kär i den här killen och har aldrig tidigare haft ett förhållande och var väldigt oerfaren överhuvudtaget vad gäller känslor och kärlek.
Men så sista gången då vi inte hade setts eller pratat på ca 1 månad och jag levde livet med min bästa tjejkompis, men tänkte på honom konstant, så hörde han av sig en kväll då jag druckit, så då började allt om igen.
Men denna gången hade jag själv lessnat på att gå ut på krogen, så det gick lite bättre i vårat förhållande, nästan direkt så tjatade han att jag skulle flytta in hos honom, (bodde hemma hos min mamma innan, och har kvar mitt rum där).
Så jag sa att jag kan testa att flytta in en vecka, allt gick bra och vi fortsatte att bo ihop, och kort efter de var vi då alltså tillsammans.
Nu har vi varit ihop i cirka ett halvår, och han blir mer och mer svartsjuk, vilket jag visste från början att han var, men som jag såklart har tänkt att jag kan ändra på, eller att det går över.
Så jag får inte gå på krogen, jag får inte ha ett jobb där det jobbar killar, jag får inte vara ute sent på helger med kompisar, han ska alltid veta vars jag är och med vem, får inte vara killar där, jag skulle aldrig få åka och resa iväg någonstans, förutom med honom då.
Och nu på senare tid så klagar han på att jag borde klä mig annorlunda också, (har oftast polotröja och jeans) men nu varenda gång vi ska ut ur lägenheten så ber han mig täcka rumpan med något, tex en lång kofta, och gör jag inte det (som jag oftast inte brukar göra) så kan han vara sur resten av dagen.
Tidigare om någon sånt här hade hänt hade jag direkt sagt att han är dum i huvudet och lämnat honom, men nu har jag normaliserat det och accepterar hans beteende och svartsjuka.
Så sjukt hur hjärnan fungerar att något som man i början aldrig skulle acceptera har nu smygit sig sakta på så att jag normaliserat det.
Jag är arbetslös för tillfället, eller jag jobbar ca 2 dagar i månaden, så ligger mest hemma och sover eller tar hand om hemmet, nu då jag är deprimerad så sover jag mest hela dagarna.
Så min kille ringer mig från jobbet säkert 10 gånger varje dag, och ibland om han hör något konstigt ljud i bakgrunden då vi pratar så kan han fråga om jag har någon hos mig, och vill ibland att jag ska filma runt i lägenheten så att han ser att ingen är här, samt att han varje dag frågar om någon hört av sig till mig, eller om någon skickat vänförfrågningar på Facebook eller instagram.
Han säger att han litar på mig men ändå så får han sånna sjuka inbillningar att jag skulle ha någon hos mig?
Förut var jag oftast på jätte bra humör, hittade på massa roliga saker varje dag och hade energi och orken att gå ut ur mitt hem, och hade ett heltidsjobb som jag skötte bra.
Men nu då jag någon gång försökt planera något med en kompis så är det alltid på hans villkor och det blir en massa bråk och tjat så jag orkar knappt träffa någon längre.
Sist jag hittade på något så hade jag vinkväll med en av mina tjej kompisar, då kallade han mig alkolist och massa andra ord, fast jag inte har druckit på ett halvår någonting alls.
Men då iallafall när jag åkte till min kompis så ville han att jag skulle smsa hela tiden jag var där, och hennes sambo fick inte vara hemma då jag var där, och min kille skulle hämta mig därifrån en viss tid osv osv.
Så när han kom för att hämta mig hos min kompis så frågade han såklart ut mig och var sur.
En annan gång då vi var och bowlade med honoms kompisar (hör och häpna jag fick gå ut) så frågade han mig om jag ville ha något och dricka och jag sa att jag kanske funderade på ett glas vin, då frågade han om jag var allvarlig och om jag ville ha en smäll av honom som ens sa så.
En annan gång skulle vi på bio med hans kompisar och han var otrevlig mot mig under hela tiden, då vi satt i bilen påväg dit och jag började berätta något till honom så sa han åt mig att hälla käften, och hans kompisar skrattade.
Han var bara otrevlig mot mig nästan hela kvällen, sen mitt i allt på bion vill han börja hålla hand mitt i allt.
Vi hittar aldrig på något, och när vi väl gör det så ska han alltid lägga till att: jag ville inte göra det här egentligen, jag gjorde det bara för din skull, eller för att du inte ska kunna tjata sen på att vi aldrig hittar på något tillsammans.
Ja vi har väll hittat på max 5 saker tillsammans sen vi blev ihop, utanför lägenheten alltså, och inget har han verkat uppskatta.
Det är inte så att han inte heller jobbar för mycket och inte har tid att hitta på något, då han faktiskt är ledig 3 dagar i veckan.
Det konstiga är att varje gång vi har varit och hittat på något eller innan vi ska åka och hittat på något så har han alltid ring sin bror och sina kompisar och frågat om dom ska komma dit, och vara med oss.
Utan att fråga mig innan, och varje gång han har ringt någon har jag blängt surt på honom och alltid sagt varje gång att han kan ju fråga mig först innan han ringer, samt att vi kan väll hitta på något själva någon gång?
I början fick jag inte ens träffa hans kompisar då han var för svartsjuk för det också, men nu säger han att han vill ha med sig dom då jag och han är ute, ifall att någon raggar på mig och det blir slagsmål, så att hans kompisar kan hjälpa till isånnafall, tror dock att han skämtar när han säger så, för han är väldigt stark själv, och dom skulle inte vara till mycket hjälp i en sån situation.
De gångerna då vi väl varit ute och ätit tillsammans så har det alltid varit brottom, som de 3 gångarna vi ätit på buffé och de ingår efterrätt efter maten så har jag aldrig fått äta det för att han inte orkar vara kvar längre, eller han är stressad, eller ska hem till datorn.
Fast han vet att jag jätte gärna ville ha efterrätt.
Vi bråkar minst en gång i veckan, stor bråkar så att jag är nära att packa mina saker och flytta hem.
Sist var det för att jag skulle på en jobbintervju där det jobbar både kvinnor och män, och man träffar mycket kunder i övrigt, jag sa att det spelar ingen roll vad han säger, jag kommer åka, så blev det världens gräl, som sen gick över som vanligt, han blir lugn tillslut och vill kramas och jag är ledsen men tillslut så ordnar vi upp det.
Jag åkte på intervjun och han frågade till och med om jag ville att han skulle skjutsa mig dit, efter att vi bråkat då.
Allt gick bra och han var inte speciellt sur då jag kom hem, men han sa att om nån kille kommer att ragga på mig om jag får jobbet så kommer han döda oss båda osv, och hotade med historier om vad som han tidigare gjort med sina ex som någon kille raggat på eller som inte lyssnat på honom osv.
Då vi bråkar så är det han som kryper till korset och vill bli vänner, medans jag är långsint och envis,
han kommer alltid då på massa förslag som förlåtelse och kan lova att vi ska hitta på det ena och det andra som han vet att jag tycker är kul.
Han kan komma med förslag och åka och handla mat åt mig och överraska med saker, men det händer bara efter att vi har bråkat och han typ tycker synd om mig, och ber om ursäkt för hans beteende.
Han tar ut våldet på saker, tex en kniv i bordet eller slag i dörren, han har slagit mig en gång för att jag slog honom.
Han tog en gång sönder min mobil för att jag inte ville ge mitt lösenord till honom, fick dock en ny av honom dagen efter och han sa att jag fick välja precis vilken jag ville ha bland alla sorter och prisklasser.
Det jobbiga är att vi är så kära i varandra och vill inte ha någon annan än honom, han får mig att känna mig trygg och älskad.
Även fast vi bråkar då och då.
När han ringer mig varje dag så säger han alltid hur mycket han saknar mig, och han brukar alltid säga hur kär han är i mig.
Så jag vet inte hur jag ska göra, och nu har jag ju som sagt vant mig vid detta, så för mig är det ju normalt nu, men är ju inte lycklig för det.
Sen kommer vi till mig då, som inte alls är fläckfri, är själv jätte svartsjuk och skulle inte bli glad om han gick ut på krogen, och jag blir irriterad direkt nån tjej bara tittar mot honom, och han får inte prata med tjejer heller, varken han eller jag har några av motsatta kön kvar på sociala medier då vi båda är så pass svartsjuka.
Men egentligen så känner jag att min svartsjuka bara blivit så extrem för att han är så mot mig, var inte sån i början, jag hade inte alls varit lika begränsad mot honom om han inte var så mot mig.
Vi har planerat att förlova oss och skaffa barn, då båda är väldigt barnsjuka, och vi är väldigt kära i varandra, och de flesta stunderna så är vi ändå vänner och bara håller om varandra och myser.
Ja de är väll mest han som tjatar om förlovning och barn men jag har sagt att jag vill vänta ett tag till, så vi ser om vårat förhållande ens kommer att hålla i längden.
Jag är bara kluven, han vet att jag har blivit deprimerad och han frågar om det är pga honom, för han vet ju själv och erkänner att han är svartsjuk och begränsar mig.
Så har ni varit med om liknande, eller har några tips så får ni mer än gärna kommentera!
Så då sa jag direkt att nej jag ändrar inte på mig själv, jag vill göra detta just nu och jag gör vad jag vill.
Så då bestämde vi oss för att sluta prata med varandra då det uppenbart aldrig skulle funka, även fast vi båda vad jätte kära i varandra.
Så kunde det gå ca 2 veckor, han kunde smsa och ringa jätte mycket och jag svarade inte, även fast jag så gärna ville svara!
Tillslut så klarade jag inte mer så började jag svara på smsen och fråga vad han ville mig?
Så skrev han oftast att han saknar mig och efter många om och men så höll vi på att träffas igen, samma senarium hände säkert 5 gånger under cirka ett år.
Jag var bara så jäkla kär i den här killen och har aldrig tidigare haft ett förhållande och var väldigt oerfaren överhuvudtaget vad gäller känslor och kärlek.
Men så sista gången då vi inte hade setts eller pratat på ca 1 månad och jag levde livet med min bästa tjejkompis, men tänkte på honom konstant, så hörde han av sig en kväll då jag druckit, så då började allt om igen.
Men denna gången hade jag själv lessnat på att gå ut på krogen, så det gick lite bättre i vårat förhållande, nästan direkt så tjatade han att jag skulle flytta in hos honom, (bodde hemma hos min mamma innan, och har kvar mitt rum där).
Så jag sa att jag kan testa att flytta in en vecka, allt gick bra och vi fortsatte att bo ihop, och kort efter de var vi då alltså tillsammans.
Nu har vi varit ihop i cirka ett halvår, och han blir mer och mer svartsjuk, vilket jag visste från början att han var, men som jag såklart har tänkt att jag kan ändra på, eller att det går över.
Så jag får inte gå på krogen, jag får inte ha ett jobb där det jobbar killar, jag får inte vara ute sent på helger med kompisar, han ska alltid veta vars jag är och med vem, får inte vara killar där, jag skulle aldrig få åka och resa iväg någonstans, förutom med honom då.
Och nu på senare tid så klagar han på att jag borde klä mig annorlunda också, (har oftast polotröja och jeans) men nu varenda gång vi ska ut ur lägenheten så ber han mig täcka rumpan med något, tex en lång kofta, och gör jag inte det (som jag oftast inte brukar göra) så kan han vara sur resten av dagen.
Tidigare om någon sånt här hade hänt hade jag direkt sagt att han är dum i huvudet och lämnat honom, men nu har jag normaliserat det och accepterar hans beteende och svartsjuka.
Så sjukt hur hjärnan fungerar att något som man i början aldrig skulle acceptera har nu smygit sig sakta på så att jag normaliserat det.
Jag är arbetslös för tillfället, eller jag jobbar ca 2 dagar i månaden, så ligger mest hemma och sover eller tar hand om hemmet, nu då jag är deprimerad så sover jag mest hela dagarna.
Så min kille ringer mig från jobbet säkert 10 gånger varje dag, och ibland om han hör något konstigt ljud i bakgrunden då vi pratar så kan han fråga om jag har någon hos mig, och vill ibland att jag ska filma runt i lägenheten så att han ser att ingen är här, samt att han varje dag frågar om någon hört av sig till mig, eller om någon skickat vänförfrågningar på Facebook eller instagram.
Han säger att han litar på mig men ändå så får han sånna sjuka inbillningar att jag skulle ha någon hos mig?
Förut var jag oftast på jätte bra humör, hittade på massa roliga saker varje dag och hade energi och orken att gå ut ur mitt hem, och hade ett heltidsjobb som jag skötte bra.
Men nu då jag någon gång försökt planera något med en kompis så är det alltid på hans villkor och det blir en massa bråk och tjat så jag orkar knappt träffa någon längre.
Sist jag hittade på något så hade jag vinkväll med en av mina tjej kompisar, då kallade han mig alkolist och massa andra ord, fast jag inte har druckit på ett halvår någonting alls.
Men då iallafall när jag åkte till min kompis så ville han att jag skulle smsa hela tiden jag var där, och hennes sambo fick inte vara hemma då jag var där, och min kille skulle hämta mig därifrån en viss tid osv osv.
Så när han kom för att hämta mig hos min kompis så frågade han såklart ut mig och var sur.
En annan gång då vi var och bowlade med honoms kompisar (hör och häpna jag fick gå ut) så frågade han mig om jag ville ha något och dricka och jag sa att jag kanske funderade på ett glas vin, då frågade han om jag var allvarlig och om jag ville ha en smäll av honom som ens sa så.
En annan gång skulle vi på bio med hans kompisar och han var otrevlig mot mig under hela tiden, då vi satt i bilen påväg dit och jag började berätta något till honom så sa han åt mig att hälla käften, och hans kompisar skrattade.
Han var bara otrevlig mot mig nästan hela kvällen, sen mitt i allt på bion vill han börja hålla hand mitt i allt.
Vi hittar aldrig på något, och när vi väl gör det så ska han alltid lägga till att: jag ville inte göra det här egentligen, jag gjorde det bara för din skull, eller för att du inte ska kunna tjata sen på att vi aldrig hittar på något tillsammans.
Ja vi har väll hittat på max 5 saker tillsammans sen vi blev ihop, utanför lägenheten alltså, och inget har han verkat uppskatta.
Det är inte så att han inte heller jobbar för mycket och inte har tid att hitta på något, då han faktiskt är ledig 3 dagar i veckan.
Det konstiga är att varje gång vi har varit och hittat på något eller innan vi ska åka och hittat på något så har han alltid ring sin bror och sina kompisar och frågat om dom ska komma dit, och vara med oss.
Utan att fråga mig innan, och varje gång han har ringt någon har jag blängt surt på honom och alltid sagt varje gång att han kan ju fråga mig först innan han ringer, samt att vi kan väll hitta på något själva någon gång?
I början fick jag inte ens träffa hans kompisar då han var för svartsjuk för det också, men nu säger han att han vill ha med sig dom då jag och han är ute, ifall att någon raggar på mig och det blir slagsmål, så att hans kompisar kan hjälpa till isånnafall, tror dock att han skämtar när han säger så, för han är väldigt stark själv, och dom skulle inte vara till mycket hjälp i en sån situation.
De gångerna då vi väl varit ute och ätit tillsammans så har det alltid varit brottom, som de 3 gångarna vi ätit på buffé och de ingår efterrätt efter maten så har jag aldrig fått äta det för att han inte orkar vara kvar längre, eller han är stressad, eller ska hem till datorn.
Fast han vet att jag jätte gärna ville ha efterrätt.
Vi bråkar minst en gång i veckan, stor bråkar så att jag är nära att packa mina saker och flytta hem.
Sist var det för att jag skulle på en jobbintervju där det jobbar både kvinnor och män, och man träffar mycket kunder i övrigt, jag sa att det spelar ingen roll vad han säger, jag kommer åka, så blev det världens gräl, som sen gick över som vanligt, han blir lugn tillslut och vill kramas och jag är ledsen men tillslut så ordnar vi upp det.
Jag åkte på intervjun och han frågade till och med om jag ville att han skulle skjutsa mig dit, efter att vi bråkat då.
Allt gick bra och han var inte speciellt sur då jag kom hem, men han sa att om nån kille kommer att ragga på mig om jag får jobbet så kommer han döda oss båda osv, och hotade med historier om vad som han tidigare gjort med sina ex som någon kille raggat på eller som inte lyssnat på honom osv.
Då vi bråkar så är det han som kryper till korset och vill bli vänner, medans jag är långsint och envis,
han kommer alltid då på massa förslag som förlåtelse och kan lova att vi ska hitta på det ena och det andra som han vet att jag tycker är kul.
Han kan komma med förslag och åka och handla mat åt mig och överraska med saker, men det händer bara efter att vi har bråkat och han typ tycker synd om mig, och ber om ursäkt för hans beteende.
Han tar ut våldet på saker, tex en kniv i bordet eller slag i dörren, han har slagit mig en gång för att jag slog honom.
Han tog en gång sönder min mobil för att jag inte ville ge mitt lösenord till honom, fick dock en ny av honom dagen efter och han sa att jag fick välja precis vilken jag ville ha bland alla sorter och prisklasser.
Det jobbiga är att vi är så kära i varandra och vill inte ha någon annan än honom, han får mig att känna mig trygg och älskad.
Även fast vi bråkar då och då.
När han ringer mig varje dag så säger han alltid hur mycket han saknar mig, och han brukar alltid säga hur kär han är i mig.
Så jag vet inte hur jag ska göra, och nu har jag ju som sagt vant mig vid detta, så för mig är det ju normalt nu, men är ju inte lycklig för det.
Sen kommer vi till mig då, som inte alls är fläckfri, är själv jätte svartsjuk och skulle inte bli glad om han gick ut på krogen, och jag blir irriterad direkt nån tjej bara tittar mot honom, och han får inte prata med tjejer heller, varken han eller jag har några av motsatta kön kvar på sociala medier då vi båda är så pass svartsjuka.
Men egentligen så känner jag att min svartsjuka bara blivit så extrem för att han är så mot mig, var inte sån i början, jag hade inte alls varit lika begränsad mot honom om han inte var så mot mig.
Vi har planerat att förlova oss och skaffa barn, då båda är väldigt barnsjuka, och vi är väldigt kära i varandra, och de flesta stunderna så är vi ändå vänner och bara håller om varandra och myser.
Ja de är väll mest han som tjatar om förlovning och barn men jag har sagt att jag vill vänta ett tag till, så vi ser om vårat förhållande ens kommer att hålla i längden.
Jag är bara kluven, han vet att jag har blivit deprimerad och han frågar om det är pga honom, för han vet ju själv och erkänner att han är svartsjuk och begränsar mig.
Så har ni varit med om liknande, eller har några tips så får ni mer än gärna kommentera!
