Vetenskapens lindring för själens plågor?

(det här är ett ganska speciellt inlägg som spänner över flera ämneskategorier och jag vet inte vart jag ska placera det, filosofi tycker jag är mest övergripande så jag provar här, flytta om ni känner för det)

Religion är, hur vi än ser på det, en stor trygghet för de troende. Speciellt i svåra tider när man känner sig vilsen och ensam och i behov av vägledning. Finns det någon forskning som visar på att religiösa människor är lyckligare än ateisten? Jag har hört talas om att så är fallet. Jag vill hävda att religionen är så betydelsefull för vårt välmående att det går att se en klar skillnad mellan troende och icke troende. Ateisten söker förgäves hela sitt liv efter mål och mening och vet oftast varken ut eller in när han eller hon mår dåligt. Tar till flaskan, åker till psykakuten eller sover en hel vecka i sträck. Istället för att vända sig till prästen eller kyrkan och det andliga vänder hon sig till psykologen och "vetenskapen" för lindring. Vilken enfald! Sen när blev vetenskapen läkare för våra inre sår? Vetenskapen förstår sig inte på människosjälen som vi själva gör. Vårat innersta läggs upp på ett dissektionsbord och sönderdelas för att rensas på smärta och kvar blir ett ekande tomrum som vi fyller med ny skit och ny smärta som vi återigen bearbetar.

Hur effektivt är egentligen denna typ av behandling och varför måste den vara så ensidig? Försöker vi inte göra något väldigt enkelt till något väldigt svårt? Hur omständigt är det inte att sätta folk i terapisoffor och låta dem älta och älta när de med samma resultat kunde sändas iväg med ett par filosofiböcker till en klostergård ett par gånger i veckan. Jag har pratat med flera psykologer under min uppväxt, alla har frågat och sagt samma saker och de har aldrig kunnat hjälpa mig på riktigt. De är inte medmänniskor, de är doktorer och observanter. Återigen upplever vi en hög mur mellan människa och vetenskap. Vetenskapen får inte bli för personlig eller för subjektivt involverad, då har den förlorat sitt syfte. Just därför tjänar den inte som enda alternativet till depressioner eller ångest.

Ingenstans får vi läsa rådet: Sök dig till det andliga, påbörja en inre resa, prata med en präst och gå till kyrkan när du känner dig som mest uppgiven. Spara till en resa och besök ett kloster i Tibet.
Detta är mycket deprimerande. Bara psykologbesöken i sig gör dig ju nedstämd. Sen när kom vi på iden att bota allvar med allvar?

Istället har vi idag:
Psykologen, näsduken och de heliga SSRI-preparaten. Svälj.

Något fattas helt klart inom psykologin eller "själavården" som den kanske borde kallas. Varför jämkas inte andlighet och vetenskap samman och bildar en oslagbar enhet? Förstår inte människor att svaret på deras oro och ångest i stor utsträckning stavas TRO? Jag vet att det låter banalt för en cyniker eller skeptiker, men det stämmer ta mig tusan! Vi har överdriven respekt för våra psykiska besvär och för vetenskapens kategoriskt stelbenta "kunnighet" och underdriven tilltro till något så enkelt som andlighet och medmänsklighet.

Varför tror ni egentligen att religionen en gång skapades? Jo, ur ett universellt mänskligt behov av att känna samhörighet och mening med tillvaron. Vad ersätter vi denna samhörighet och denna mening med idag? INGENTING! Eller rättare sagt, materiella ting. Det är tomt, det är svart, det är helt och hållet öde och det ekar inombords. Det är självklart att vi människor mår dåligt av att vara så avskärmade från varandra, utelämnade åt oss själva.
Ni som sätter all er tro till vetenskapen kan omöjligt vara speciellt besjälade eller djupt tänkande människor. Ni är tråkigt nog enkelspåriga och utan fantasi. Världen ska väl tjäna oss och inte tvärtom? Om andlighet gör oss lyckligare så varför inte använda oss mer av denna outnyttjade resurs? Jag är 100% övertygad om att en Förändring av kyrkan, en symbios mellan vetenskap, filosofin och religionen kan skapa ett unikt välmående hos folk. Vi skulle se sjukantalet minska, vi skulle se färre depressioner, färre droger och mer levande människor.

Som det är idag leder egentligen inte psykologin till någonting alls ifall vi endast riktar in oss på att lindra symptomen på det egentliga problemet. Vi förstår våra beteenden allt bättre men vi verkar glömma bort allt som står utanför "signalsubstaner och hormonrubbningar". Och vad ska vi egentligen med en alltmer avancerad psykologi till? Vi är enkla varelser som har gjort det väldigt svårt för oss själva. Det finns en hel dimension som håller på att glömmas bort och som verkligen kan få oss att vakna till liv.
Jag har själv skrivit om min upplevelse jag hade i kyrkan julafton 2005. Det var något av det starkaste jag upplevt och jag har inte övergivit den vägen. Tvärtom riktar jag nuförtiden tanken åt "högre makter", åt det heliga och onämnbara inom oss och spottar vetenskapen i ansiktet. Den händelsen har påverkat mig djupare, mer innerligt och i positivare riktning än alla de psykologsamtal jag varit på tillsammans. Det måste betyda något.

Jag vet inte riktigt hur det ska gå att få in människan på ett mer andligt spår igen, antagligen är det relativt enkelt då folk nog skulle dras till detta initiativ som flugor till en sockerbit. En stark personlighet startar en ny rörelse som växer sig starkare och har till slut skapat en ny typ av församling. Ur kristendomens spillror kan människan skapa något nytt och fantastiskt utan krav på blind tro på en övermakt och utan påträngande ritualer. Kommer någon våga ta första steget?

Föreställ er alltså detta scenario.
Ni sitter i er betongbunker och känner hur timmarna rinner iväg framför datorn, hur ni blir alltmer apatiska och likgiltiga inför livet, onanin tilltar för varje dag som går, allt är allmänt grisigt. Tänk er då att det finns ett "andligt tempel" någonstans i denna gråa stenöken. Där inne är det mesta vitt, det finns tända ljus, en brasa kanske brinner i ett hörn, lugn musik spelar i bakgrunden. templet har alltid öppet. Där finns andra människor som är precis som du, som också har tröttnat på det monotona och grådaskiga svenssonlivet och vill känna lite samhörighet utan att dränka sig själva i alkohol. Ni börjar tala förtroligt till varandra, som systrar och bröder och ni bildar ett kamratgäng som svär att ni aldrig mer vänder er till en plastburk när ni känner er nere utan samtalar med varandra och ger varandra kramar och omtanke. Tänk så lätt och underbart det skulle kunna vara? Vore inte det en bättre lösning än alla vetenskapliga metoder i världen? Skulle ni inte må fantastiskt mycket bättre efter att ha lämnat templet och återvänt hem igen?

Det finns alltså en enorm potential och fantasirikedom hos människan som alltid hålls tillbaka av rädslor och överdriven respekt till det som är. Kan vi någonsin ta oss ur denna eviga cirkel av trälande och faktiskt skapa ett riktigt gemytligt samhälle?

Kom igen, det här är intressant. Eller?

Det är inget nytt att filosofin aldrig kommer att stilla människans längtan efter syfte. Speciellt då filosofin för den icke-troende alltid bevisar motsatsen. Som du säger är bästa lösningen att bli religiös, men det är lättare sagt än gjort.

Henkko: Det var en intressant analys, som du skisserade upp. Detta skulle säkert kräva ett längre svar, men jag nöjer mig med att upprepa, vad jag tidigare kortfattat sagt:

Beträffande vårt ursprung bör vi ju minnas, att vi är skapade till Guds avbild. Detta betyder ju, att vi borde genom vårt liv och beteende återspegla något av Guds egenskaper kärlek, helighet och rättvisa. Denna bild tycks ofta vara ganska diffus.
Vi är ju också skapade att leva i harmoni, uppåt med Gud, utåt med andra människor och inåt med oss själva.
Här har vi alla saker att arbeta med och försöka hitta svar på personlig nivå.
Mera om dessa saker bl.a. i länken nedan.

Det finns inte så mycket att tillägga. En bra analys. Problemet är väl att religioner fördummar sina utövare för att få dem att tro på något som strider mot den kunskap de borde ha.

Men jag vill egentligen inte se någon religion i klassisk bemärkelse. Gud kan hängas upp på ett spett och kors kan brinna, det är inte vad som är vesäntligt. Gudstron är för alltid raserad, därför anser jag att något nytt och modernare alternativ tar dess plats, eller finns som ett alternativ åtminstone. Ett andligt forum för Sveriges alla urlakade individer.
Ett alternativ till traditionell psykologbehandling och användning av psykofarmaka.

Lindell: trist att du ska vara så enkelspårig.


Men filosofin kan föda en annan sorts andlighet. Eller rättare sagt, eftertänksamhet och självrannsakan. Fast filosofin som ensamsyssla gör nog inte många glada.
Jag vet inte vad jag är ute efter rent konkret, men något som kan fungera som motvikt för den bågot ytliga tillvaro vi lever i.

Jag håller med om att människan har en andlig sida, en sida jag själv är väldigt främmande med. Jag skulle gärna vara religiös och slippa sökandet efter mål och mening, men mitt egen förnuft förkastar dom mänskliga religionerna då jag anser att dom endast är skapelser av människans fantasi.

Däremot så bör inte det mänskliga behovet av andlighet förkastas. Frågan är då hur det andlighet uppnås utan att binda sig till en religion? Henkko talar om ett nytt andligt spår "utan krav på blind tro på en övermakt och utan påträngande ritualer". Hur kan icke-religiösa människor uppnå andlighet? (Hur fick Henkko egentligen sin upplevelse? Länk till till posten?)

Och angående att finna en "själslig ro", vad är det egentligen som ger den?

1. Är det att den andliga sidan uppfylls?
2. Eller är det svaren som religionerna ger? Varför skapades allt, vad händer efter döden osv. Alla svaren som gör att man slipper den existensiella oron.

Lite att flumma runt.

Så som jag ser på religion (inte bara gudstro, utan tro i allmänhet) så är det blott en genväg för de som inte ids ta itu med verkligheten. Man nöjer sig med att tro så slipper man söka kunskap. Om det skulle vara fel låter jag vara osagt, men det är lite som att ta alvedon när man har huvudvärk; Man kurerar inte orsaken, man lindrar bara symptomen.

Tycker frågeställningen är intressant och har själv erfarenheter av orealistiska (och naiva) förhoppningar på vetenskapens förmåga att ge svar på vissa frågor.

Att tro skulle vara något väsensskilt från kunskap blir en fråga om definitioner. Egentligen, om man skall vara strikt, så är det väl bara matematiken som då blir kvar som "sann" kunskap. Matematiken kan man ju närmast betrakta som en fulländad, mänsklig konstruktion, där man eliminerat osäkerhetsmomenten genom förnuftet.

Inom övriga vetenskaper utgår vi från sannolikheter. Därmed tror vi på den vetenskapliga hypotesen, och strävar efter att validera den. Exempel; Läkaren möter en patient som lider av smärta. Baserat på patientens utsaga formulerar läkaren ett antal hypoteser, där tron på den medicinska kunskapen visar vilken riktning undersökningen bör ta vid. Processen handlar ju om att validera hypotesen genom praktiken. Det bör dock inte förglömmas, att vissa abnormaliteter existerar, vilka påvisar kunskapens oförmåga, och här nånstans inträder väl Popper och det hypotetiskt deduktiva.

Poängen är att tro på vetenskapen är också en tro. En tro som med största sannolikhet är mer rationell när det gäller praktiska göromål. Däremot förmår inte vetenskapen att leverera svar på frågor av existentiell karaktär.

Psykologin, psykoanalys och andra former av helhetskonceptioner handlar inte om att vaska fram kunskap som kan omsättas i rationella handlingar. Dessa "vetenskaper" syftar snarare till att hjälpa individen att skapa mening kring fenomen som ter sig oförståeliga eller onaturliga för individen. Här kan man kanske referera till Lange, som påpekade människans behov av den s.k. "begreppsdikten". Våra medvetanden strävar ständigt efter att sortera, inordna och rangordna intrycken i övergripande bilder. Detta är en meningsskapande process, utmärkande för oss människor. Också här nånstans inträder brottet då Gud dog, och "begreppsdikten" tog vid. Själslig smärta, såsom vi kände den, var inte längre en del av den arvssynd vi bär (Jesus dog på korset för vår skull), vilket förklarade smärtan, utan vi tvingades söka vidare.

Foucault gör en intressant analys av vansinnets historia, och påvisar skillnaderna hur vi under olika epoker betraktat Den Vansinnige. Den psykotiske "förstods" av sin omgivning ursprungligen med ett mytiskt skimmer, såsom vansinnets manifestationer var ett uttryck för en särskild koppling till Gud. I och med Pinel och inträdet av den humana psykiatrin, så förklarades den psykotiske som sjuk. Vi ser hur nya tolkningar inträder istället för religionen som tolkningsram i vilken vi inordnar fenomenen.

Kanske lever vi idag i nihilismens tidsålder. Själv får jag den uppfattningen när jag ser hur det infantila, upplevelsehysteriska och ytliga samhället breder ut sig. Konsumtionen av varor, upplevelser och människor blir till måttstock för framgång.
Någonstans ekar den Persiske Religionstiftarens ord i allas våra öron, om än omedvetet, Den Eviga Återkomsten; "Huru, om en dag eller en natt en demon smöge sig efter dig i din djupaste ensamhet och sade dig: 'Detta liv, sådant du nu lever och har levat det, måste du än en gång och otaliga gånger leva; och det skall icke vara något nytt däri, utan varje smärta och varje lust, varje tanke och varje suck och allt otaligt smått och stort i ditt liv måste komma åter och allt i samma serie och ordningsföljd' -'Skulle du då icke kasta dig ned och skära tänder och förbanna den demon som talade så? Eller har du upplevat ett oerhört ögonblick, då du skulle svara honom: 'Du är en gud och aldrig hörde jag något mera gudomligt!'"

Verkligheten, vad är egentligen det, och hur kan människosjälen förhålla sig till den? Verkligheten är atomer, molekyler, asfalt, plast och jord. Ingen kan vara ångestfri i verkligheten. Få kan hantera verkligheten utan att ägna sig åt irrationella och "vansinniga" tankar.
Du ser antagligen en motsättning mellan andlighet och vetenskap, måste det vara så? Knappast. Se på exempelvis Kina eller andra asiatländer där det ändå finns något slags meditativt lugn. Du hakar upp dig på religionen i strikt bemärkelse, som vill lägga anspråk på den sanna verklighetsuppfattningen. Det är inte en sådan typ av religiositet jag är ute efter och jag tror inte att en sådan passar in i det moderna samhället.

Verkligheten som sådan är objektiv anser jag, och det subjektiva ligger i hur den enskilde individen uppfattar den. Viktigt att göra en distinktion där. Jag tror inte någon har "fullständig access" så att säga, till den objektiva verkligheten utan allt vi tror oss veta om den har filtrerats genom förförståelse, åsikter och inte minst, tro.

Men att tro är inte att veta, på sin höjd är det att hänge sin tillit åt en sannorlik anledning, ett sannorlikt fall. Så länge ingen kommer med något motbevis som i någon mening kan baseras på denne människas förförståelse så är det knappast troligt att denne kommer ändra uppfattning.

Nu var det väl kanske inte riktigt det som tråden skulle handla om, men jag är öppen för alla exempel på österländsk filosofi/religion om du har något att bjuda på.

Kära Henkko! Jag läste med förvåning ditt inlägg, då jag minns att för inte så länge sedan så mer eller mindre hånade du ett inlägg från mig som grundade sig på just "tro"!

Jag håller med dig om vetenskapens och även psykoligins/psykiatrins oförmåga att skänka mening åt människans själ. Dock tycker jag att du har en alltför negativ bild av psykologer och psykoterapi. Det finns faktiskt BRA psykologer och terapeuter ... problemet är bara att det också finns så många usla. Att vara en god terapeut kräver så många personliga egenskaper som inte går att förvärva genom utbildning, utan antingen är en medfödd talang eller förvärvad genom livserfarenhet. Därav följer att oerhört många examinerade psykologer, sin teoretiska kunskap till trots, är värdelösa terapeuter. Men ibland har man tur, och träffar på en som både har kunskap, empati och livsvisdom. Själv har jag råkat på båda sorterna. Att ha förmånen att gå hos en bra terapeut kan verkligen i grunden förändra din syn på dig själv och livet.... det hände mig för många år sedan och jag kan ärligen säga att det förändrade mina förutsättningar i livet till det bättre.

När det gäller andlighet sedan: Det pågår en andlig "väckelserörelse" över hela världen... en som inte erkänner sig till någon etablerad religion, utan snarare bygger på gränsöverskridande. Känner du inte till att böcker av t ex Gary Zukav (Själens boning) och Donald Walsh (Samtal med Gud) ständigt trycks i nya utgåvor och är ständigt utlånade på biblioteken? Detta beror givetvis på den andliga nöd som den moderna människan befinner sig i. Det beror också på, om du frågar mig, att människan alltid har haft en inre medvetenhet om sitt eget och universums andliga ursprung och att den mänskliga själen ständigt längtar tillbaka till detta ursprung. Religiösa föreställningar har människan alltid haft och kommer alltid att ha. Vissa avskriver det som tröstetankar... andra ... som jag.... anser att det beror på att den andliga delen i varje människa VET att vi alla är delar av Gud.
mvh
Terrieterrie