Lyssnade igenom serien "Barnen i vårdnadstvisterna" och även denna serie landar i kategorin aktivism.
https://sverigesradio.se/avsnitt/barnen-i-vardnadstvisterna-de-tysta-skriken-del-1
Budskapet är basically, ge barnen rätt att bestämma mer vilken vårdnadshavare de vill ha på 100% - och det är i denna serie enbart mamman.
För att nyansera: Det är några rejäla as till farsor som det berättas om. Våld mot mamman är standard, ibland även mot barnen. Farsan i del 3 pucklar på barnen och insisterar att få ha vårdnad fast han skiter totalt i dem när han har ungarna, de får klara sig själv helt. Varför vill man ens ha vårdnad om man skiter i ungarna? För att ge igen på mamman och man har inget annat att fylla livet med?
Farsan i program 1 verkar också vara en typ som försöker fiska efter var mamma och dottern bor på de stunder han har umgängesrätt.
All in all är det rätt tragiskt - dåliga människor som inte borde ha barn och definitivt inte tillsammans. Barnen hamnar i mitten av den skiten och föräldrarna låter sin toxiska relation gå ut över barnen.
Men aktivisternas linje att yttrerligare stärka moderns rätt till barnen genom att ge barnen mer inflytande (de kommer självklart välja den förälder de har starkast anknytning till, normalt modern ju mindre barnen är), det blir ju i princip - skilsmässa utan att kunna komma överens, ensam vårdnad för mamman i 99% av fallen.
Att dokumentären är hårt vinklad lyser igenom i flera fall - t.ex. när pappan i del 1 tilldöms ensam vårdnad (rivs senare upp). Varför skulle han få ensam vårdnad om han nu var en så genomkass figur? Ligger både en och två hundar begravna här.
Fokus är på barnens version i alla tre avsnitt, men det som berättas mest om är pappornas övergrepp på familjen. Mammorna är tysta deltagare och den trygga hamn alla barn vill bo hos.
Och jag förstår verkligen varför man inte lägger särskilt stor vikt vid små barns utsagor. Dels kan de lätt manipuleras av den som huvudsakligen har vårdnaden, dels vill man att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. En annan sak när ungen är 14, om den bara vill bo med mamma då läggs det mer vikt vid det. Inte vid en 4-årings önskan.
Hade man gjort en del 4 som berättat om en pappa som kämpar för sin rätt till sina barn mot en mamma som beter sig som en manipulativ häxa, har psykiska problem och använder barnen som leverage mot pappan (och barnen vill bo med pappa, inte mamma men får inte det), då kanske denna bild kunnat vägas upp.
Att denna series team bestått av fyra slidbärare förvånar inte. 2 kvinnor som reportrar, kvinnnlig producent och mixats av en fjärde kvinna. Quelle surprise.
Slutbetyget blir: underkänt. Aktivism.
