Var 80- och 90-talen "magiska"? Hur var det att leva då?

Minns så här dags runt vintern när isen hade frusit, mörkret börja falla och lamporna tändes vid dammen/sjön. Det var runt 93/94 och en massa ungdomar gjorde en minirink och spela hockey, omgivna av söta tjejer som dom kunde vara på 90-talet. Själv var man runt 12 och det fanns mycket äldre också. Vissa med NHL tröjor och man gjorde lag och börja lira. Fanns inget bättre känsla än detta. Och när man tänker varför finns det inga talanger idag inom sporten som utmärker sig, jo för att dagen barn aldrig lär sig att utvecklas och vara kreativa, för de går inte igenom dessa stadier mer. Allting ska vara reglerat och tråkigt idag.

Detta var det sista året detta hände, aldrig mer upprepade det sig, själv var man ute nästgående vintrar men folk sluta att dyka upp. Idag är det bara de minsta som man ser med sina föräldrar, mellanstadie-/högstadie- och gymnasieungdomar har försvunnit från samhällets syn. Dyker dom upp så är det som feminina killar utan lust att spela, bara driva runt och sen försvinner dom efter en timma, och man ser dom aldrig mer igen.

Nu blir jag nostalgisk. Vi flickor gick till IP på vintern (konstfrusna banor), men vi åkte konståkning - vi bad personalen om att sätta på musik som vi själva fick välja, och så hittade vi på olika isdansprogram! Men vi var såklart intresserade av killarna som spelade hockey på rinken intill också, och jag kommer fortfarande ihåg när en av dem, som kallades Putte, kallade mig för "Nattens Drottning" för att jag alltid anlände till skridskobanan sent, efter att jag gjort läxorna! Idag går väl allt sådant digitalt antar jag...

Ja, tyvärr så kom datorerna in runt 94 och tog börja ta över allt. Alla hade nu en PC internet börja etablera sig, så uteaktiviteter börja bli ett minne blott.

Fanns fullt med tjejer som åkte skridsko i alla åldrar. Just denna vintern hade jag typ min första riktiga flickvän. På med skridskona och man hoppades att hon var där ute, för man hade inte vågat byta nummer än, fick man syn på henna åkte man fram, och det blev lite hångel och sånt Sen träffades man typ vid idrottshallar där folk samlades innan man börja prata i tele och planera.

Jag växte upp på 70 och 80-talet.

Jag älskar musik och film och det som är fantastiskt mycket bättre idag är kvalité på ljud och bild mot när jag växte upp.
Det är väl i stort sett det som har blivit bättre i min värld.
Det finns mycket mer pengar nu mot då och alla har det dom behöver.
Men pengar är inte lycka även om dom är viktiga. Jag upplever att allt man uppnådde förr betydde så mycket då man behövde kämpa mer.

Min första stereo jag köpte sparade jag till under en hel sommar. Känslan att köpa och äga den var fantastisk. Nånting många av dagens kids aldrig kommer att förstå då man får det mesta utan att behöva kämpa för det.
Mobiltelefoner har alla trots sinnessjukt höga priser. Även flyktingar. Ytterst få människor skulle haft råd med det under min uppväxt. Alla reser, mycket och ofta. Jag reste med mina föräldrar 2 ggr under min uppväxt till Kanarieöarna. Vi gick på bio och åt på restaurang 2 ggr om året. Upplevelsen var gigantisk då mot nu när man har råd varje helg.

Som många redan skrivit och som är det absolut viktigaste- det var betydligt tryggare förr.
På 80-talet blev det poppis att kicka ner folk. Det räckte med att svara nej på frågan: har du en cigg? Kickers var det farligaste man riskerade att stöta på. Det är ändå ljusår från risken att bli våldtagen eller misshandlad och rånad av blattar som inte existerade på den tiden. Blattar var i sån minoritet att ingen brydde sig.
Polis och lärare hade auktoritet. Att säga gubbjävel till en vuxen man när man var barn var det ingen som vågade. Det var i stort sett synonymt med ett kok stryk.

Man umgicks med folk på riktigt och inte bara via internet.
Jag är ärligt bekymrad över att mina barn inte har "bästisar" dom umgås med över huvud taget. Utöver plugg och träning sker all kontakt med vänner via internet.
Jag har vänner från barndomen jag fortfarande umgås med och som betyder otroligt mycket.
Man cyklade till polare och hängde, spelade spel och kollade film. Cyklade till badet på somrarna.
Nästan ingen cyklar och umgås med polare på det sättet idag. Har ungarna ens cyklar?
Dagens kids (och mina ungar) kommer aldrig att ha den djupa vänskapen med andra.

Den sjuka feminismen och det ologiska pk-samhället vi har idag skulle man skakat på huvudet åt på 80-talet. Sverige var en enad nation och Svenskarna höll ihop.
När Ingmar Stenmark skulle åka slalom stod Sverige stilla. Man rullade in en tv i klassrummet så alla kunde följa "Stenis" åk. En fantastiskt fin känsla av sammanhållning som vi aldrig mer kommer att få uppleva som nation. Idag har Politikerna gjort allt för att splittra Svenska folket ivrigt påhejade av journalistkåren.

Sorgligt att säga men vi går mot ett mycket kallare och mer opersonligt samhälle.
Människor är rikare ekonomiskt men så mycket fattigare emotionellt.

Det bästa med 80-talet var ändå att alla tjejer solade topless.

Det var inte särskilt ovanligt under mina tonår på 90-talet heller.

Det var en fin och bra beskrivning av att vara barn/ung på 70-80 talet. Jag känner igen mig enormt mycket i det du beskriver. Blir lite ledsen när jag tänker på det. Att det oskyldiga och på ett sett mer verkliga Sverige aldrig mer kommer igen. Alla som är födda -90 och senare förstår inte, och kommer aldrig att göra.

Där jag rörde mig existerade fenomenet ett par år in på 90-talet. 1994 ungefär var det helt borta.

Well, jag såg i alla fall gott om tuttar på stranden under hela 90-talet.

Gamla tanter och nudiststränder räknas ej

Well, var det inte så, så får man väl gratulera.

Bäst var de gånger man av en slump råkade på en snygg skolkamrat som låg där på rygg med tuttarna i vädret.

Sån tur för mig att det gällde dom två vanliga badställena på min ort och vare sig gamla tanter eller nudiststränder.

Det var en sak som var rätt bra med att bo i en liten håla: vill man till stranden så fanns det inte så mycket val.