Citat:
Det fanns helt klart slagskämpar som gav sig på folk oprovocerat på 80- och 90-talet, skillnaden då var att då var det svenska unga värstingar, t.ex. nynazzar och kickers och ibland någon enstaka ung pundare.
Jag och kompisar till mig blev själva utsatta, sen när man kom hem blodig och sårig så fick man inte sällan höra klyschor från de vuxna som "Det är aldrig ens fel att två träter" och "arga katter får rivet skinn" m.m.
Man behövde inte umgås med dessa, det räckte med att befinna sig vid fel plats på fel tidpunkt, en full slagskämpe som påstod att man hade provocerat denne eller försökt sno hans tjej fast man inte hade gjort det.
Jag och kompisar till mig blev själva utsatta, sen när man kom hem blodig och sårig så fick man inte sällan höra klyschor från de vuxna som "Det är aldrig ens fel att två träter" och "arga katter får rivet skinn" m.m.
Man behövde inte umgås med dessa, det räckte med att befinna sig vid fel plats på fel tidpunkt, en full slagskämpe som påstod att man hade provocerat denne eller försökt sno hans tjej fast man inte hade gjort det.
Precis. Jag minns själv den ofta hotfulla stämning som kunde råda ute på stan under 80-talet och början av 90-talet. Det fanns liksom alltid ett latent hot om våld i luften. Obehagligt och som liten kille var man ofta skraj för att röra sig nere i centrum en sen helgkväll.
Jag undrar vad detta oprovocerade och ofta etniskt svenska gatuvåld egentligen berodde på. Nu förekommer det ju i stort sett inte alls. Inte ens blattar driver runt på stan idag och slår ner folk oprovocerat. Ja, jag vet att ungdomar kanske var mer uttråkade på den tiden och att det inte fanns internet och smartphones... men ändå. Det förklarar inte hela fenomenet, anser jag.
Citat:
Ja, och sen fanns det idioter redan på 1980-talet, som gick omkring och frågade
om man har en cigg.
"Har du en cigg?" kunde dom fråga. Och innan man eventuellt hade hunnit svara,
eller ge vederbörande en cigg. Så åkte man på en käftsmäll.
Det var allmänt känt i det området jag kommer ifrån.
Att om någon frågar efter en cigg. Så är det nästan lika bra och börja slåss direkt.
Så illa var det i den förorten jag kommer ifrån.
om man har en cigg.
"Har du en cigg?" kunde dom fråga. Och innan man eventuellt hade hunnit svara,
eller ge vederbörande en cigg. Så åkte man på en käftsmäll.
Det var allmänt känt i det området jag kommer ifrån.
Att om någon frågar efter en cigg. Så är det nästan lika bra och börja slåss direkt.
Så illa var det i den förorten jag kommer ifrån.
Ha ha, just det där med ciggen är en klassiker. Finns det inte en scen i Stockholmsnatt där Paolo Roberto går fram till en kille på stan och börjar jiddra:
– Haru cigg?
– Nää...
– Vad fan snackaru om, klart du har cigg!
Nåt i den stilen. Eller minns jag fel?