På riktigt finns ingenting

Verkligheten använder sig själv för att dölja sanningen om sig själv. Förstår vi oss på sanningen kan vi omöjligt existera i nuvarande livsform. Universum leker kurragömma med sig själv. Jag kan inte förklara det på något enklare sätt

Bra där, om vi ändå inte vet nånting så kvittar det egentligen om vi är i ett evigt helvete eller inte.

Om du känner att "det kvittar" så tror du inte tillräckligt mycket på det. Om man tror tillräckligt mycket på det så bryr man sig, väldigt mycket.

Men hur som helst, jag är skeptisk till att vi skulle leva i ett evigt helvete, jag tror inte att vi (jag) gör det.

Det var det som var min poäng. Jag tror att om man verkligen hade känt att man lever i ett helvete så hade man tagit sitt liv om och om igen om helvetet går runt i en loop.

Livet blir vad man gör det till. Sinnet har makten att skapa sin egen värld hur himmelsk som helst bara man vill och väljer att göra så, tänka så. Man kan leva i grav misär av fattigdom eller drogmissbruk tex men ändå leva mer himmelskt och lyckligt än den lilla få massan av resurstjuvar osv som oavsett vad ser sitt liv som ett helvete.

Nä skulle vi leva i ett helvete så skulle vi inte ens diskutera frågandes om vi möjligtvis kan leva i ett helvete utan hade man levt i ett helvete hade livet varit så extremt plågsamt varje sekund och minut att man inte ens hade sett nån anledning att fundera över om ens liv är helvetet utan man hade bara velat ta sig av daga, om och om igen.

Bara att man faktiskt kan unna sig att fundera över om ens liv är ett riktigt helvete så är ens liv inte ett helvete på riktigt.

Medvetandet formar känslorna man känner och det går att kontrollera och göra sig lycklig eller olyckigt med tankens kraft oavsett förutsättningar man har att utgå ifrån, men helvetet är inte ens i närheten av olycklig, som går att reparera, helvetet är evigt extremt lidande som inte ens går att föreställa sig med vår världs mått mätt.

Men hur kan vi veta om detta är helvetet? För vi har inget att jämföra med. Vi har bara upplevt detta jävla jordeliv, bara detta att jämföra med. Dessutom är det många människor i världen som lider extremt mycket.

Aja, lite tankar bara.

Förstår vad du menar och ja folk finns där som lider. Men det är egentligen inget som är ett måste eller konstant utan det beror på yttre omständigheter. Einstein sa något i stil med att det viktigaste beslutet man har att ta i livet är om ens omvärd är fientlig eller inte. Man kan själv styra hur ens simulation är men, då andra i simulationen också är observatörer precis som en själv så kan man tyvärr bli påverkad av att en annan simulerad själ skapar ondska och elände omkring en men ibland kan det vara så enkelt som att helt enkelt förflytta sig utom räckhåll för en ond eller våldsam själ. En del kommer alltid att vara lågbegåvade och skapa obehag för andra men det är ett konstgjort obehag som går att bekämpa eller undvika medan helvetet är absolut och konstant och ger evigt lidande som inte går att undkomma på något sätt alls.

Om man har cancer har man mycket små chanser att göra sig själv frisk. En stoisk person uthärdar lidande något bättre än andra, men lidande är det likväl.

De flesta saknar viljestyrkan att ta livet av sig, även om de är fullt medvetna om hur usel världen är. Instinkten att överleva är starkare än alla andra i de flesta fall.

Det finns även många fler former av lidande som man inte själv kan påverka.
Tänk på judarna i koncentrationsläger, svält och sjukdom i fattiga länder, hemlöshet, utsättning för brott, en massa sjukdomar som t.ex. svår ångest.
Om du besöker en psykiatrisk mottagning så ser du hur extremt ångest kan vara, det är utom denna värld, de kan springa runt och skrika och spy av psykisk smärta. Då är man faktiskt i "helvetet".
Osv.

Ja, överlevnadsinstinkten är en pain in the ass, själv skulle jag hellre vara död.