På riktigt finns ingenting

Tack skogismyra, jag gillar dina funderingar! Men det finns ingen sanning i det jag skrev. Det var bara ord som pekar i en viss riktning och i bästa fall emottas som en medicin mot mindre förvirring.

Sanningen är DU SJÄLV som LIVET och dit finns ingen väg då du redan ÄR där i LIVET som du är...

Till att bli "Nollad" finns ingen manual det bara händer och att inte få visa sig duktig och kämpa dej dit med allehanda metoder är vi inte vana vid! Identifiering med det som tyks födas, kämpar på och dör till slut är alltså förvirringens moder och Gud, pappa, mamma osv räddningen? AJ, aj inte alls, du är då Tankens slav och och att vara slav ger bara frustration och mer o mer sökande i evighet. Livet, Universum är som en hund som jagar sin egen svans i oändlighet och kan inte sluta... och just därför så skriver jag detta... vi kan inte sluta. Att se detta är behagligt och allt faller på plats äver oordningen, kaoset.

så du menar att du förnekar den fysiska verkligheten av kött och blod ? Om ingenting hade funnits hade du bara varit tomhet, men nu finns du, med känslor och hjärna. Vad är problemet ?

Saker kanske existerar i vardaglig mening men på kvantnivå är det rent abstrakta principer som skapar vår verklighet, som schrödingers vågfunktion och heisenbergs osäkerhetsprincip.

Det du beskriver har jag också erfarit några gånger och jag har också kapitulerat. Det var nog helt enkelt inte meningen där och då.

Jag misstänker att målet är att arbeta för att bli fria från våra egon och öka vår medvetenhet.

I så fall: frågan är om exakt samma sak händer i evighet, en repris i evighet.
Tänk dig om man skulle inse det när man har ett kasst liv, och man vill fly, men det går inte att fly ens med självmord. Snacka om att man skulle få panik då.

En total insikt om det skulle leda till det ultimata helvetet. Fast i evigheten.
Ibland har jag snuddat vid den tanken och det kändes nästan som att marken försvann.

Det är precis varför det är logiskt att "Gud" skulle se till att själv glömma "sin existens" i evigheten.
Jag brukar kalla nuet för medvetandet.

Du är förvirrad.

Hahahaha.
Är HAN förvirrad??
Det var det roligaste som jag har hört.
Oj oj oj, du skulle bara veta.
Det är precis tvärtom, det är du som är förvirrad.

Okej, om du och "han" har rätt måste det finnas ett sätt att förklara det på ett kort och koncist sätt.

Varför är det så att ..

Gräv dig ur den gropen om du kan. Lycka till.

Jag har ett perifert intresse av explicit idioti så allt du kan bidra med hjälper mig att förstå det som fenomen.

Kör för fan!

Jag tror att du skulle gilla boken – och fröjdas redan av titeln – On Having No Head: Zen and the Rediscovery of the Obvious.

Nej, vad nu! Vad tokigt! Skulle jag inte ha något huvud? Jag har då aldrig hört på maken! Bah, humbug!

Men zen är just det: tokigt – tokigt nyktert, that is! För hela poängen är att uppleva tillvaron utan föreställningar om den. Och utan föreställningar: inget huvud. Men det hela måste förstås på rätt sätt! Och hur förstår man en zenkoan? Det tycks inte alls gå genom konventionellt tänkande! Aj, aj, knepiga grejor det här.

Ett annat sätt är att förstå fenomenet genom en epigrammatisk aforism, typ Meister Eckharts Dem ruhigen Geist ist alles möglich. Vad ska det betyda? Vad menar karln? Tala ur skägget, kan man tycka!

Kolla denna, jag menar det;
"The Great Actor" av Alan Watts: https://youtu.be/jldHW2xKBao
För er som inte vet, Alan Watts är upplyst.

Jag har tänkt i samma banor. Att vi skulle leva i ett evigt helvete utan att veta om det. Därför försöker jag sträva efter att göra det bästa av livet och ignorera sanningen. Samtidigt tror jag att vår fria vilja är en illusion, och att allt som sker nu händer av en anledning som vi har glömt bort. Vi är på väg mot någonting bättre. Så småningom kommer allting bli total perfektion, vad som skulle kunna beskrivas som Nirvana. Där och då kommer det kännas rätt att börja om på nu kula, utan vetskap om vårt förflutna.