Borde inte universum krylla av liv? (argument)

Googla på ”James Webb Space Telescope”
Tydligen planerar dom att skicka upp det 2019 Spännande som fan.

Problemet är bara att ju mer vi förstorar desto mindre yta på stjärnhimlen hinner vi söka igenom. Är det för glest mellan de bebodda planeterna så kommer vi inte att hitta dem oavsett hur mycket vi kan zooma in.

Ja, garanterat.

Vi är dock en art skapad och anpassad för den här planeten och har som längst tagit oss till Månen som i princip ligger precis bredvid oss. Bara för att vi inte kan se någonting innebär det inte att det inte existerar. Det är mycket vi inte förstår och aldrig kommer att förstå och inte heller borde förstå.

När man körde hem rymdgrus och stenar från månen, visade det sig att det var ungefär samma material som finns här på jorden. Tecken tyder också på att Mars består av samma material. Att vattnet försvann berodde på att dragningskraften var för liten som sög ut vattnet ut i rymden. Annars hade nog planeterna varit bebodda.

Förmodligen består hela vår galax av "ungefär" samma material eftersom vi ligger så pass nära varandra. Man kan anta (eller bör anta) att ju längre bort man kommer, desto större skillnaden på blandningar i material, etc. Allting är ju en blandning, rymdgrus exempelvis är ju en blandning av någonting. Och detta någonting är i sin tur en annan blandning av någonting. Som i vårt fall för det mesta kommer från månen. Det är ingen slump.

Det är i dagsläget omöjligt att spekulera i oddsen för liv på andra planeter, helt enkelt för att ingen vet varför det finns liv på jorden till att börja med. Var det en kosmisk olyckshändelse? En kedja av helt otroliga slumpmässiga faktorer?

Jorden (och månen) är kantad av märkliga sammanträffanden. Och ven om vi helt bortser från mysteriet med månen i sig, så är det bara att titta på en sån sak som att månen stabiliserar jordaxelns lutning på 20 grader, vilket ger oss årstider, vilket ger oss globala temperatur, vind och vattenflöden. Utan månen skulle jorden lika gärna kunna vara en steril plats, där vatten i flytande form inte existerar, eller en plats med extrema skiftningar i klimat. Bägge faktorer som troligtvis skulle förhindra uppkomsten av avancerat liv.

Jag tror lite som du är inne på att liv finns där det kan finnas, men jag tror också att vi först måste veta vad dessa förutsättningar är.

Jag har tidigare talat om antalet stjärnor och planeter i universum, och så har jag gått över till att tala om förutsättningarna för liv på jorden. I mitt förra inlägg beskrev jag solen, som är en ovanligt stor, het och ljus stjärna, och som dessutom är "snäll" eftersom den varierar väldigt lite i sin ljusstyrka, och dessutom får den få och ganska små utbrott. Och tack vare att solen är så het och ljus, så kan jorden ligga så långt som 150 miljoner kilometer bort från solen och slippa få bunden rotation och ändå få tillräckligt mycket värme från solen för att genomsnittstemperaturen på jorden ska vara 16 grader.

I det här inlägget ska jag säga något om solsystemet.

Solsystemet

Det är svårt att säga hur ovanligt vårt solsystem är, eftersom vi hittills har hittat så få solsystem. Vi har dock hittat några, till exempel det märkliga planetsystemet TRAPPIST-1, där sju planeter som allesammans är ungefär lika stora som jorden kretsar kring en liten svag röd stjärna. Samtliga planeter befinner sig så nära sin lilla röda sol att de skulle ha befunnit sig innanför solsystemets innersta planet, Merkurius, ifall vi hade transporterat hit dem. (Men det är allt en väldigt tur att vi inte kan göra det.)

Men nu går vi över till vårt solsystem. Det viktiga med vårt solsystem är att alla planeter utom den innersta, Merkurius, och den som tidigare räknades som den yttersta planeten (Pluto, som numera är klassificerad som en småplanet), kretsar kring solen i ganska runda banor. Jordens medelavstånd till solen är 149,6 miljoner kilometer. När jorden är som närmast solen, vilket sker i januari, är avståndet mellan jorden och solen 147,1 miljoner kilometer, och när avståndet mellan jorden och solen är som störst, vilket sker i juli, är avståndet 152,1 miljoner kilometer.

Det är viktigt att jordens bana är rund och inte alltför avlång, för det betyder att jordens medeltemperatur kan hålla sig relativt konstant. Om jorden i stället hade kretsat kring solen i en väldigt avlång bana - låt oss säga att jordens avstånd till solen hade varierat mellan 50 miljoner kilometer när den var som närmast, och 250 miljoner kilometer när den var längst bort - så skulle oceanerna ha kokat när jorden var som närmast solen, och oceanerna skulle ha frusit ända ner till botten när jorden var som längst bort. Det skulle ha varit mycket, mycket dåligt för livet på jorden. I själva verket skulle jorden ha varit obeboelig ifall dess bana runt solen hade varit alltför avlång.

En annan viktig sak med solsystemet är att Jupiter, den tyngsta av planeterna som väger drygt 300 gånger så mycket som jorden, ligger på ett behörigt avstånd från jorden. Jupiter ligger fem gånger längre bort från solen än vad jorden gör. Det betyder att Jupiter med sin väldiga massa inte stör jordens bana runt solen.

Astronomerna har hittat planeter som är lika tunga som Jupiter och som kretsar väldigt nära sin egen sol. Astronomerna tror att dessa "hot Jupiters", som de kallas på engelska, bildades mycket längre ut i sina egna solsystem och sedan rörde sig närmare och närmare in mot sin sol. På sin väg in mot solen måste dessa "hot Jupiters" ha drivit planeter av jordens storlek framför sig och till slut tvingat in dem i solen. Så det är tur att den Jupiter som finns i vårt solsystem har stannat kvar en bra bit ifrån solen, så långt ut att den inte stör jordens bana.

Kan inte motstå att visa er den här fantastiska skalmodellen av vårt solsystem. Den visar hur stora avstånden är mellan planeterna och hur stora planeterna är i förhållande till avstånden mellan sig. Varning: Avstånden är så gigantiska att det tar många minuter (kanske 10 minuter, kanske en kvart?) att scrolla igenom hela bilden. Och man måste scrolla sakta, annars missar man planeterna när de plötsligt dyker upp och försvinner lika snabbt igen.

Vetenskapen kan inte förklara livets begynnelsen än så med andra ord har scientologerna det sanna svaret.
Hur skiljer sig min förklaring från din?

Hur noggrant har vi egentligen undersökt frågan?

Svar - inte noga alls.

Hur många av er vet tex var det sk "planetletandet" handlar om?
Hur många av er vet Var det är någonstans som de letar.

Dvs man hade kunnat tro att de letade bland våra allra närmaste grannar.
Men icke sa Nicke.

Istället har de Låst fast Hubble-teleskopet på ett område som är ca 7000 ljusår bort.
Där har de bestämt sig för att det kan vara bra att leta efter andra planeter ...
Alltså, man slår sig för pannan liksom.
Det är ju nästan som om de inte ens Vill veta ...

Eller ... kanske de vet?
Kanske det är precis därför de hellre letar så långt bort som möjligt, istället för att kolla efter på närmaste stället - var det hade kunnat gå att göra en bra kartläggning.

Så ... så länge astronomerna och Nasa inte tar frågan på allvar, så kommer vi inget svar att få.


---

Inte heller SETI tar det på allvar.
Det de gör är att de programmerar sin "hörapparat" till att fokusera på en punkt på himlen i några Sekunder - för att sen direkt gå vidare till nästa punkt.
Hur sannolikt är det då att de ska kunna råka Höra något ... ???

Ja, bortsett från det faktum att signaler försvagas efter bara Ett ljusårs så mycket att det praktiskt taget blir omöjligt att upptäcka det. Bortsett från direkt Riktade signaler alltså.
Och detta Vet SATI om - för det är deras chef Seth Shostak som själv gjorde uträkningen och publicerade det.

SETI ägnar sig alltså åt något som De Själva VET är totalt meningslöst.
Visst får det en att undra.
Dvs eftersom de alltså Själv vet att det de gör är meningslöst ... Kan det då inte vara så att hela grejen bara är en "fasad". En "front" för något helt annat, som de gör - som de gör på riktigt???

Ja, jag är lite konspiratorisk.
Men vafan.
Man blir förbannad ju.

Vad är det som inte kan förklaras? Att man kan slå tärningarna och bara få sexor, bara man har tillräckligt många försök?

Jag vet en del, dels genom egenstudier samt att jag personligen känner flera astronomer som jobbar inom fältet.
Du vet lika väl som jag att man detekterat flera flera planeter inom c:a 10 ljusårs radie, bland annat en i Alpha Centaurisystemet - alltså vår närmsta grannstjärna (eller ja, stjärnor då det är ett trippelsystem). Mycket mer kan vi inte åstadkomma med nuvarande teknologi, vi kan egentligen inte säga mer om en planet som ligger på 4.2 än 7000 ljusårs avstånd. Men det kommer säkert.
Tror du förväxlar Hubble med Keplerteleskopet, som iofs är fokuserat på ett stjärntätt område främst på det avstånd du nämner, men flera system som ligger avsevärt närmare har upptäckts.

Grejen är att exoplanetforskningen ligger i sin linda, och då vill man självklart ha så mycket data som möjligt att arbeta med. Det handlar alltså om en generell kartläggning av planetsystemens natur. Hade vi stirrat oss blinda på endast Alpha Centauri hade vi lärt oss avsevärt mindre om exoplaneter vid detta laget.

Jag har förklarat detta för dig förut, men det verkar inte sjunka in. Du verkar ha en fix idé som du vägrar släppa.

Våra olika grundämnen har bildats i stjärnorna, vars dragningskraft har fusionerat ämnen som skapades vid Big Bang, främst väte, men också helium och små andelar litium och beryllium.

Eftersom samma fysikaliska lagar förmodligen gäller i hela vårt synliga universum så är det också rimligt att anta att det finns precis samma ämnen i övriga galaxer